Splintered heart [PRS]

Okej, så uppenbarligen hade Hayleys ansikte visat sin förvirring, avslöjat henne. Dumma ansikte. Hon gnager sig nervöst i underläppen medan hon lyssnar på vad det är den andre säger. Fan. En del av henne vill bara glömma bort det hela, lita på den andre och hoppas på att Zihao aldrig gör något sådant igen. Det är väl hjärtat som talar. Hennes hjärna däremot inser att de två har ett ansvar. Om Zihao gör något liknande igen så kommer de vara ansvariga för det. Med en suck gömmer hon ansiktet i händerna.. det har varit en rätt skrotig dag hittills, och den här informationen gör det inte direkt bättre. Däremot är hon väldigt glad över att han litar på henne och delar med sig av det hela. Han har på känn att han inte berättat det för särskilt många, om någon.
”Var det självförsvar?” Upprepar sjuttonåringen och vänder blicken tillslut mot den två år äldre. Det förändrar saker och ting. Självklart ska man hålla sig från att döda överhuvudtaget, men när det är i självförsvar så böjer det liksom på reglerna. Det känns genast bättre. När Yaosu sedan undrar om hon tycker att han är vidrig ruskar hon snabbt på huvudet, och fångar in hans händer i hennes egna, utan att riktigt tänka på det. ”Du är långt ifrån vidrig Yaosu. Du är lojal, omtänksam och modig. Du har dålig självsyn, men lita på mig när jag säger att du inte är vidrig.” De kristallblå ögonen glider ner mot händerna hon greppat tag om. Jösses vad stora de är i jämförelse med hennes egna. Hennes händer ser pyttesmå ut, nästan lite komiskt. Det lilla leendet som glidit över läpparna sjunker sakta men säkert. Det är lite svårt att prata om Luke, men det går förvånansvärt bra med Yaosu.
”Det hände några saker när vi var yngre, varken han eller mina föräldrar lyssnade på mig och trodde bara att jag ljög för uppmärksamhet. Sen går det en del rykten om mig i skolan.. rykten som Isaac använde sig av trots att han vet att det bara är just det, rykten.” Förklarar Hayley medan de kristallblå ögonen stryker sig över det bekanta ansiktet. Komplimangerna som kommer därnäst får kinderna att bli än mer rosiga och hon gnager sig i underläppen. Hon själv kan förstå varför Luke skulle skämmas över henne. Ryktena är ju inte direkt särskilt snälla. ”Tack.. du är också väldigt fin.”

Provocera hade varit fel ord att använda innan, det fick det liksom att verka som om någon gått fram och petat honom i magen eller likande.
”Vi blev inträngda i ett hörn och hotade, så ja, jag tycker nog att man kan kalla det för självförsvar”, svarade nittonåringen och ryckte på axlarna. Men även om det hade varit självförsvar gjorde det ingenting av det okej, långt ifrån. Zihao hade tappat kontrollen fullständigt, kanske för att han fått så mycket panik att han inte kunde hantera situationen på ett mer rationellt sätt? Det gjorde det dock inte heller okej och det fanns ingenting som någonsin skulle göra det okej. Han hatade sig själv för det som hänt och mer än så kunde han inte göra.
”Det är svårt att förklara utan att..ehm..i vilket fall, du lovar att inte berätta? Skulle aldrig låta Zihao gå kvar på skolan om jag ansåg att han var en genuin fara för någon. Så länge ingen får för sig att hota honom med en kniv och flå honom levande, då kanske det blir problem”, sade Yaosu och skrattade ofrivilligt till. Det var ju precis det som fått den yngre att bli helt förvildad sista gången, så om någonting liknande hände igen kanske han skulle reagera på samma sätt? Äsch, ingen skulle hota att flå honom levande på allvar, inte på skolan. Punkt slut.
”Hur vet du att jag är lojal, omtänksam och modig? Tycker det där är ord som beskriver dig betydligt bättre än vad de beskriver mig”, påpekade han och blev genast knallröd om kinderna. Okej, andas. Hon höll honom bara i händerna, det var inte mer än så. Ögonen blev på något sätt ännu större och han stirrade ner mot dem, medan färgen steg ytterligare över de brännande kinderna. Andas in, andas ut. Varför påverkade hennes närvaro honom så ofantligt? Det var ju nästan så illa att han blev andlös. Sedan gjorde inte faktumet att hennes händer var skrattretande små i jämförelse med hans egna någonting bättre. Inte alls faktiskt.
”Du vet att du gärna f-får prata med mig om det..nu eller någon annan gång, så länge d-du känner sig r-redo”, stammade nittonåringen och betraktade det trevliga ansiktet framför sig, även om han förvisso fick böja lite på nacken. Men men, det var så gott som framför hans egna, så det så. Nervös var han oavsett.
”Jag är långt ifrån lika fin som dig. Förlåt om jag är hysteriskt oprofessionell just nu, men det känns verkligen som om du behöver höra just det..att du är fin alltså”, rabblade han på och klämde försiktigt om hennes händer, med ett blekt leende svajandes över läpparna. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta, allting hade blivit så bisarrt och han kände knappt igen sig själv längre. Hjärtat höll på att explodera, han kunde bokstavligen känna hur blodet pumpades genom venerna och hur hjärtslagen dunkade i huvudet.

