Before the first fall [PRS]

”Fast det är liksom lite svårt att föreställa sig när alla typ skingras så fort man stiger in i rummet”, påpekade Christopher och sneglade ut genom ett av fönstren. Regnet slog fortfarande mot rutorna och åskan mullrade borta över bergen. Det var mysigt nu när de satt inomhus, men så snart man steg ut skulle den uppfattningen ändras helt. Han hade spenderat många gånger ute i sådant regn, utan något skydd att söka sig till. Åh, hur många gånger hade föräldrarna inte slängt ut honom för att de irriterade sig på honom? Alldeles för många, troligen till den punkt att man kunde kalla det för misshandel.
Sextonåringen vände de mörka ögonen från fönstret, bort mot Jacob och sedan ner mot händerna. Fingrarna pillade febrilt med täcket och tänderna gnagde på insidan av en av kinderna. Hade den jämnårige ett leende på läpparna eller hade han på något sätt lyckats förvrida verkligheten? Det var någonting han brukade göra under sommarloven, även om det mer klassades som förmågan att drömma sig bort. Gjorde han inte det skulle han drivas till vansinne, trots att det bara handlade om några ynka månader.
”Tror inte att det är många som förväntar sig det. Vi är annorlunda, folk inser att det finns en människa framför dem när de är i närheten av dig..när det kommer till mig verkar det mer som om de tror att jag är någon typ av..jag vet inte ens”, förklarade Chris och rynkade på ögonbrynen. När det kom till det där med Lupins framtid, kunde han inte undgå att tänka hur han ändå inte skulle ha någon ljus framtid. Symptomen han visade upp redan nu, vid en ung ålder, var uppenbara och vemsomhelst som var hyfsat utbildad skulle lätt kunna identifiera hans ”sjukdom” under senare dagar. För det skulle bara bli värre och värre, hur hemskt det än lät.
”Fel folk kommer säkert få reda på det någon gång, men man kan ju alltid hoppas att det dröjer riktigt länge tills det händer”, svarade slytherinaren tyst och släppte med ens täcket. ”Äsch, han är smart, det kommer säkert finnas jättemånga som vill anställa honom!”

Nej, det finns väl en historia bakom det där. Det är liksom inte så att folk skingras från Christopher utan någon anledning. Det är en sorglig anledning, för om folk bara försökte lära känna honom skulle han säkert släppa lite på den där väggen. Då skulle fler och fler förstå att han faktiskt inte är så farlig som man kan tro. Uppenbarligen är det första intrycket väldigt viktigt, om man gör bort sig en endaste gång i den här skolan är man dödsdömd. Jacob vet mycket om det.
”Nej, det är väl svårt att föreställa sig det. Men du trodde inte att jag skulle gilla dig, eller hur? Men det gör jag, allt fler kommer att sluta skingra sig från dig. Det är jag säker på,” Det är lite oklart om Christopher hört ryktena om den korta idioten som gömmer sig där i sängen bredvid. I början hade han det inte särskilt svårt att socialisera sig alls, han har alltid varit lite av ett socialt under och kom bra överens med nästintill andra. Förutom diverse mobbare som älskade att hata honom. Men ett litet rykte och allt det där kan försvinna med ett puff. Det är inte så populärt med homosexuella snubbar i skolan. Än så länge är Jake väldigt säker på att han är den enda som kommit ut som det. Eller ja, han kom inte ut av eget val. Det var mer en Ravenclaw elev som han delade en liten kyss med som började sprida rykten.. och ja, han var rätt trött om att ljuga konstant så han förnekade det inte när folk frågade honom. Det gjorde mobbningen ännu värre, och helt ärligt har han alltid trott att det är därför Chris börjat mobba honom. Homofobiska anledningar. Men han verkar inte riktigt lika äcklig av det faktumet just nu när de ligger där och pratar med varandra långt in på kvällen. Hur som helst, efter att hemligheten blev en sensationell nyhet på skolan blev han långt ifrån lika öppen. Eleverna började skingra sig när han gick in i ett rum också. Så har det fortsatt i ett och ett halvt år. Så jo, han känner igen känslan. Men han vet att alla inte är dumhuvuden, vännerna han har står fortfarande vid hans sida efter några om och men. Främst från James och Sirius sida.
