A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

Det hade dröjt länge innan Airdan somnat den kvällen, tankarna som snurrade som galna i huvudet vägrade släppa taget om honom. Det skrämde honom nästan lite hur mycket Lia satt igång hos honom - dels så var det bara hon i sig. Hon hade väckt något hos honom, en slags längtan - han ville inte, men var tvungen att erkänna det för sig själv. En längtan efter henne, att få hålla henne i sin famn, att få älska henne. Det var den enkla sanningen. Men också att hon nu visste om Camenag - det var farligt, men inte det värsta. Han hade en olustig känsla av att hon var mer på spåren. Men till sist hade han försonats med tanken - om hon var på spåren, så fick det gå. Då fick hon få reda på det. Det var kanske vad han behövde, den där sparken som fick honom att våga sätta saker i rullning. Om hon visste skulle det kanske få honom att även avslöja sig för rebellerna - och då skulle allt vara igång. Det som han väntat på så många år.
Även förmiddagen gick åt ute i skogen. Det var först när det närmade sig mötet som han gick in i staden igen, var en av de första där. Men det var bara bra, han ägnade en stund åt samtal med några av de andra mannen där förrän självaste samlingen satte igång. Hela tiden hade han ögonen öppna för Lia, sökte ständigt - ändå tills han fann henne då hon kom in. Då blev det istället att han försökte att inte titta alltför mycket, vilket han hade en tendens att göra. Mötet verkade idag gå i slowmotion, och när det väl var över gick han bort till bordet där Lia satt.
”Hej.” Hälsade han, nöjde sig med att luta sig emot en av stolarna - skulle de prata gjorde han det hellre ute än här inne ibland allt folk.

Cordelias blick hade snart lagt sig tillrätta på Airdan. Hennes ansikte visade inga känslor utan hon behöll en neutral min. Det var bara blicken som skvallrade om att allt inte var okej. Några konkreta bevis på att Airdan dolde något för henne hade hon ju inte, men hon hade en stark magkänsla av att hon behövde lägga näsan i blöt och hon visste bättre än att ignorera de signaler hennes kropp gav henne. Vad mötet handlade om hade hon ingen aning om för hon hade knappt lyssnat med ett halvt öra. Efter att snabbt ha läst av rummet intalade hon sig själv om att det inte kunde ha varit frågan om något viktigt: alla närvarande såg ut att vara på gränsen till att somna. Då det slutligen var över så dröjde det inte alls länge förrän Airdan släntrade fram till bordet hon satt vid. Med tanke på att han inte tog sig friheten att sätta sig ner så valde hon att dra slutsatsen om att han visste att de behövde prata.
"Kom." Cordelia drog lite på mungiporna i ett leende som inte nådde hennes ögon. Hon tog sig upp på benen och svepte förbi honom mot utgången.
"Jag har funderat lite på vår konversation igår," började hon och knäppte händerna framför sig, "och vissa saker går inte riktigt ihop. Kanske du kan hjälpa mig att förstå bättre? Låt oss lägga ihop pusselbitarna. Vad menade du med att hämnas dina föräldrar? Du nämnde att din far fungerat som soldat innan han bestämde sig för ett enklare liv som bonde, men hur kommer det sig att kungaparet vände sig till honom i hopp om att han skulle leda dem till säkerhet?"