Det är faktiskt en stor lättnad att det varit självförsvar. Det hade liksom känts väldigt fel att hålla det hela en hemlighet annars. Plus så lyfts en liten tyngd från axlarna på Hayley när den andre berättar att han inte skulle låta Zihao gå kvar på skolan om han varit en genuin fara. Nu vet hon inte om det är hundra procent sant, men han känner Zihao betydligt bättre än hon själv. Kanske hon kan hålla hemligheten iallafall? Känns fortfarande riskabelt att ha en mördare kvar i skolan.. åh, jösses vad hon är splittrad.
”Okej, ja jag lovar att inte berätta. Men om någonting händer så kan jag inte hålla det hemligt, okej?” Undrar hon med blicken fäst på skogen. Det är väl en bra plan? Om Zihao gör något liknande så tänker hon berätta.. bara lite för sent. Fan, hon kommer hata sig själv om hon håller det här hemligt och det visar sig att den jämnårige har ihjäl någon igen. Däremot väljer hon att lyssna på Yaosu, hon kan väl lita på honom? Ja, än så länge känns det som att hon kan det. Sjuttonåringen gnager sig i underläppen och betraktar hur vinden försiktigt drar i träden. Det är väldigt fint. Däremot glider blicken tillbaka upp mot den två år äldre.
”Du är lojal mot Zihao, modig av många anledningar.. till exempel att du försökte stoppa det hela, modig för att du vågar berätta för mig. Omtänksam tja.. du har alltid varit omtänksam mot mig,” förklarar hon med ett litet leende och kramar om de större händerna. Ska hon berätta för honom? Yaosu har nyss berättat något stort för henne, han litar på henne och det känns bra att prata med honom. Hayley har velat prata med någon om det men aldrig känt att det var rätt tillfälle, hon har varken pratat med Joshua eller Aeron om det. De enda hon berättat för var föräldrarna och de dömde henne rejält för det.
”Om jag berättar för dig, lovar du att inte berätta för någon annan?” Hayley lutar kinden mot sitt knä med blicken fäst på Yaosu. Han ser nervös ut, röd om kinderna precis som hon själv. Kanske hon inte borde ha tagit tag i hans händer, men för hennes del känns det bra, förhoppningsvis känner han det också. Det får henne att hela tänka på annat och hon känner sig bra säker med honom. Ett blygt leende glider upp över de fylliga läpparna av komplimangerna och kinderna blir ännu rosigare än innan.
”Du är inte hysteriskt oprofessionell, det är väldigt gulligt av dig faktiskt.”