”Lovar dig, några ser ingen människa i mig. Men det är nog inte i samma utsträckning som det är för dig..” Jacobs blick glider mellan Chris och kissemissen i hans egna knä. Han vill låta blicken stanna på den jämnåriga, han är liksom trevlig att kolla på. Men stirrande är inte okej, och även om det är mörkt kan den andre säkert urskilja hans blick. Så istället fäster han ögonen på Mimmi, som sitter och trycker i sig av kattmaten som Madam Pomfrey tagit med sig.
”Det kommer nog vara betydligt mindre folk som vill anställa honom om han delar med sig av den hemligheten. Men förhoppningsvis hittar han något.”

Merlin, hur i allsin dar kunde Jacob medge något sådant utan vidare? Inte för att det var ouppskattat eller så, för det var det inte, men kanske en gnutta dumdristigt? För vem visste egentligen vad som försiggick i Christophers skalle? Kanske han rätt som det var skulle återgå till att vara den mest dryga jäveln på jordklotet? Nu skulle han naturligtvis inte göra det, men med tanke på hur dåligt de två kände varandra borde den andre åtminstone haft det i åtanke innan han öppnade munnen. Slytherinaren själv hade i vilket fall haft det, så pass att han tydligen tänkte de tankarna åt den andra sextonåringen. Jösses, snacka om att gå det där lilla extra steget som absolut ingen annan i hela universum någonsin tog. Inte undra på att han var en social barracuda.
”Är du helt korkad? Du borde inte vara så snabb i svängarna, Jacob. För allt du vet kanske jag kommer börja behandla dig illa igen så snart vi lämnar det här rummet”, påpekade Chris och kunde inte undgå att himla med ögonen, åt dem båda två. ”Jag säger inte att jag kommer göra det, men..äsch, du förstår förmodligen min poäng”, fortsatte han och studerade gryffindoreleven. Det var väldigt svårt att föreställa sig det där, att vissa inte såg någon människa i Jake. Vad sextonåringen själv kunde avgöra verkade han vara en ganska behaglig person att umgås med, ett faktum som läggningen inte borde ha någonting att göra med. Men vissa människor var väl helt enkelt trångsynta och det var ingenting som skulle ändras på en natt. Vem visste, kanske det aldrig skulle ändras? Hur som haver tyckte Chris inte att det var någon annans ensak, alltså vem man gillade och sådär. Det hade högst troligt att göra med att han, precis som den jämnårige, var allting annat än heterosexuell. Fast till skillnad från Jacob vad han själv ett closet-case och skulle nog förbli ett i all framtid..eller?
”Om de inte kan se en människa i dig bara för att du är homosexuell är det de som är dumma i huvudet”, sade Chris efter att ha betraktat den andra eleven ytterligare ett slag. Han drog på munnen och började pilla med täcket, på så sätt hade han något att pyssla med. “Du är inte ensam, det hoppas jag att du inser”, mumlade han därefter och kände hur kinderna hettade till. Det där fick Jacob ta och tolka precis som han själv behagade, trots att det var relativt uppenbart vad slytherineleven menade med de där orden. Efter den lilla meningen kunde Christopher inte öppna munnen igen, utan läpparna var ihoppressade och pillandet med täcket förblev frenetiskt. Han hade aldrig sagt det högt tidigare, knappt ens erkänt det för sig själv. Jacob hade väl inspirerat honom på något underligt vis, hur det nu gått till.

Vad har Jacob gjort nu? Oskyldig som han är skjuts ögonbrynen upp i pannan på honom. Korkad? Kanske han inte funderar över allt han säger, men han skulle inte säga att han är korkad.. nej, snarare rätt smart. Men kanske det inte är normalt för folk att dela med sig av det där. Även om han är lite av a social butterfly så hänger han definitivt inte med i alla svängar, uppenbarligen. Medan han intensivt försöker att förstå vad det är Chris menar glider fingrarna genom den tjocka pälsen på Mimmi. Hon har ätit upp sin mat och ligger nu bekvämt på hans mage. Hon är inte så nöjd med att hennes husse envisas med att stryka händerna över fluffet åt fel håll några gånger. Självklart fixar han till det, men hon är ändå inte så förtjust i det hela. Förståeligt. Jacob själv skulle inte vilja att någon stor jätte skulle rufsa till håret på honom så att det ligger alldeles huller om buller. Nu brukar han inte lägga så mycket tid på sitt hår om mornarna, men han föredrar det ändå som det nu är. Rufsigt förvisso, men det hänger fint och står inte upp på några ställen. Aja, återgå till samtalsämnet.
