Hush hush [PRS Emma07 & wolfy]

Zac darrade av ren och skär ilska och hat. Som nefil var han redan utsatt eftersom fallna änglar kunde, under en speciell månad under året, ta nefiler i besittning. Det gjorde de enbart för att få känna saker och ting igen fysiskt då det var en egenskap de saknade i sin egentliga form. Det var tortyr och en månad han avskydde av hela sitt hjärta. Han var en stark nefil som levt i närmare ett århundrade, men han hade uppenbarligen inte lyckats bygga upp ett tillräckligt starkt mentalt försvar med tanke på att Ederel lyckats bryta sig igenom murarna. Bilderna var fasansfulla men det var inte det som var det värsta. Känslan av att ha någon utomstående i sitt huvud, känslan av något som liknade klor skrapa runt i sinnet... Det gick inte med ord att beskriva. Caleb var den som gav efter först. Han låg på mage på golvet och ylade fram allt han visste. Zac hade långsamt sjunkit ner på knä på golvet och när allt väl var över så lyfte han sin mörka blick från golvet till Ederel. Ett iskallt leende växte fram på hans läppar.
"Att bryta en människas sinne går på bara några minuter, beroende på hur tappert stackaren kämpar emot." Det var något han tröstade sig med.

Det var riktigt glädjande att se hur relativt lätta dem var att få ut svaren ifrån. Visserligen hade han ju lagt en hel del kraft bakom också, men dem var ju nefiler och dessutom hade dem lyckats reta upp Ederel rejält vid det här laget. Han kunde inte bry sig mindre om det patrask som fått för sig att kidnappa Grace. Dessutom fungerade det ju också - den ena tycktes babbla som aldrig förr. Den andre fick dock Ederel dock ge beröm för att han ändå var modig, han var redan uppretad nog som han var och att hånas på det där viset var vågat.
"Skulle det vara någon skillnad ifrån er menar du? För jag tror till och med en hund skulle haft bättre motståndsförmåga än vad ni har. Men det klart, det är väl precis vad ni är också." Han besvarade hans leende med ett minst lika kallt, men inombords så var han faktiskt orolig för vad dem kunde ha gjort med Grace än så länge. Det fanns dock inte en chans att han tänkte visa det för dem.
"Om ni ursäktar mig så har jag bättre saker att göra än att försöka uppfostra hundvalpar som er." normalt sett så skulle han inte ha någonting särskilt emot nefiler - han försökte iallafall se till karaktären framför vad dem var för något. Men dessa var en klass för sig. Han vände på klacken, hade fått reda på allt han behövde - nu var det istället bråttom till nästa ställe för att förhoppningsvis få ett slut på den här jage-leken.

Zac himlade med ögonen. Han kände sig inte direkt förolämpad av Ederels ord även om det kanske hade varit den fallne ängelns mening. Han var redan rosenrasande som det var så några kritiska ord hit eller dit gjorde ingenting. Så fort som Ederel stuckit iväg fiskade han upp mobilen för att slå en signal till Asher och varna honom om att en oinbjuden gäst var på väg. Han blängde mordiskt på Caleb som fortfarande ojade sig på golvet men tänkte inte personligen ta itu med den tölpen. Det var upp till bossen vad han ville att skulle hända med honom.

Asher sjönk ner på huk framför Grace och placerade två fingrar under hennes haka för att få henne att titta upp.
"Vår lilla tid tillsammans är nu över. Du var inte till mycket nytta för du verkar inte ha koll på så mycket som sker runt dig. Skatta dig lycklig." Han såg nästan lite fundersam ut då han såg på hennes glasartade och frånvarande blick. Han hade nästan hunnit bestämma sig för att han var klar med att rota runt i hennes huvud och gräva i hennes minne, men med tanke på hur många problem Ederel redan hunnit ställa till så tyckte han inte att det var mer än rätt att han lämnade killen en liten... välkomstgåva. Han själv tänkte inte stanna kvar för att prata med Ederel. Det var inte rätt tid för dem att mötas än. Han lämnade därför den stora lokalen efter att ha sett till att hans kumpaner begrep sig på vad de skulle göra. Vilket inte var mycket. Det var fritt fram för Ederel att ta jäntan och försvinna därifrån.

Ederel förstod fortfarande inte till fullo vad deras syfte hade varit, vilket skrämde honom något - han var rädd att de där känslorna som Grace lockat fram hos honom skulle dunkla hans sinne så pass att han gick rakt in i något, kanske en fälla, utan att ana det själv.
Men å andra sidan så hade han heller inget att förlora. Det var Grace han ville rädda, det var hon som var viktig i det här. Vad som hände honom själv kunde han inte bry sig mindre om, det var hon som kommit och plötsligt gett honom någon slags mening. Fälla eller inte så skulle hon räddas, det var något han var fast besluten om.
Men med allt detta i bakhuvudet så fanns det ingen tid att förlora, utan han fick istället sätta full fart till nästa ställe. Äntligen. Denna gången trodde han faktiskt han skulle hinna fram för de borde ju ändå förstå att han förr eller senare skulle hinna ikapp hur många gånger dem än försökte flytta henne.
Väl framme vid lokalen växlade han taktik något, försökte ta sig in så tyst som möjligt. Han hade ju ingen aning om hur många dem var, och även om han ville skynda sig hjälpte han inte Grace genom att bli övermannad med en gång.
De första två nefilerna, troligtvis utsatta som vakter, var lätta. Dem stod strax innanför dörren, och löjligt nog så verkade dem inte ens höra honom förrän han hunnit komma upp bakom den ena och gett honom ett slag i mellangärdet hårt nog för att få honom att tappa andan. Den andra kom genast emot han medan han kippade efter luft, men det räckte med ett slag i huvudet för att få honom att signa till golvet. Ederel riktade ännu ett slag åt den första killen, för att låta också honom möta golvet innan han gick vidare in i salen.