Det räckte med en blick på henne för att förstå att också hon funderat en del under kvällen. Hon verkade liksom beslutsam på något vis, men förvånansvärt nog så skrämde det honom inte längre. Det här var något nödvändigt, han visste vad han skulle behöva göra och hade till sist funnit sig i tanken. Till och med insett att han var tacksam - han hade behövt en liten rövspark för att komma igång med allt. Han följde henne ut på gatan istället för att svara, in på några av de mindre gatorna undan folkets blickar. Helt enkelt för att hålla det emellan dem båda. Han ville absolut inte att hans identitet skulle komma i fel händer. Då hon började tala på hans familj suckade han lätt, lyfte blicken till hennes ansikte. Han stannade till något.
”Du kommer inte ge dig förrän du har svaren, eller hur?” Frågade han med huvudet på sned, inte anklagande på något vis utan helt enkelt som en inledning till samtalet.
”Det gjorde han inte.” Svarade han på hennes fråga, någon fråga fick han väl börja med. Han suckade igen, såg ned på gatans sten i några sekunder innan han såg upp på henne igen. Men när han lyfte blicken så var det hans äkta blick, den gyllene som såg på henne. Men inte bara att färgen var annorlunda, också att blicken i sig var plågad. Visade lite av all den sorg och ilska som gömde sig på insidan.
”Det skulle vara sig själva han försökte rädda.”

"Nej, du kommer lättare undan om du frivilligt berättar." Cordelia korsade armarna över bröstkorgen och lutade sig mot den hårda stenväggen bakom sig, vilade fortfarande sin intensiva blick på honom. Airdan verkade ha en helt annan inställning till det hela idag. Hon fick inte längre intrycket av att han bestämt ville ha sina hemligheter utan han verkade faktiskt förbereda sig på att dela med sig av dem till henne. Han verkade söka råd av gatans sten med tanke på att han tittade neråt och hon hade precis tänkt spinna vidare på tråden då han tittade upp igen. Hon kunde inte låta bli att tyst dra efter andan då hon stirrade in i hans gyllene ögon. Omöjligt.
"Fortsätt," uppmanade hon honom snart, tillät sig inte att hoppa till förhastade slutsatser. Hon behövde höra orden komma från hans läppar.

Mycket riktigt verkade hon nästan lika bestämd som han själv, men det var väl också vad han hade förväntat sig. Han kände henne tillräckligt för att ha lagt märke till att hon tycktes rätt envis. En av orsakerna till varför han förberett sig på detta.
Som han misstänkt så hade ögonen varit tillräckligt för att avslöja honom, men han förstod att hon ändå ville ha någon slags bekräftelse på det. Det hade väl också han velat ha.
”Det var dem som blev mördade. Det var dem som var kungaparet.” Fortsatte han enkelt, någon mer beskrivning trodde han inte behövdes - hon ville nog bara höra det.

Det kändes som om hennes insida brast i hundratals små bitar. Hon visste inte varför han hade bestämt sig för att avslöja sanningen för henne, varför han gjort henne till viljes. För nu kunde hon inte längre betrakta honom som en vän. Det var inte svårt att lägga ihop pusselbitarna och räkna ut alla baktankar han kunde tänkas ha. Han hade redan nämnt att han ville och tänkte hämnas för sina föräldrar, och han skulle inte vila förrän tronen var hans. Nej, Airdan var inte längre hennes vän. Han var hennes fiende. Det var vad hon gång på gång upprepade i tankarna trots att hennes hjärta tappert försökte övertyga henne om att det måste finnas en annan lösning, en bättre väg att vända in på. Cordelia klickade med tungan och tog ett djupt andetag för att samla sig. Det här var inte rätt läge att bli emotionell. Eventuella tårar fick hon fälla senare då hon inte stod öga mot öga med personen som var det största hotet mot henne just nu.
"Ja, nu när du avslöjat din egentliga identitet är det väl inte mer än rätt att jag också gör det. Kungen är min far och när jag röjt honom ur vägen så är jag Acrias rättmätiga drottning."