”Men då får du väl göra det. Du borde vara glad, jag ger dig mer information som du kan plåga mig med.” Jacob rycker på axlarna. Helt ärligt har han klarat av mobbning ett bra tag, sen första året. Inte av Chris då, men av en del andra. Han kan klara sig ett år till, sen kan han säga adjö till skolan och lämna dem bakom sig för evigt. Nu hoppas han innerligt att den jämnårige inte kommer återgå till att behandla honom illa, det känns liksom som att de kan vara påväg till en vänskap. Åtminstone något som lutar mer åt det hållet än att hata varandra. Men kanske det är bra om Chris fortsätter sitt vardagliga torterande, då kan Jacob tycka att han är obehagligt snygg på avstånd samtidigt som han hatar honom. Det blir liksom svårt att ha de tankarna i huvudet om de blir vänner.
”Precis, de personer som inte kan se en människa i dig är också dumma i huvudet.” Vänta lite. För bara några timmar sedan hade Jacob varit rätt säker på att den andre mobbat honom för att han är just gay… De kristallblå ögonen vilar ett slag på Christopher, så han är också det? Han är en smutta förvånad, men inte alldeles för mycket. Han tänker däremot inte ställa frågor om det, allt skulle bara bli obekvämt då. ”Helt ärligt trodde jag att det var anledningen till att du varit elak mot mig.”

”Min poäng var att du inte berodde börja lita på folk så lätt”, muttrade Chris och ruskade på huvudet. Regnet som smattrade mot rutorna fick allting att kännas mysigt på ett ytterst underligt sätt. Sjukhusflygeln i sig var ju inte det minsta mysig - det var liksom en stor, öppen sal med vita väggar och högt tak. Det fanns ingenting som delade upp ytan förutom skärmarna mellan sängarna. Så med andra ord borde det ha känts på gränsen till kusligt och kallt att sitta där i sängen. De var i och för sig två, men ändå, all den oanvända ytan fanns ju fortfarande kvar. Äh, regn gjorde det allmänt mysigt att vara inomhus, oavsett hur rummet eller ytan såg ut.
Slytherinaren fortsatte med sitt pillande medan han slängde flyktiga blickar bort mot Jacob. Han kunde fortfarande inte kolla på honom allt för länge, då hettade kinderna till och allting blev genast hemskt pinsamt. Därmed var det bara logiskt att dela upp sessionerna av stirrande, han själv tyckte i alla fall det. Visst var hans logik ganska kass, men i det här fallet funkade den faktiskt alldeles utmärkt. Åtminstone tills den andre påpekade hur han förmodat att det var pågrund av hans läggning som Chris terroriserat honom. Ögonbrynen höjdes i pannan och de mörka ögonen blev genast betydligt större än de varit innan.
”Jag var aldrig elak mot dig på grund av din läggning..du har bara alltid varit lätt att..lätt att gå på”, förklarade han och vek undan med blicken. ”Det kanske låter dumt och klyschigt, men jag har alltid varit avundsjuk på dig..kombinera det med att jag alltid varit osäker i mig själv och haft en massa undanstoppad ilska, så har du en ganska tydlig anledning. Jag säger inte att den är bra, men den har aldrig varit baserad på homofobi”, rabblade han på och suckade sedan inombords. Usch, det lät så jävla dumt att det inte var sant. ”Förlåt, jag vet att jag är en hemsk person”, avslutade Christopher och suckade istället ytterst högljutt. Nåväl, han förnekade åtminstone inte det faktumet - att han var en hemsk person alltså. Ett steg i rätt riktning, betydligt bättre än ingenting.

Det ligger kanske någonting i det där. Jacob borde verkligen inte lita på folk så lätt. Både William och Charlotte säger det. Det är nästan konstigt att han inte har mer tillits problem. Med fadern i fängelse för grova brott och en prostituerad moder som drar män in i lägenheten tipp som tapp skulle det inte vara konstigt om han haft svårt för att dela med sig om så mycket. Men i hans ögon så litar han inte särskilt mycket på folk. De enda han genuint litar på är hans bästa vän och lillasystern. Lupin också. Men det här med hans läggning ser han inte som en hemlighet längre. Inte för eleverna eller lärarna på skolan iallafall. Det är väl därför han inte ser det som konstigt det där, allt han sagt var att vissa människor inte ser honom som mänsklig. Men det hade väl varit precis lika mycket som Chris delat med sig, eller?
