The Woods Are Safe

:0
:0
:0
:0

Applåder

Avis Fortunae


Mintygirl89 


Pixelow




Så, nu är vi snart ikapp i alla kapitel jag hittills har skrivit men jag jobbar på! Uppdateringarna kan som sagt bli lite glesare men jag ska försöka uppdatera en gång i veckan.
Och, jag tycker alla kan gå in och lyssna på I Want You Here Again av Refren! Den var väldigt bra för att vara första låten enligt mig

Här kommer veckans kapitel och jag hoppas ni gillar detta lite annorlunda perspektiv!

_______________________________

Kapitel 11
Noahs perspektiv

Varför?

Den tanken var det första som dök upp i Noahs hjärna när han lämnade uppehållsrummet. Bilden av Am som sjönk ihop gjorde lika ont som ett öppet sår man strödde salt i. Vad hade han tänkt på? Han kollade klockan, den var strax över fem. En suck gick över Noahs läppar och Alex, som han hade mött i korridoren, kollade förbryllat på honom. Att sucka utan någon uppenbar anledning var inte Noahs stil.
“Vad är det?” frågade Alex med en ny suck som svar. Sedan gick det upp som ett ljus för honom.
“Jag måste gå.” Utan att säga något mer tvärvände Noah och struntade i att svara Alex som ropade efter honom. Han började gå mot trapporna med sikte mot fjärde våningen.

När han närmade sig det tomma klassrummet som han hade letat efter, fann han det inte alls tomt. Han hade egentligen inte förväntat sig att det skulle vara tomt med de rykten som hade flugit omkring, men att det skulle vara såhär utsmyckat hade han inte förväntat sig. Ovanför dörren hängde en stor flagga med Hogwartsskölden på, mot en bakgrund i regnbågens färger. Inifrån klassrummet hördes höga, glada röster varav en med en välbekant, tysk brytning. Noah hade lite dåligt samvete efter att hur han hade betett sig angående henne. Han ruskade lite på huvudet och trollstaven han hade i handen gav några stjärnor ifrån sig. Det fick en av serpentinerna på väggen att flaxa lite. Noah drog ett djupt andetag och knackade på dörren.

Rösterna stannade av och dörren öppnades av just den person han hade hoppats på. De blonda flätorna var slarviga vilket gav henne en härlig utstrålning som nog också delvis berodde på att hennes ögon lyste.
“Jag måste prata med dig.” Claudelle ryckte på axlarna.
“Visst.” Hon stängde dörren och de gick en liten bit bort i korridoren. Noah slog ut med händerna.
“Hur mår hon?” Claudelle såg oförstående på honom. Noah suckade och förtydligade. “Amber!” Claudelle andades djupt.
“Jag… alltså… eh…” Hon bet sig lite i underläppen. “Pratar hon inte med dig?”
“Nej!” Noah höjde rösten. “Hon fick ju prata ut med dig, så varför skulle hon prata med mig? Den tyska flickan lyssnar ju alltid mycket bättre än vad jag gör, jag som har känt henne i sju år!” Den huvudet korta tjejen framför honom stod tyst. När hon tittade upp strålade hennes ögon inte längre av glädje.
“Jag…” Hon skakade på huvudet. “Jag ber så mycket om ursäkt. Jag behövde hjälp med läxorna och…” Noah höjde handen.
“Tack, jag har redan hört det”, sa han. Det var obekvämt att stå där, han kände inte igen sig själv och framförallt inte sin röst. Claudelle fick en stenhård blick.
“Avbryt mig inte”, sa hon med en röst som fick Noah att svaja till. Hon fortsatte:
“Jag behövde hjälp med läxorna och med att bära, det var tur att Amber kom förbi just då. Jag såg på henne att hon var trött men eftersom jag är…” Hon avbröt sig själv och undvek Noahs blick. En svag rodnad slog ut över hennes kinder vilket fick fräknarna att framstå extra tydligt.
“Du är vad?”
Claudelle skakade på huvudet.
“Inget.”
“Du är vad?” krävde Noah. Claudelle suckade.
“Jag… jag tycker om henne väldigt mycket. Mer än vän.” Dessa två, självklara meningarna fick Noah att bli helt ställd. Han lutade pannan mot händerna.
“Såklart.” Han skakade på huvudet och drog med händerna över ansiktet. Han kände sig med ens väldigt dum, och trött. Han hade misstänkt detta ett tag.
“Jag har varit så dum”, sa han och blundade. Han slog upp ögonen när Claudelle lade en hand på hans arm.
“Prata med henne”, bedjade hon. “Jag vill inte att vi är ovänner, och absolut inte att du och hon är ovänner. Du betyder allt för henne, jag lovar. Hon älskar dig, men inte på något annat sätt än som en bästa vän som alla förtjänar.” Noah nickade och Claudelle gick därifrån. Noah följde henne med blicken. Hon var ganska underlig, men oftast på ett bra sätt. Noah log ett snett leende innan han skyndade mot biblioteket.
“Förresten!” ropade Claudelle innan hon gick genom den Pride-klädda dörren. Noah stannade och vände sig om. “Om du hittar henne, får du gärna bjuda henne till vår Pride-allhelgona-fest.” Noah nickade och skyndade vidare.