”Tack”, viskade Yaosu och sneglade för den tusende gången ner mot deras händer. Storleksskillnaden fascinerade honom nästan, eller rättare sagt var han fascinerad över att någon kunde ha så små händer. Hennes långfinger var ju typ mindre än hans lillfinger och handflatan var kanske hälften så stor som hans egen. Sedan var det här den första gången någon höll i hans händer på det där sättet, men ändå, hon hade små händer och det var ett faktum. Eller var det kanske så att hon hade ovanligt små händer medan han hade ovanligt stora? Tankarna hade gått och blivit helt vilda på grund av nervositeten som slingrade sig genom kroppen, inte undra på att han hakade upp sig på något så fånigt. Jösses.
”Jag är lojal mot Zihao, jo”, svarade den äldre och började, utan att tänka sig för, pilla med Hayleys fingrar - som sagt, de fascinerade honom. ”Han är den enda familj jag har kvar och även fast det kanske inte verkar som om han är värd den sortens lojalitet, så är han det”, fortsatte han och böjde de gulliga små fingrarna gång på gång, samtidigt som han jämförde dem med sina egna. ”Tycker du? Jag har mer tänkt på det som att jag varit rättvis mot dig, men antar att det kanske har börjat övergå till omtänksamhet? För helt ärligt tänkte jag aldrig på det innan, jag gjorde bara det som kändes rätt..men nu känns det som om jag genuint bryr mig om dig, och det är läskigt för mig.” Han vände de mörka ögonen mot den yngre flickans ansikte istället för att ha dem fästa på deras händer. Hon hade ett väldigt fint ansikte för den sakens skull, fullt av harmoni och fina drag. Ögonen var som kristaller, stora och intensiva med tjocka, svarta ögonfransar. Läpparna, de förbjudna läpparna, var röda och fylliga. Nittonåringen började genast bita sig själv i kinden. Fy skäms, fy skäms. Sådär fick han inte hålla på, det var farligt, läskigt och tillträde förbjudet.
”Typ som en hemlighet för en hemlighet?” Undrade Yaosu och log svagt. Blicken gled tillbaka mot deras händer och han fortsatte pilla med hennes fingrar, trots att han kanske borde slutat med det för längesen. ”Jag lovar att inte berätta för någon annan”, fortsatte han och nickade smått för sig själv. ”Är bra på att hålla hemligheter, vilket du kanske redan förstått..fast inte för dig, tydligen.” Han frustade till och rätade ut en av hennes händer, så att han kunde pressa sin egen mot den för att mer noggrant jämföra dem mot varandra. Komiskt, det såg väldigt komiskt ut.
”Men det känns väldigt oprofessionellt”, envisades den äldre och höjde blicken igen, för att ännu en gång studera hennes ansikte. Rodnade hon eller var kinderna fortfarande rödflammiga efter allt gråtande? Och om hon nu rodnade, varför gjorde hon det? Tyckte hon att hela den här situationen var allmänt pinsam? Var han så pass pinsam att hon kände ett behov av att rodna?

Det verkar som att det inte bara är Hayley som är lite fascinerad över storleksskillnaden av deras händer. Egentligen är det väl inte så konstigt med tanke på att den äldre är väldigt lång i jämförelse med henne, men hon blir fortfarande förvånad över skillnaden. Hur som helst ser det roligt ut, däremot är hon lite splittrad. En del av henne gillar att vara så liten i jämförelse, det får henne liksom att känna sig gullig, men den andra delen av henne gillar inte det. Ett litet leende stryker sig över läpparna när han börjar pilla med hennes fingrar. Jösses, tänk att de praktiskt taget träffade varandra för första gången på några år, då de knappt haft kontakt, och så sitter de och håller varandra i händerna. Plus så har hon fått veta en av den äldres hemligheter, vilket känns rätt fint.
”Jag är säker på att han är värd den sortens lojalitet, jag känner honom inte lika bra som du gör.” Mumlar hon och gnager sig i underläppen. De två Huaze bröderna verkar vara varandra nära, och det förvånar henne inte att Yaosu har sådan lojalitet för sin lillebror. Det är faktiskt rätt fint. De kristallblå ögonen stryker sig över ansiktet på den andre. Han är så fin. Huden ser ut som vacker porslin, ögonen är mörka och varma och läpparna väldigt tilltalande. Däremot tänker hon inte göra någonting åt det, hon har precis gjort slut med Isaac och den andre gillar henne säkert inte på det sättet. Inte än iallafall. Blicken glider tillbaka mot hennes fötter. Ska hon berätta för honom? Det känns rätt. Ingen annan vet.
”Kommer från en amish by, vi brukade gå till kyrkan en hel del. Fanns däremot några män som förgrep sig på iallafall mig, men antagligen andra barn också. När jag pratade med mina föräldrar om det trodde de att jag bara ville ha uppmärksamhet,” Sjuttonåringen skrattar bittert till och ser ner på deras händer. ”Har inte berättat det för någon, varken Joshua eller Isaac.” När han sedan pressar sin egna han mot hennes för att jämföra dem kan Hayley inte undgå att fnissa till. Herregud.
”Hur kan dina händer vara så stora?”