”Jag litar inte på folk så lätt,” protesterar sextonåringen och putar med underläppen. Fingrarna fortsätter att pilla med Mimmis lockar, den lilla kissen har somnat vid det här laget. Hon verkar sussa väldigt gott trots att de två eleverna håller på att prata. Att pilla med hennes päls är väldigt rogivande, det får den där nervositeten att skingra sig en aning. Gång på gång glider ögonen fram och tillbaka mellan lurvbollen och Chris. Att stirra är liksom inte okej.. Olyckligtvis sneglar han mot honom i samma veva som Chris tittar på honom, och tja.. det känns lite stelt. Nu kan han terrorisera honom för att han kollat på honom. Men det är liksom svårt att inte kolla på honom. Han har lite lust. Att skratta åt det som kommer därnäst, varför skulle någon vara avundsjuk på lilla Jake? Det sociala livet kanske, men det ser bättre ut utifrån än inifrån, helt klart.
”Varför har du varit avundsjuk?” Nej, det kan han inte riktigt greppa. Det här med att han är lätt att gå på vet gryffindoreleven däremot väl om. Även under låg och mellanstadiet blev han mobbad, mest pågrund av hans mammas yrke och pappans brott, men också pågrund av den dumma längden. Fan vad kort han är i jämförelse med andra. Sen så är han dålig på att säga emot, så att trycka ner hans ansikte i toaletten var lätt för de idioterna. ”Gud nej, du är långt ifrån en hemsk person. Det finns anledningar till att du agerar på det viset.. det gör det inte okej direkt, men jag har full förståelse för det. Du är ju faktiskt trevlig.”

Varför hade Christopher en gnutta svårt att lita på de där orden? Kanske för att han själv gärna ville tro det bästa om folk, eller för att det verkade vara något den jämnårige hade snits på? Förvisso kände han inte Jacob, men det verkade ändå som något han skulle leva efter - att ingen människa var ond. Nu var det mycket mer än möjligt att han hade totalt fel, dock kunde han inte låta bli att ha små teorier. De hade trots allt gått i samma skola i snart sex år och sett varandra till och från i både korridorerna, klassrummen och den stora salen. Men som sagt, bara för att han fått för sig någonting, betydde det inte att det var sanningen.
”Om du säger det så..men ska jag vara helt ärlig har jag svårt att tro på det”, erkände slytherineleven och skrattade försiktigt till. Det var lite lustigt hur de båda två verkade sitta och snegla mot varandra då och då. Båda försökte uppenbarligen vara diskreta, men Merlin vad det misslyckades. För varje gång Chris lade de mörka ögonen på Jake, verkade den andre göra precis samma sak. Snacka om att vara osynlige till det maximala. Dock föll sextonåringens ögon ganska snart mot den lilla kissemissen. Hon verkade ha det väldigt bra där hon låg, mätt efter middagen och ompysslad av sin husse. Gryffindoraren hade det inte heller illa, då han fick sitta där och dra fingrarna genom den där tjocka pälsen. Orättvist, på skoj då.
”Är det inte ganska uppenbart? Du har vänner, folk som bryr sig om dig..och du har fina ögon, skulle ge vad som helst för att få ha blåa ögon!” Svarade Christopher och såg med ens drömmande ut. Det var så fint, färgglatt och vackert. Inte för att han var missnöjd med sina egna ögon, inte alls, utan mer för att det var allmänt exotiskt och häftigt.
”Bara för att jag har fått en inbjudan, och gått med, i Fenixorden, är jag inte en bra person. Jag har moral och en känsla för vad som är rätt och fel, men till och med du måste erkänna att jag är förskräckligt dryg”, envisades slytherinaren med ett ögonbryn höjt mot Jake. ”Tror aldrig att någon ens har beskrivit mig med det där ordet..du är trevlig, jag är..inte på den nivån. Däremot får du gärna lära mig.” Kunde man ens lära någon att vara trevlig? Särskilt när personen i fråga var så långt bortom all räddning det bara gick? Bra fråga.