Han stannade i dörröppningen. Genom hyllorna skymtade han Amber, och han skyndade sig fram. Hon satt i en konstig vinkel, hon hade väl inte…? Noah skakade på huvudet igen. Det var inte Ambers stil att ge upp efter ett bråk. Hon var starkare än det. Han fick inte låta sig själv tänka så.
När han kom fram till hennes rad, där hon satt själv, insåg han att hon sov. Men det var en orolig sömn, hon ryckte i hela kroppen och huvudet rullade från sida till sida. Ur pannan kröp det fram svettdroppar och Noah gick med två långa kliv fram till henne och la en hand på hennes axel.

Okej, Noahs perspektiv. Bra, kul med omväxling!

"Varför?"

Är nog det ordet jag sagt flest gånger i år, by far.

Amber ser inte ut att må bra, stackare. Noah är frustrerad, jag förstår. Jag blir också frustrerad när jag gjort eller sagt något som sårat någon och inte har en aning o0m vad jag ska göra. I feel with you Noah.
Men att vara mer otacksam är ju inte trevligt. Alex försöker att hjälpa. Fy Noah, fy. Jag fattar att du är förvirrad och trött men ändå, inte okej.

Så han närmade sig ett tomt klassrum som inte var tomt? intressant. Men det verkar vara en härlig stämning därinne så det är ju bra. Jag fick lite dåliga vibbar där ett tag

Claudelle är som vanligt underbar på alla möjliga sätt. Sådana människor är få och otroligt inspirerande. Hon får Noah att lysa upp och hon lyser ju också upp.

Vad jag babblar på om inget...

HON ÄR GAY/BI/PAN OMG jag älkar henne mer än innan ♥ ♥


Phew... handen var Noah.. Skönt att det inte var ett hemskt monster som skulle uppfylla profetian utan bara Noah...

Tips tips tips tips...
Eller bara att du har missat en bokstav ekentligen ¯\_(ツ)_/¯

'“Jag har varit så dum”, sa han oh blundade.'

Det saknas ett "c"

'“Jag har varit så dum”, sa han och blundade.'


MEN SUPERBRA HERREGUD DINA KAPITEL ÄR AMAZING

Roligt med ett nytt kapitel! VA?! Är Claudbelle kär i Amber?!



Oj, det trodde jag aldrig! Men det var en intressant tvist! Och rolig!

Sedan läser man allt ur Noahs perspektiv, och vad jag förstår, utspelar sig detta kapitel parallellt med föregående avsnitt, som är skrivet ur Ambers synvinkel, och nu förstår jag att han är den som lägger handen på hennes axel. Det var ett bra kapitel, men en oväntad vändning! Det ska bli kul med uppdateringar.¨

Angående det här med uppdateringar: Det är du som bestämmer när tråden ska uppdateras! Vi läsare kan vänta. Verkliga livet kommer alltid först. Ta dig tid! ♥

När jag skrev "Vandalen på ridskolan", så lade jag berättelsen på is några gånger, under längre perioder. Anledningarna var främst för att det blev mycket på teatern där jag jobbar, samt att jag fick slut på lust, ork och idéer ibland. Då valde jag att ta en paus från berättelsen och låta den vila. Så uppdatera i din takt. Sedan vet jag inte hur du kan pricka rätt när det gäller namn! Slumpen kanske?
Skojar bara! Nej, men jag tycker det är roligt sammanträffande. ♥

Halloj. It's me. Din mest slarvigt kommenterande läsare ♥

Innan jag styckar dina kapitel och ger dig nerkortade beskrivningar på vilka saker jag älskar och varför så ska jag säga: Du är en fantastiskt författare. Ge mig din talang. Gärna så snart som möjligt.

Så, kapitlen!

Kapitel 4:
Jag älskar dina dialoger, de är skrivna på ett sätt som verkligen får dem att kännas verklighetstrogna.

