Jeanie Stoneman's första år på Hogwarts

Jättebraaaaa! Jag har precis läst allting.

Jag vet, jag är dissad. Har inte skrivit på 381949402548274 år.
Avada kedavra. Men jag har ingen inspiration, även fast ni är så snälla och kommenterar och allting. Alltså, jag har en ny ff och har mest hällt på och skrivit på den, så det är därför. FÖRLÅT, jag har säkert tappat massa läsare
FÖRLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT!

Det gör inget det är ändå bra

Okej okej... Här kommer det sämsta och bläigaste kapitlet EVER. Jag hade så dåligt samvete för att jag inte skrivit på så länge så... Ja.
Här:
------------------------------------------------
Stora salen tystnade omedelbart av McGonagalls ord.
Nog försökte eleverna att av artighet inte titta på Jeanie, men en blick då och då slängdes mot henne iallafall.
Hon satt och stirrade ner på den tomma, mahognybruna bordsytan.. Hon försökte köra så kallat "pokerface", och det gick riktigt bra. Hennes blanka ansiktsuttryck verkade avstöta åtminstone några blickar. 
Det var en minut, sextio sekunder, men den minuten kändes som den längsta i Jeanies liv. Hon trodde att hon skulle sitta där i en evighet, med torr hals och med värkande ögon av de tillbakahållna tårarna. 
Till slut harklade sig rektorn, klappade med händerna och genast dök maten upp på de långa borden.
Jeanie tog för sig av köttsoppan som serverades.
Hon åt utan att varken prata eller titta på något annat än maten.
När hon hade ätit färdigt fortsatte hon med att stirra på skålen.
"Visst var det gott, Jen?" Alisons röst överraskade henne. I sådana här ögonblick älskade hon verkligen hennes vänners sätt. De lät henne vara ifred när hon ville, och de visste precis när hon ville prata.
"Ja, det var supergott..." Hon hatade sig själv för att hon inte kunde förmå sig att säga något mer.
"Vi kan gå, Jeanie, det är okej."

Den blanka, vackra trädörren tornade upp sig framför de när de slutligen var framme. 
Dörrklappsörnen harklade sig, ett ganska märkligt läte, och började rabbla upp någon fråga som ingen lyssnade på.
"Så? Har ni något svar?" Alla tre, som hade stått och dagdrömt om dagen de fick följa med till Hogsmeade, hoppade till.
"Ehm... Va? Vad sa du?" Lily tittade på örnen med en blick som såg nästintill yrvaken ut.
"Åh, bara gå in! Jag ser ju era slipsar!" Örnen suckade och med ens svängde dörren upp.
Jeanies ögon tårades när hon äntligen stod i det välbekanta uppehållsrummet. Både av glädje, men också av en genomträngande sorg, för hon visste att hur hemma hon än kände sig så skulle det aldrig bli detsamma utan Ronassy med en bok i handen.
De blå, stjärnströdda sammetsdraperierna, de mjuka fåtöljerna, det luftiga över det hela. Allt var sig likt. Men ändå ingenting. 
Tänk, hur en elvaårig flickas liv kan förändras en timme, ja, en minut. 
Men nu, nu var hon hemma. 
Sovsalen var precis likadan som förut. 
"Jag går och lägger mig." Jeanies röst lät lite sprucken på slutet. Alison och Lily nickade bara medkännande och lät henne gå.

Den mjuka sammetskudden kändes som en välsignelse för Jeanies trötta huvud.
Hon la sig långsamt ner och lyssnade på det smattrande regnet.

Aww :') ♥ HAHA ÄLSKA DÖRRKLAPSÖRNEN XD

P.S: SLUTA SÄGA ATT KAPITLENA ÄR DÅLIGA, ALLA ÄR PRECIS LIKA BRA!! ♥

^Tack så mycket :'D Nej men ärligt talat, blev så himla missnöjd med detta kapitlet, det kändes så... Lamt på nåt sätt.
Men iallafall, TACK SÅ MYCKET ♥

Suuuper!

Åh, har bara läst första inlägget men ska försöka hinna läsa mera. *bevakar*

^ Åh vad kul med nya läsare Jag har lite ideer till nästa kapitel så jag tror att det kommer ett ganska snart

Kommer det nytt snart