Egentligen är det väl lite av en lögn. Jacob litar nog mer på folk än vad han borde, tror det bästa om de flesta och slänger ut sig lite allt möjligt ibland som kan användas mot honom. Men han brukar inte dela med sig av saker som skulle komma och bita honom i baken. Oftast iallafall. Det han nu har delat med sig av ser han inte som något problem. Kanske för att det känns som att den andre inte kommer gå tillbaka till att behandla honom på det viset, kanske för att han inte bryr sig om vem som vet om hans sexualitet eller inte. Hur som helst kommer han nog fortsätta att envisas med att han inte är så naiv och litar på folk för mycket. Egentligen är det väl något han verkligen borde lära sig, men ja.. det är till en annan gång. Han bestämmer sig för att han inte behöver svara på Chris erkännande. Han har svårt att tro på det, och egentligen har Jacob det också. Men ingen annan behöver veta det. Nej, det finns liksom mer viktiga saker att tänka på, till exempel hur båda sextonåringarna verkar snegla mot varandra tipp som tapp. Han är lite generad, han vet mycket väl att vissa blir obekväma om någon kollar på dem för mycket. Framförallt när en gay kille håller på att titta på en heterosexuell. Nu är inte det fallet här, men ändå. Chris kan mycket väl vara obekväm med hans kollande. Själv är Jake inte så berörd av att ha de där bruna ögonen på sig. Eller ja, det är åtminstone det han själv vill tro. Kinderna har däremot blossat upp, väldans tur att det är så mörkt i sjukhusflygeln. Svaret därnäst är väl som Jake förväntat sig, bortsett det med ögonen. Han har vänner, och han hoppas på att de vännerna och lillasystern bryr sig om honom.
”Du har rätt, jag har vänner.. men några av de relationerna ser nog bättre ut än vad de egentligen är,” erkänner Jake med en liten axelryckning. Trots att det är sant skulle han aldrig vilja byta ut vännerna han har, han är så förskräckligt tacksam för dem. De han är närmast är väl den korkade drummeln William och omtänksamma Remus. Jösses, han skulle inte klara sig utan dem. ”Men du har väl en rätt bra relation med Casper?” Sen det där med ögonen, komplimangen är en stor överraskning. Det får kinderna att bli ännu mer rosa, och som det lilla fån han är drar han täcket upp över kinderna för att kunna gömma sig.
”Jag skulle hellre ha dina ögon, de är mycket finare. Bruna och varma.” Nu är det inte så att han är missnöjd med sina egna ögon, men han har alltid gillat mörka ögon. De ger en viss trygghet.. dock har han aldrig sett trygghet i Chris ögon tidigare, mest för att han torterat honom de senaste åren. Men nu, efter den tid de har pratat med varandra tycker han om dem väldigt mycket.
”Du har varit förskräckligt dryg, ja.. men det gör dig inte till en hemsk person. Just nu är du ju jättemysig. Jag tycker att du gör ett rätt bra jobb på att vara trevlig nu, du behöver inte någon som lär dig.”

Kanske det var sant, att vissa av relationerna den andre hade med sina kamrater såg bättre ut än vad de egentligen var. Dock var de ändå relationer av något slag och tja, Chris kunde inte låta bli att fortsätta vara avundsjuk. Han skulle nog fortsätta vara det under hela deras skolgång, men det betydde inte längre att han hade rätt att ta ut sina egna frustrationer på stackars Jacob. Det hade han för den sakens skull aldrig haft, men uppenbarligen hade han gjort det ändå.
Blicken fortsatte att flacka mellan händerna och den jämnåriga ungdomen i sängen bredvid hans egen. Mörkret gjorde det lite lättare att inte känna sig allt för generad - det agerade lite som något underligt typ av skydd. Skydd mot pinsamhet. Helt ärligt var han däremot ganska glad att de båda hamnat i sjukhusflygeln. Visst hade det inte varit roligt att bita ett stort sår i tungan, och inte heller kunde det ha varit roligt att få en lätt hjärnskakning, men nu när de satt där i varsin säng och pratade, var det ganska mysigt. Mysigt på ett sånt där konstigt sätt han filosoferat om innan, men ändå mysigt. Och de mysiga stunderna i livet var ju bland de bästa, så sextonåringen klagade minsann inte.