MIRIAM MAKES AN ENTRANCE! Nu blev jag påmind om att jag älskar henne. Jag måste jag verkligen ta mig i kragen och läsa klart Kraften...

Sorteringen är en så rolig sak att läsa/skriva om (och du gör det så bra) James går direkt till Gryffindor, what a surprise En hatstall, Amelia. Mystiskt, I like it.

Jensen verkar inte vare en särskilt trevlig människa MEN who knows? Kanske finns det bättre sidor av hans karaktär än vad man ser på ytan? Amber tar oavsett ett moget beslut att prata med Snape istället för att starta bråk. Go Amber!

Okej Abigail, oavsett om Noah och Amber är intresserade av varandra eller ej så säger man inte sådär. Skärp dig, herregud.

Kapitel 5:
Kapitlet: Har massa intressant content.
Jag: LILYS BREV! SÅ GULLIGT ♥♥

Alright, verkar som om ansvarsfulla Amber hoppar åt sidan för arga förbannade ilskna Amber. We can work with that.

Kapitel 6:
Du vet när jag sa "Jensen verkar inte vare en särskilt trevlig människa MEN who knows? Kanske finns det bättre sidor av hans karaktär än vad man ser på ytan?"? Ahhahah, nej. Dåtida Mira hade FEL! Jensen kan trampa på en legobit, nej, alla legobitar! Man är inte elak mot barn. Punkt slut.

Nu vekar Claudelle vara en bra person, snälla låt henne vara en bra person. Jag blir ledsen av elaka människor.

Kapitel 7:
Vart jag är påväg? Åh nej, ingenstans, jag ska bara tappa den här tegelstenen på Jensen. Helst på hans huvud. MAN MOBBAR INTE BARN, OKEJ???

En profetia och quidditch, just a regular old day at Hogwarts, am I right (Märks det att jag inte sovit inatt?)

Kapitel 8:

Jag tänker inte skriva mer om detta kapitel. Bilden säger allt.

Kapitel 9:
Stackars Amber. Det är tur att hon har Noah. (Noah, några minuter efter att jag tänkte det jag skrev ovan: Beter sig förjävligt. Suck. Var inte en trångsynt, svartsjuk unge nu, Noah.)

Anyways, CLAUDELLE. Jag älskar henne mer och mer. Hon är precious och jag vill inte att något ont någonsin ska hända henne.

Kapitel 10:
Amber mår ju inte bra just nu. Jag tycker synd om henne. Hon är ju liksom en snäll och trevlig och bra och god människa, och nu har hon liksom fått reda på att hon finns med i någon slags olycksalig profetia OCH förlorat sin bästa vän? Inte så konstigt att hon är irriterad.

Abigail, återigen ber jag dig att bete dig. Lär dig läsa av situationen lite eller nåt.

(Also, om det inte är Claudelle eller Noah (i hans fall med med ett kilo ursäkter) som lade handen på hennes arm blir jag ledsen)

Kapitel 11:
Claudelle, Claudelle, Claudelle, my sweet lesbian baby. (Visst, jag vet inte exakt vad hennes sexualitet är och det är dåligt att dra egna slutsater men hon ger mig ~lesiban vibes~, okej? Hoppas du inte tar illa upp.) Jag anade faktiskt att hon hade känslor för Amber, men jag har en tendens att anta för mycket gällande sådant när jag läser fanfics så jag sa inget om det. Men, turns out I was right this time.

Och on the matter of Noah, det är bra att han iallafall är medveten om att han inte betedde sig särskilt trevligt. Jag hoppas att han och Amber pratar ut om sitt bråk, och att han hjälper henne.


Anyways jag ska gå och vara glad över Claudelles existens nu, tack för att du gav mig henne. Som sagt skriver du helt fan-tas-tiskt! Väntar med spänning på nästa kapitel!

OMG! vad ska hända, och alltså Claudelle!

Vad arg jag blir.... Att hon bah "hon älskar dig som en bästa vän"
PFFFF - känns som hon försöker att förstöra, och typ bara det...

ÄLSKAR pride-festen!

Älskar också pride-klassrummet! Det var på tiden att Hogwarts fick det! Fyra elevhemsfärger plus lila och orange.

Gillar Claudelle i det stora hela minus den grejen som även Trezzan tar upp här ovanför, att Claudelle säger till Noah att Amber älskar honom men som en bästa vän. Jag är mer inne på att låta Amber själv beskriva sina känslor. Däremot tror jag att Claudelle menar väl med det hon säger och att hon tror att det är så. Noah verkar dessutom köpa det. Hoppas han känner detsamma gentemot Amber och nu kan han kanske hjälpa henne med den svåra situationen!