Det krävdes inte lång tid för att han skulle förstå att hans avslöjande påverkat henne mer än bara med förvåning, även om han först inte alls förstod varför. Det var först när hon själv avslöjade vem hennes förändrar var som det sjönk in. Som chocken träffade honom, aldrig hade han kunnat ana något sådant.
”Du är hans dotter?” Han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig att falla såsom han gjort för henne, för mördarens dotter. Hur hade en sådan vacker varelse kommit ifrån en så monstruös man?
Ändå kunde han inte påstå att det först påverkade hans syn på henne, att hon dolt det var väl ändå förståeligt. Han kunde väl knappat säga något i den frågan. Men det var hennes nästan... bitska ton som fick honom att haja till. Att hon själv tänkte ta över tronen. Varför var hon ens här ibland rebellerna dessutom? Tonen sårade honom mer än vad han ville erkänna - det kändes som om han sågs som ett hot, medans han ville se på henne som en allierad.
Nej, mer än så. Skulle han vara ärlig med sig själv så skulle han helst se dem regera tillsammans. Men hennes ord gjorde att han inte vågade erkänna det för henne riktigt ännu.
”Inte rättmätig. Inte efter det övertaget han gjorde.” Protesterade han, där var åtminstone något han inte tänkte vika sig på. Dessutom distraherade det hans sårade tankar lite.

"I egen hög person." Cordelia satte näsan i vädet men vek inte undan med blicken. Det var uppenbart att det hela kom som en chock för honom vilket inte var konstigt, hon hade gjort sitt yttersta för att dölja sin sanna identitet. Inte bara för honom utan för alla där. Det hade inte varit något personligt. Hon suckade genom näsan då han protesterade. Hur hade han mage att påstå att hon inte var rättmätig? Ansåg han sig verkligen ha större rätt till tronen än vad hon gjorde?
"Jag är inte som min far. Våga inte ens hålla mig ansvarig för de misstag som han begått," väste hon fram mellan sammanbitna tänder. De hade faktiskt kunnat lösa det här på ett annat sätt men det faktum att han tagit ett felsteg genom att inte ha tänkt sig för innan han öppnat munnen, såg hon inget annat val än att stänga dörren till hennes hjärta som för bara ett ögonblick sedan stått på vidgavel.
"Över min döda kropp backar jag undan och knäböjer för dig. Jag knäböjer inte för någon. Jag har lika mycket rätt till tronen som du anser dig ha." Och hon tänkte inte backa undan.

För någon sekund så blixtrade Airdans blick till - först hade han främst varit sårad över att hon inte tycktes se den möjlighet han såg, för honom var lösningen enkel men han ville inte föreslå det när hon var så fast vid det. Men att påstå att hon skulle ha mer rätt till tronen - det vägrade han gå med på.
”Min familj har haft makten i hundratals år. Din far tog den genom att mörda - vilket gör att du då inte heller har mer rätt till den än vilken person som helst i riket. Jag har alla lagar bakom mig.” Nu var blicken stadigare än tidigare, fast besluten på att inte visa hur sårad han egentligen kände sig över att hon hade vänt på det här viset.

Ett leende spred sig långsamt på läpparna. Ett leende som dröp av kyla och gift. Det var lite skrattretande att han trodde att historia hade något med saken att göra just där och då.
"Å Airdan, det faktum att din familj haft makten i hundratals år spelar ingen roll. Det finns galna personer i varje släkt. Tänk om det vore din far som satt på tronen nu. Föreställ dig att han hade några skruvar lösa i huvudet och styrde Acria med en järnhand. Tror du att folket då skulle bry sig om hur länge ätten Betrailam suttit på tronen? Ingen gör det i nu läget heller. Vakna upp ur din bubbla och se dig om. Folket är rädda och stressade. De vill känna sig trygga, de vill ha en bra och rättvis ledare. Gamlingarna kanske kommer ihåg dig och hurdan du var som en liten pojke. Men de har inte sett röken av dig på många och långa år. De vet inte vem du är nu." Hon gjorde en konstpaus och strök tungspetsen över läpparna.
"Vem är du bortsett från ditt släktnamn? Det känns som att det nu med ens blivit din hela personlighet. Prata inte lagar med mig. Jag slår vad om att du inte läst varenda en till punkt och pricka." Cordelia sträckte på sig och gäspade lite.
"Om du vill utmana mig, var så god. Jag antar att alla metoder är tillåtna när det kommer till att skydda tronen." Hon vände på klacken och gick därifrån utan att lyssna till vad han eventuellt skulle kunna ha att säga.