"Välkommen," hånlog Max, en lång och gänglig kille i tjugoårs-åldern. Han var en rätt nybliven nefil och tänkte ganska höga tankar om sig själv, bara för att han varit inblandad i mycket fuffens sedan den tidiga tonåren. Han och de andra tre nefilerna, som stod i en rad längs med väggen, hade fått order om att inte göra något alls för att försöka hindra Ederel från att ta Grace därifrån. Asher hade däremot inte sagt något om att de inte fick provocera den fallne och Max var inte alltid den bästa på att hålla tungan i styr.
"Hon var inte till någon större hjälp, och givmild som Asher är så tänkte han returnera henne till dig." Han vände blicken till den unga kvinnan som han nu pratade om som om hon vore ett objekt. "Asher lämnade dig en liten avskedsgåva också, grävde lite extra i hennes tankar. Men det löser sig... Kanske. Du vet hur invecklad hjärnan och minnet är." Max rätade på sig och placerade en cigg mellan sina läppar som han tände.
"Det var trevligt att pratas vid men nu behöver vi gå. Vi ses igen!" Max vinkade innan han gick därifrån med de tre andra nefilerna i släptåg.

Ederel förstod snabbt att dem måste ha fått order om att inte stoppa honom, vilket nog var rätt klokt gjort av deras ledare. Att dem inte gav sig på honom gjorde det åtminstone något lättare att behärska sig, för det var banne mig svårt nog utan det där. Normalt sett visste Ederel bättre än att låta sig provoceras utav dem, men det var lättare sagt än gjort när han stod här. När dem talade på det viset om henne - när dem bekräftade att dem mycket riktigt hade gjort något med henne. Ilskan som fyllde honom var mycket svår att behålla inombords - men dem förtjänade inte hans ilska. Det var Grace som förtjänade uppmärksamheten och ingen annan.
”Ut.” Det var det enda som behövde sägas, även om det i sig knappast gjorde nån skillnad. Dem hade gått vad han än hade sagt. I samma stund som de var utanför dörren var han framme hos Grace.
”Hur mår du?” Frågan kändes mesig, men i stunden var det den första som dök upp medans han började ta loss henne.

Grace blickade tomt framför sig. Tystnaden ekade i hennes huvud men det kändes också som om tolv olika tv-program var i gång samtidigt. Det var en väldigt märklig känsla som inte riktigt gick att beskriva. Framför allt kände hon sig trött. Det var som om någon sugit all livskraft ur henne och bara lämnat skalet kvar. Då det obehagliga trycket mot hennes handleder släppt vände hon långsamt blicken till sina händer för att inspektera dem. Hon kunde redan skymta svaga blåmärken. Därefter lyfte hon blicken till personen som tagit sig fram till henne. Hans ansikte var bekant men hon kunde inte just i den här stunden placera var hon sett mannen förut. Hennes blick ljusnade till för ett ögonblick innan glimten slocknade. Både hennes mun och läppar kändes torra eftersom hon inte blivit erbjuden vatten på en lång, lång stund.

Ederel hade misstänkt att dem kanske visat henne sanningen, visat vad dem alla var för något. Men han insåg snabbt att det var värre än så, den där tomma blicken... den gjorde minst sagt ont i hjärtat. Han borde väl ha anat att dem skulle ha gjort något i den stilen, något värre än att bara avslöja allt. Men han hade ändå vart förberedd på det - även om det riskerade att hon skulle lämna honom. Men det var hellre att han valde det än att förlora henne helt och hållet. Samtidigt som han var otroligt lättad över att hon ens levde var det med något tungt hjärta - han hade levt som fallen väldigt, väldigt länge och det här innebar ett nytt kapitel. En chans till förändring - han visste att det skulle bli förändrad, men hur mycket var frågan.
Han suckade och tog försiktigt hennes hand, gillade inte alls att rota runt i hennes huvud men det här var nödvändigt. Försökte ställa allt till rätta.

Grace gav ifrån sig ett lågt kvidande ljud då hon kände någon annans närvaro i sitt huvud. Det gjorde inte direkt ont men hon tyckte inte om känslan. Hon hade fått nog av den redan, den var oerhört obehaglig. Hon visste inte hur det hela fungerade egentligen men det kändes som om det var fritt fram för personen i fråga att läsa av alla hennes tankar, känslor och hemligheter.
"Sluta," viskade hon till ingen särskild och förde upp händerna till sitt huvud. Hon satt så en stund tills det kändes bättre. Kroppen kändes tung som bly och hon kände sig alldeles utmattad men det kändes åtminstone som om allt var okej i hennes sinne igen.

Ederel hade känt henne tillräckligt länge för att märka att hon uppenbarligen tyckte det var obehagligt, och han hatade att behöva göra så emot henne - men hellre det än att lämna henne i det skick hon var. Han ville överlag ogärna gå in i folks hjärnor alltför mycket, han gillade inte riktigt att göra intrång om han inte hade en god anledning till det. Vår hjärna var väl ändå det mest privata man har. I samma stund som han fått ordning på allt släppte han också taget om hennes sinne, brydde sig inte om att sudda ut något om vad dem var dock. Det var ingen idé att dölja det längre. Särskilt inte med tanke på vad han nu hade blivit för henne.
”Förlåt.” Det var ett slags förlåt både för självaste intrånget, men också för att han ju egentligen var hela anledningen till att hon ens råkat ut för det här.