Back like i never left...

Har haft värsta fanfiction maratonet denhär kvällen, och att avsluta såhär satt verkligen inte fel.

Jag är förälskad i din berättelse och i ditt sätt att skriva. Jag sitter helt fastklistrad och bara läser, känner med karaktärerna, deras frustrationer, förvirrningar (stöten i magen, Noahs utbrott exempelvis), glädje...

Jag älskar Claudelle. Kan hon läsa tankar eller nåt??? Vad känner Amber om henne? Och jag älskar Pride på Hogwarts.

Fy vilka fega små råttor Jensen and the gang är. För Hogwartsåret verkar förövrigt börja ganska bra, ju. Förutom att hennes elevhemskamrater är små vandrande pestar som plågar alla i deras omgivning och skapar otrevligheter i den fridfulla idyllen som Hogwarts innebär. Men så släpps bomben; profetian. Är det Amber den handlar om? Och så verkar allting plötsligt lite mörkare, lite djupare. Det verkar inte som om det där gänget bara är taskiga, utan att deras motiv är ännu slemmigare än det verkar.

Jag hoppas att Amber mår bättre. Hon förtjänar bättre. Hennes personlighet är beundransvärd, hur hon anstränger sig för att behålla lugnet men ändå smäller till när något är alldeles för fel.

Du fick nyss en otroligt slarvig kommentar som knappt sammanfattade dina fantastiska kapitel men jag hoppas du vet hur otroligt mycket jag uppskattar din berättelse! Jag läääängtar till nästa kapitel. Mig blir du inte av med.

Pixelow


Mintygirl89 


catradora


Trezzan


Avis Fortunae


boknörd_


Wow, två läsare tillbaka på en vecka? Ni anar inte hur glad jag är!
Jag kommer försöka uppdatera en gång i veckan, men jag kan inte lova någonting. Hoppas ni håller kvar om det dröjer, och tack för att ni läser! ♥

___________________________________

Kapitel 12
Pride
“Noah”, sa jag i en utandning. Handen hade kommit i en sån timing med drömmen, som hade varit läskigt verklig. Jag rös till. Bara en mardröm. Mardrömmar betydde inget, eller hur?
Jag reste mig långsamt upp och skakade av hans hand när jag kom ihåg vad som hade hänt. Hur han hade skrikit åt mig, men jag kunde egentligen inte klandra honom. Han visste inte hur jag kände. Jag visste inte själv hur jag kände. Jag tog ett steg bakåt, vilket fick Noah att sänka handen. Jag mötte hans blick. Den var full av ånger.
“Amber, jag är så ledsen. Jag vet inte vad jag tänkte på, jag förstod inte. Men jag fattar nu.” Jag stod tyst. Vad var det han fattade?
“Jag vet hur du känner.”
“Nej, det gör du inte. För jag förstår inte själv.”
“Du missförstår mig.”
“Vad menar du då?” Noah drog ett djupt andetag och sa sedan, mycket snabbt:
“Om mig. Vilken idiot du tycker att jag är. Jag är en idiot. Som blev upprörd för en så självklar sak. Att äventyra vår vänskap var, är, det dummaste jag någonsin gjort. Förlåt mig.” Jag stod tyst igen. Sedan kastade jag mig i hans famn, efter en viss tvekan. Tårarna forsade nedför mina kinder och han höll om mig. Tysta, endast avbrutna av enstaka rasp från fjäderpennor och mitt snörvlande, stod vi i flera minuter. Sedan började det klarna för mig vad Noah egentligen hade sagt.
“Vad menade du med ‘en så självklar sak’?” frågade jag mot hans axel. Noah lade händerna på mina axlar och sköt mig på en armlängds avstånd. Han såg mig djupt i ögonen.
“Du vet vad jag menar”, sa han och jag nickade. “De har en allhelgona-fest en dag för tidigt för er, på fjärde våningen. Hon bad mig att säga till dig. Jag tror du har besvarade känslor där.” Jag tittade upp mot honom och kände en enorm tacksamhet. Noah, min bästa vän.
“Vad väntar du på?” frågade han retsamt och skickade iväg mig.
“Men alla mina grej…” Noah fnös.
“Jag tar det, du får bara den här chansen en gång.” Jag skrattade lite och började gå mot bibliotekets dörr. Jag skyndade mig ut till trapporna och började gå uppåt, mot fjärde våningen.