”Kanske, men vad jag har kunnat avgöra ser det ut som om ni har en fin vänskap”, svarade slytherinaren och log svagt. Leendet stannade därefter kvar på de rödaktiga läpparna, medan blicken vandrade bort mot ett av fönstren igen, så att han kunde blicka ut i det stormiga mörkret utanför. Jo, Casper hade han alltid kommit bra överens med. Lögn, de kom inte alla alltid bra överens, men goda vänner var de i vilket fall och hade varit sedan deras första år på Hogwarts. De hade verkligen klickat direkt och inte släppt vänskapen trots att de hamnat i olika elevhem. Det hade inte spelat någon roll och borde inte spela någon roll för andra heller. Elevhemmet definierade inte människan, och människan definierade inte elevhemmet.
”Jag antar det, men vi ser mindre och mindre av varandra, båda har sina egna grejer att ägna sig åt”, förklarade Christopher och höjde ögonbrynen åt den andre. Täcket hade på något underligt sätt glidit upp över kinderna på honom, vilket lustigt nog bara gjorde det ännu mer uppenbart att han försökte dölja något. Gulligt, men samtidigt ganska korkat.
”Hm, antar att vi får agree to disagree när det kommer till det där”, konstaterade han och skrattade till. ”Och jag hade inte ens insett att du rodnade om du inte dragit täcket över kinderna”, fortsatte han retsamt och log ännu bredare. Hade det varit lite drygt att säga så? Kanske, men inte elakt, mest för att retas på ett skämtsamt sätt.
”Jättemysig? Ännu ett ord ingen någonsin har använt för att beskriva mig med..”, mumlade Slytherinaren och vågade sig slutligen på en lite längre blick mot Jake. ”Har du någonsin spenderat natten i sjukhusflygeln innan?”

Framstod det som att Jacob klagade nu? Jösses, det vill han verkligen inte. Han har verkligen tur med sina vänner, många ville liksom inte kolla på honom efter han kommit ut, men de var på något sätt fortfarande där. Åtminstone William och Remus, Lily ibland också. De andra tre är däremot väldigt beskyddande så när de väl kom i fund med hans sexualitet ville de skydda honom från mobbningen som förvärrades. De är härliga på alla sätt och vis. Inte lika täta, men de är fantastiska vänner. Det han ogillar med dem är att de gång på gång går på stackars Snape. Det är liksom inte acceptabelt att reta någon på det viset, överhuvudtaget inte.
”Du har rätt, vi har en rätt fin vänskap,” instämmer han långsamt. Nu vill han gärna få en tätare relation till James, Sirius och. Peter, men än så länge är han väldigt nöjd med den vänskap de har. Han klagar definitivt inte, nej han är lyckligt lottad. Gnagandes i underläppen sluter Jake ögonlocken en stund. Mest för att irritera sig på hur dumt det låtit, hur det låtit som att han inte uppskattat relationen han har med dem. Han borde vara mer noggrann med hur han uttrycker sig själv, men förhoppningsvis verkar det inte som att Chris lagt märke till det. Men han har en riktigt fin vänskap med framförallt William, som praktiskt taget vet allting det finns att veta om honom. De är varandras motsatser ja, men det är rätt uppfriskande. ”Men Fenixorden kanske kan hjälpa er att hålla ihop mer? Jag menar ni båda går ju dit, och behöver inte ägna den tiden till något annat.”Jobbigt dilemma. Att ha sin bästa vän i ett annat elevhem är nog lite tråkigt, man kan inte se varandra lika ofta. Kanske glider ifrån lite. Nej, Jacob är evigt tacksam över att han funnit de människor han funnit, trots att det tog ett tag. När rodnaden kommer på tal blir sextonåringen ännu mer generad och sjunker ner ytterligare i sängen. Det känns liksom viktigt att gömma rodnaden. Trots att det uppenbarligen inte varit det bästa valet så här i efterhand.
”Jag rodnar inte..” Muttrar han tyst medan fingrarna stryker sig genom den tjocka pälsen Mimmi har, medan hon själv sussar så gott. Hon har ingen aning om att hennes husse håller på att göra bort sig totalt. Tur för henne. Tillslut låter han ögonlocken att skjutas upp och blicken att glida till Christopher. ”Ett flertal gånger faktiskt, tyvärr. Du då?”