Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Leonardo bara skrattade. Kanske en aning för högt. Det märktes att han hade fått i sig några glas av den alkoholhaltiga drycken.
Leonardo vände sig till Enzo. "Enzo, sjunger du med? Som din pappa?" Enzo skakade på huvudet. Det var ju inte helt sant. Enzo hade en vacker stämma, men han var blyg och tyckte inte om att ha all uppmärksamhet på sig själv. Det var kanske det som gjorde att folk beskrev honom som svår.
"Okej.. Amen, då får du spela något! Kom, vi går dit!" Leonardo greppade tag om Enzos arm och tog med sig honom till scenutrymmet.
Enzo satte sig vid pianot och såg osäkert på Leonardo som fattade mikrofonen.
"En hyllning till farmor.", sa Leonardo och vände sig till Enzo för att viska till honom vad han skulle spela för låt. Enzo nickade och började spela på pianot. En lugn, melodisk, ballad. Leonardo sjöng, inte alls lika vackert som hans farbror Gio, men det var med känsla. Det uppskattades.

Camille hade kommit tillbaka och räckte över glaset till sin make innan hon vände sig mot pianot.
"Han sjunger som en ängel." sa hon och drack av vinet.
"Ja önskar att denna dag inte ska vara så sorlig." Hon såg mot honom och nickade.
"Men vi ska ha det trevligt jag vet..."

Kusinerna avslutade låten och de blev överrösta med applåder. En annan hit. Det hade varit uppskattat.
Men så satte någon igång samma platta, samma album, som Franscesca spelat i sitt eget hem och rummet fylldes av jubel och musik. Musiken var mycket välbekant. Alla som hade varit hemma hos Franscesca hade hört musiken som alltid spelades i bakgrunden där. Medan hon lagade mat, städade och gjorde sina andra sysslor. Musiken hade hållit henne sällskap. Det var en del av henne. Därför var det mycket rörande att höra den, trots sorgliga stunden, den festliga musiken. Gitarr, mandolin, sång, slagverk. Allt i en melodisk sväng som fick folk att vilja dansa och röra sig i takt till musiken.

Matteo tog emot glaset Camille räckt till honom och tog en klunk. Precis efter han svalt hörde han de välbekanta tonerna och satte ifrån sig glaset. "Nå, en dans sa du va?" Matte räckte ut sin hand åt Camilles håll med ett lustigt leende på läpparna. "Får jag lov?"

Mara hade gått på toaletten och såg nu upp på sin pappa.
"Pappa!" Hon log mjukt och såg ut över familjen.
"Åh jag är så glad att jag är en Di Vittorio. " sa hon och sträckte på sig.
"Stoltare namn finns inte att bära."

Camille svalde vinet och ställde bort glaset och nickade.
"Självklart min älskade." sa hon och tog hans hand.

"Mara." Luca vände sig till sin dotter när hon närmat sig honom. Han log litet och strök med handen över hennes kind. Han iakttog henne tyst i några sekunder. "Du gör rätt i att bära namnet så. Di Vittorios är stolta.", sa han lågt, som att han pratade med sig själv. Han gav ifrån sig ett litet skratt då. Som vanligt hade han svårt med att fatta orden. Uttrycka sig. Det var hans fru som brukade stå för det. Luca.. han höll sig mycket för sig själv. Gjorde inte mycket väsen av sig. Han var på det sättet svårare.
"Du gör mamma stolt.", sa Luca då. Han kanske hoppades att det skulle glädja hans dotter att höra de orden. Franscesca hade alltid talat gott om sina barnbarn. Ibland var Luca övertygad om att hon älskade de mer än sina egna barn.
"Har du tackat Camille och Matteo för middagen? De skulle uppskatta att du sa något till dem."

Hon såg på sin far och tog hans hand och ramade den mot kinden. Något hon älskade och kännde sig säker.
"Jag gör väl dig stolt med? Jag gör väl alla stolta över att jag är en DI Vittorio?" Hon skakade på huvudet.
"Jag ska tacka dem. Men de dansar och jag vill inte störa dem." Hon pekade mot dem med ett litet leende.

Luca drog på mungiporna i ett leende och placerade en varm hand över hennes huvud. "Du gör oss alla stolta.", sa han då och mötte hennes blick.
"Det är bra. Gör det sedan. Så, gå och umgås nu. Cecilia verkade glad över att träffa er igen, du kanske kan prata med henne?" Han försökte se sig om efter sin brorsdotter, men när han inte såg till henne såg han på Mara igen.
"Jag ska prata med de andra." Luca rörde vid Maras ansikte igen och gav ifrån sig ett lågt skratt. Lite osäker.
"Seså."

Hon nickade och såg på sin far.
"Okej pappa." Hon vände sig om men hon verkade fastna där hon stod men började gå mot Gian och harcklade.
"Gian?" Frågade hon tyst.

Gian stod och pratade med Franco och Valentino. De verkade diskutera något allvarligt. Inga leenden syntes på deras läppar. Och de talade lågt mellan varandra, som för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet.
Förvånat vände sig Gian om när han hörde Maras röst.
"Mara. Hej. Hur är det?", frågade han och såg lite bekymrad ut. Hade det hänt henne något?

Hon såg på dem och lade huvudet på sned.
"Nej jag känner mig bara nere." Hon såg bort och svalde. Mara var något tyst av sig och bet sig i läppen. Vågade inte se si kusin men tog modet till sig.
"Kan du ge mig en ram? Jag vågar inte fråga pappa. Jag vet inte varför men jag vill bara ha en kram nu. Någon som är stark och kan ge mig en fast kram."