Kanske Zihao faktiskt var värd den sortens lojalitet, kanske inte. Yaosu tyckte naturligtvis att han var det, men å andra sidan var han långt ifrån opartisk. Äsch, det spelade väl egentligen ingen större roll så länge han tyckte att den yngre brodern förtjänade det, och det tyckte han ju. Det var inte ens en fråga om om för honom, utan att. Innan hade det dock inte varit något moraliskt dilemma, men det hade blivit det efter allt som hänt under sommarens gång.
Som tur var kom den äldre snart på andra tankar, i och med att Hayley började berätta vad det var som hänt henne när hon var yngre. Först insåg han däremot nästan inte vad det var verkligen hon sa, troligen för att han inte ville att det skulle vara sant. När hon sedan fortsatte med att föräldrarna trott att det bara var en massa skitsnack och att hon varit ute efter uppmärksamhet, bleknade ansiktet ytterligare. Hon hade gått igenom helvetet och hennes föräldrar hade inte trott henne? Hon hade tvingats hantera allting som kom därefter utan något som helst stöd, utan någon att vända sig till. Inte nog med det så hade deras ignorans resulterat i att det kunnat fortsätta. Usch, han kände sig helt plötsligt rejält illamående.
”Jag är så ledsen, Hayley”, började nittonåringen försiktigt och betraktade henne med glansiga ögon. Och han som trott att han haft en jobbig uppväxt och demoner att kämpas med..ha! Det kunde inte vara någonting i jämförelse med det den yngre flickan tampades med dygnen i ända. Han snörvlade ofrivilligt till och vek undan med blicken, fortfarande med handen pressad mot hennes betydligt mindre.
”Förlåt om jag är oförskämd nu, men dina föräldrar är riktiga as”, fortsatte han och höjde blicken igen, så att han kunde söka efter de kristallblå ögonen. När hon sedan frågade hur han kunde ha så stora händer, kunde han inte undgå att också fnissa till, precis som en liten flicka. ”Gör jag dig obekväm?” Undrade Yaosu och drog till sig handen, för att därefter dra fingrarna genom det mörka håret. ”Och det är jag som borde fråga hur du kan ha så små händer”, påpekade han fortsättningsvis och drog upp benen mot sig, med ett svagt leende dansandes över läpparna. Han kunde verkligen inte förstå hur det kunde vara så otroligt lätt att prata med henne. För det var det, väldigt lätt att prata med henne.

Det känns lite som en lättnad att få ut sig det där. Hayley har hållit det för sig själv ända sedan det först började, om man räknar bort föräldrarna det vill säga. Sen hon var nio. Tänk att det varit den två år äldre hon berättat för, inte hennes bästa vän som hon pratar om nästintill allting med. Men det känns bra, hon har gjort rätt val. Det hade varit så lätt att prata med honom och tja, efter den tid de spenderat med varandra så litar hon faktiskt på honom, till fullo. Hur konstigt är inte det? Men hon klagar inte, det känns bra att ha hittat någon som det är så lätt att prata med. De kristallblå ögonen möter den äldres, bådas ögon verkar ha blivit lite glansiga. Hon sväljer hårt och rycker lite på axlarna. Hennes förflutna suger, det gör det verkligen och hon lider till viss del fortfarande av det som hänt då även idag. Men livet är betydligt bättre nu, trots att det fortfarande finns en del fel.
”Jo, de är riktiga as.” Instämmer hon och lutar sig tillbaka mot nästa trappsteg. ”Dina föräldrar är as de också.. antar att vi har det gemensamt,” En rätt sorglig sak att ha gemensamt, men åtminstone är de tillsammans om det. Sjuttonåringen putar med underläppen när Yaosu sedan släpper hennes hand, däremot förstår hon varför. Det är naturligt att man blir mer försiktig kring henne efter att fått veta det som hänt, vilket hon verkligen uppskattar. Osäkert slingrar sjuttonåringen sina armar runt benen medan blicken flackar mellan den två år äldre och skogen. Gör han henne obekväm?
”Konstigt nog så gör du faktiskt inte det,” svarar hon med ett litet leende, innan hon försiktigt vilar huvudet mot Yaosus axel. Hon är förvånansvärt bekväm kring honom, och efter att ha berättat om det här så känner hon sig nästan lite yr, anledningen till att hon lutar huvudet mot hans. ”Förut kunde jag inte riktigt röra vid någon utan att vara full.. men det har blivit bättre nu.” Kanske det är onödigt för henne att berätta det, men med tanke på att han undrar om han gör henne obekväm så kändes det rätt. Det här med att hon har små händer får Hayley att kolla ner mot sina händer.
”De kanske är små, men dina är stora också!”

