Olika eller extremt lika?[SV] [PG]

Tackar....nästa kapitel kommer nog tyvärr att dröja men det blir ett låååååångt kapitel!

Det är lugnt,vi väntar ♥
Ps: mega bra kapitel

Tack, jag är ledsen för att jag inte har skrivit på så lång tid. Kapitlet är på väg (om någon fortfarande vill läsa)

Grymt bra *bevakar*

Super duper bra.

Så, efter ett långt tag kommer ett kapitel, som jag faktisk blev ganska nöjd med. Vad tycker ni?



(Cilla)
Jag visste inte om jag drömde eller inte, det enda jag visste var att jag var rädd och ensam. Jag gick ensam i en skog som såg ut som den förbjudna skogen, men något sa mig att det inte var där jag befann mig. Det var mörkt men fullmånen lyste upp lite och jag gick i rask takt. Det var blött i gräset och träden såg spöklika ut. Jag darrade i hela kroppen och jag hade saktat ner farten. Jag kom fram till några stora stenar där jag försiktigt satte mig. Träden blåste i vinden och jag tyckte att jag hörde något. Någon som viskade mitt namn. Långsamt reste jag mig och fortsatte. Efter att ha gått i kanske tio minuter i den mörka skogen kom jag fram till en skogsglänta. Jag klev ut i skogsgläntan och blev stående med öppen mun.

Att kliva in i skogsgläntan från att ha gått i skogen var som att gå från en skräckfilm till en fantastisk drömfilm. Solen lyste och värmde mitt ansikte, en liten bäck rann bredvid gläntan och mitt i gläntan satt en flicka. En fantastisk flicka. Flickan hade brunt och lockigt hår och en hjärtformat ansikte med fina former. Hon hade kristallblå ögon var klädd i en kortärmad vit klänning och hade machande vita skor. Hon log mot mig. Det var ett vackert leende som fick mig att känna mig varm och välkommen. Sakta och försiktigt steg jag in i gläntan och flickan log igen och höjde handen för att vinka till sig mig. Jag strålade och skyndade mig till henne.
- Hej Cilla! sa flickan med en låg röst och jag hann inte fråga hur hon visste mitt namn innan hon sa:
- Det var trevligt att träffa dig, efter allt jag hört om dig från Diana.
- Känner du Diana? frågade jag och kände hur mitt upphetsning steg.
- Jag heter Hannah, svarade hon.
Jag rynkade på ögonbrynen.
- Hur känner du Diana?
- Jag var som hennes syster, hennes bästa vän och bästis.
- Men vad hände? frågade jag.
Hannah såg på mig ett långt tag innan hon viskade:
- Jag dog……

(Diana)
Jag vaknade av och an i rummet medans jag betraktade den sovande flickan. Medans jag betraktade flickan som jag hade fått en förbindelse med som jag inte ens visste hur jag skulle bryta. Cillas ansiktsuttryck var oroligt men efter ett tag, slappnade hon av och jag såg till och med hur hon log. Plötsligt dök en dörr upp från ingenstans och jag öppnade den genast. Den ledde tydligen ut på baksidan från slottet och jag skyndade mig ut ur rummet. Men innan jag gjorde det skrev jag en lapp till Cilla:
Jag är vid sjön, möt mig där, när du har vaknat .
//Diana
Utan att ägna henne en blick började jag gå mot sjukhusflygeln. Kanske skulle Madam Cole kunna bota oss? Eller mig i varje fall. Halvvägs ångrade jag mig. Jag kunde känna att Cilla var på väg att vakna så därför suckade jag för mig själv och gick mot sjön. Där slog jag mig ner och tittade ut över sjön. Efter ett tag kom Cilla emot mig i rask takt. På långt håll ropade hon
- Du kan inte gissa vad som har hänt!

Nej det kunde jag inte och jag ville inte. Jag ville bara ha en normalt liv…..

Azum

Tack, lägger upp nästa kapitel när jag har fått fler kommentarer.

Okay

Kommer mer nu istället!
Här kmr mer!

Jag lägger upp ett kapitel till trots allt. Det blev dåligt, men nästa kapitel tror jag har stora chanser att bli bra!

(Cilla)
Jag vaknad plötsligt. För ett ögonblick var allt svart och sedan kände jag den, numera bekanta smärtan, som jag brukade känna när jag var borta från Diana för länge. Det kändes som att en eld brann inom mig och att jag var fångad. Jag knep ihop ögonen och stönade lågt. Sakta reste jag mig upp ur sängen och kände försiktigt efter om jag hade brutit något (för det kändes som så). Det hade jag inte, jag såg mig om i rummet. Rummet hade ljusa tapeter och längs väggarna stod hyllor i mängder. Såg nästan ut som ett bibliotek, men ändå inte. Förutom hyllorna stod några gröna fåtöljer framför en eldstad där en eld brann. Jag tittade noga efter Diana men såg henne inte så jag gick ut medans jag ropade.
- Diana! Vars är du? Hallå?
Jag var nervös, det gjorde inte saken bättre att jag hela tiden hade otroligt ont. Jag gick ut på skolområdet och fick syn på en liten figur som satt vid sjön. Jag log när jag kände att det var Diana. På långt håll ropade jag
- Du kan inte gissa vad som har hänt!
(Diana)
Cilla skyndade sig fram till mig och slog sig ner bredvid mig. Jag kunde känna hur nervös hon var. Långsamt andades jag ut och in, ut och in innan jag tittade på henne.
- Vad är det som har hänt?
- Alltså, Cilla tvekade.
- Ja! sa jag otåligt.
- Jag drömde en dröm och då…jag mötte en person, mumlade Cilla.
Jag tittade bort. Jag behövde inte höra mer.
- Du träffade Hannah.
Det var ett konstaterade och inte en fråga. Jag behövde inte ett svar.
Men det verkade inte Cilla begripa.
- Ja. Vad hände med henne? Varför har du aldrig berättat om henne för mig? Cillas röst blev gällare och gällare.
- Jag har inte vetat vad jag skulle säga, viskade jag och kände hur tårarna trängde på.

Cilla tittade på mig en lång stund innan hon störtade iväg.

Jag önskade av hela mitt hjärta att jag kunde få prata med Hannah igen.

Det var en dröm, jag visste det. Jag såg en stor äng och en varm, rund sol på himlen. På en stubbe satt en flicka i en vit klänning. Jag kände igen vem det var.
- Hej Hannah, sa jag och Hannah vände blicken mot mig.