Betydde det här att de var vänner? Yaosu hade aldrig haft några riktiga vänner innan, så det var liksom svårt för honom att avgöra. Men var det ändå inte så att vänner berättade saker för varandra? Att man litade på varandra tillräckligt mycket för att avslöja något man annars höll hemligt? Jo, det var väl en definition av vänskap, men det fanns så mycket mer till det. Nittonåringen sneglade ner mot sina skor, med rynka ögonbryn och tänderna gnagandes i underläppen igen. Om det nu var så att de var vänner, behövde han berätta allt om sig själv då? Nej, det behövde han väl inte göra? De hade bytt varsin hemlighet, mer än så var det inte. Men om de kom närmare varandra mer tiden då? Fan, han hade så många frågor som han inte hade någon aning om hur han skulle besvara. Det var nog bäst att fråga Zihao, han visste nog vad som var rätt och vad som var fel.
”Det är egentligen en ganska rutten sak att ha gemensamt, tycker du inte?” Undrade Yaosu och log svagt mot henne, med hakan vilandes mot knäna. Minst sagt, det var ett sorgligt faktum att det fanns fler unga därute som hade dåliga föräldrar. Hade det bara varit han och bröderna som haft det hade det varit okej, de hade varandra att vända sig till..men Hayley, Hayley som inte ens talade med som tvillingbror, hon hade ingen i sin familj att få stöd av.
”Hm, det är konstigt, för jag känner mig inte heller obekväm”, svarade den äldre och blev återigen röd som en tomat i ansiktet. Att röra vid varandras händer var en grej, men att ha huvudet så nära hans eget? Snart skulle han väl börja hyperventilera bara för att han var så förbaskat nervös och ovan. Det var inte det att han misstyckte eller så, utan det var verkligen bara helt nytt för honom, och nya saker var läskiga.
”Röra är ett ganska stort spektrum vet du”, påpekade han och knep sedan ihop läpparna. Bra där, lika taktisk som alltid. ”Jag menar vi rör vid varandra just nu, jag rörde vid dig när jag plåstrade om dina knän..” fortsatte han i ett försök att rädda sig själv. ”Och mina händer är inte stora, de är precis normala för någon som är så lång som mig.” Yaosu sköt ut hakan en smula och såg sådär lagom smånöjd ut. ”Att de är stora i jämförelse med dina händer är en helt annan grej, så det så. För dina händer är verkligen pyttesmå.” Vilket är hysteriskt gulligt.

Ju mer tid som går desto mer bekväm blir Hayley av faktumet att hon inte längre har Isaac vid sin sida. Helt ärligt hjälpte det en hel del att han visade sig vara sådär rutten, de får henne att må aningen bättre att lämna honom. Först var det svårt att gå till både måltiderna och lektionerna, hon skolkade en del efter det som hänt, anmälde sig sjuk. Hon hade inte kunnat kolla åt exets håll utan att vilja gråta och sjunka ner genom golvet, men efter ett tag började det underlätta. Hon hade dömt sig själv och lyssnat på vad den jämnårige sagt, men tillslut insåg hon att han fan inte var värd att vara ledsen över. Ja, de hade haft något fint men allt det försvann så fort han sagt de där elaka orden. Yaosu hjälpte henne att tänka på det sättet, vilket hon är väldigt tacksam över. Ibland sjunker hon tillbaka till de där dumma tankegångerna som så älskar att vara elaka mot henne, men istället påminner hon sig över vad den äldre sagt. Hur som haver har den andre verkligen hjälpt henne, annars skulle hon nog ligga kvar i sängen och prata med bara Elmo. Nu ignorerar hon Isaac totalt, ägnar honom inte en endaste blick. Det känns bra. Tyvärr kan hon inte riktigt njuta av det hela och hållet. Sjuttonåringen och Yaosu har kommit varandra närmre de senaste veckorna, det här har hon däremot hållit hemligt för Joshua. Vännen har fortfarande en förälskelse på madam Pomfreys assistent, och hon vill verkligen inte förstöra för honom, göra honom ledsen. De två är inte tillsammans eller någonting, men de har blivit nära vänner.

Den senaste tiden har Hayley börjar bli allt mer illamående. Flera gånger kommer maten upp ur kroppen igen och hon är rätt orolig över vad det är. Magsjuka? Kanske. Det finns något som gnager inom henne, och det är mycket läskigare. Hon lyssnar inte på det, kanske det är så att hon är gravid, men det ignorerar hon. Hur som helst är det något hon hade tänkt prata med Yaosu om, och hon hoppas verkligen att det inte är vad en liten del av henne tror att det är. Det skulle förstöra allting och göra livet ännu värre. Hon rör sig ner i korridoren och drar det vågiga håret över ena axeln. Tillslut kommer hon fram till sjukhusflygeln och kikar in. Det är nästintill tomt, vilket är väldigt skönt. Hon vill inte att någon ska få för sig att starta något rykte bara för att hon går till skolsystern. Ja, vissa gör verkligen det. Hayley smyger fram till den två år äldre och lägger händerna på hans armar för att skrämma honom med ett litet bu.
”Får jag låna dig?”

Några veckor hade passerat sedan Hayley och Yaosu suttit på Hagrids trappa tillsammans, ute i solskenet som nu kikade fram allt mer sällan. Hösten var klart och tydligt på ingång, löven på alla träd hade så sakteliga börjat inta mer varma, rödaktiga toner och en del hade börjat samlas på marken under dem. Det var väldigt mysigt att sitta och titta ut över det vackra landskapet, speciellt när det regnade därute. Sjukhusflygeln hade nämligen en ganska trevlig utsikt, så nittonåringen satt ofta framför något av de stora fönstren och tittade ut. Till exempel gjorde han det för stunden. Regnet smattrade mot de rediga rutorna och och vinden ylade, blåste så att de små dropparna föll från en ganska imponerande vinkel. Då och då smuttade han lite på kaffet han burit med sig, vilket bara gjorde det hela ännu bättre. Regn var fint så länge man hade tak över huvudet, annars var det uteslutande irriterande och jobbigt. Han gillade inte att bli blöt, varken av regn, när han duschade eller badade. Okej, det kunde vara skönt med ett varmt bad ibland, men det var alltid så jobbigt när man skulle pallra sig upp.
Just som Yaosu skulle föra koppen till läpparna ytterligare en gång, förlorad i sina egna tankar som han brukade vara, lade någon händerna över armarna på honom. Bu. Nackhåren reste sig genast på honom och han ryckte till så pass att den varma, mörka drycken spilldes över den vita skjortan. Varmt, varmt, varmt. Aj. Han spann runt på stället med mord i blicken och blängde på Hayley. De hade kommit varandra så nära att det kändes okej att göra det, blänga på henne alltså. Och nu var han faktiskt genuint irriterad på henne.
”Var det där verkligen nödvändigt?” Muttrade den äldre och ställde ifrån sig koppen. Genuint irriterad? Han ville vara det, åh han ville så otroligt gärna ha den förmågan, men det gick inte när det kom till Hayley och hennes dumma, perfekta ansikte. Därför gled ett leende snart upp över läpparna på honom och han himlade lite med ögonen. Suck.
”Du ska få igen för det där senare, det kan jag lova”, konstaterade nittonåringen och började knäppa upp skjortan. ”Vad var det du ville? Jag har tid, så det är bara att välja en säng”, fortsatte han och stegade bort mot det lilla skrymslet han sov i, där alla kläder befann sig. I kofferten, som han inte packat upp ännu.