Jag gick snabbt genom korridoren. Jag hoppades att de inte var klara med festen än, men elevernas fester brukade hålla igång tills en lärare sa till och då gick ryktet snabbt. De var nog inte klara än, och jag hade ju inte kommit än. Som mugglarna säger - de finaste gästerna kommer alltid sist.
Till slut kom jag fram till rätt dörr - det var självklart att det var rätt, klassrummets dörr var utsmyckad med olika Pride-inspirerade föremål. Jag slog upp dörren och blickarna riktades mot mig. En del människor förvånade mig att de var där, men jag fokuserade inte på dem. Jag hade bara ögon för den vackra skapelsen i mitten, vars blonda hår tycktes lysa upp hela rummet. Hon svängde runt samtidigt som jag gick mot henne med stora kliv. Hennes ögon lyste upp och innan hon hann säga något, innan jag hann tänka, kysste jag henne. Mina instinkter fick mig att ta tag i hennes tröjärm, och hon avbröt kyssen.
“Välkommen till Pride”, viskade hon.

Jag släppte henne, när mina tankar kom ikapp mig. Vad hade jag ens tänkt på? Jag hann inte svara på det själv innan folk började viska runt omkring oss. Jag såg mig osäkert omkring. Skulle jag gå därifrån? Jag började långsamt backa utan att kolla på Claudelle. Gud, vad jag hade skämt ut mig.

Jag hindrades mitt i steget bakåt av att någon grep tag i min handled. Förvånad och generad tittade jag upp. Claudelle drog mig intill sig och våra läppar möttes ännu en gång. En blandad smak av salt och sött, det söta troligtvis från honungsöl. Några sekunder senare släppte hon och log ett snett leende, med de gnistrande ögonen hon alltid hade när hon var glad.
“Noah hade rätt”, viskade jag. Min insida var som ett stort lyckorus och jag kunde inte få ord på mina känslor. Claudelle skrattade, ett härligt, klingande skratt.
“Jag berättade för honom. Jag visste, det var du som inte gjorde det”, log hon. Jag skakade på huvudet.
“Hur kan du alltid veta allt om allas känslor?”
“Instinkter.” Hon tog min hand och drog med mig bort till ett bord, där det fanns honungsöl. Vi tog varsitt krus och satte oss på varsin sida av bordet.
“Am”, log hon och tog min hand över bordet. “Eller är det bara Noah som får kalla dig det?”
“Delle”, svarade jag och vi flätade ihop våra fingrar. Med dessa få ord inledde vi en konversation som skulle hålla hela kvällen.

“Hur ser din familj ut?” frågade Claudelle och knäppte fast min klocka igen. Vi hade hamnat i en av sofforna som stod längs väggen och nu lutade hon sig mot min axel med min arm runt sig. Hon hade pillat med silverklockan de senaste tio minuterna vilket av någon anledning var tillfredsställande. Jag log lite.
“Vi har min pappa, Oliver, min mamma Ethel och min bror Rylan”, svarade jag. “Sen har vi en ganska stor släkt, Weasley, Prewett, ingift Potter och ingift Granger.” Claudelle nickade.
“Då är ni ganska många”, skrattade hon. Jag frågade om hennes släkt men svaret var inte alls vad jag hade väntat mig.
“Mina föräldrar togs av dementorerna när Tyskland blev invaderat, strax innan Slaget på Hogwarts. Jag blev flyttad som nyfödd till en fosterfamilj ute på landsbygden och där bodde vi tills jag var tio. Sedan flyttade vi till England i lagom tid så att jag skulle få börja på Hogwarts eftersom jag aldrig blev antagen till Durmstrang.” Hon bet sig lite i underläppen och jag lutade kinden mot hennes hår. Hennes röst var tjock när hon fortsatte att prata.
“Jag hade två äldre bröder och en äldre syster.” Hon pausade. “Jag vet inte vad som hände med dem, jag har aldrig hört något från dem och jag vet inte ens vad de hette.”
“Du pratar som att de var döda.” Claudelle nickade svagt.
“Om jag inte hört från dem, om det inte finns några uppgifter, vad pekar mot att de har överlevt?” Jag suckade och skakade på huvudet.
“De kanske gick under jor…” Längre hann jag inte innan dörren slogs upp.
“Ser man på.” Jag frös till is av den där rösten. Claudelle grep min hand.
“Imp…”, började Jensen med höjd trollstav, men något bakom honom distraherade honom från att avsluta förbannelsen.
“Jensen! Tjugo poäng från Slytherin för att ha påbörjat en oförlåtlig förbannelse och straffkommendering varje vecka fram till jul!” En suck hördes över rummet när McGonagalls röst ljöd genom korridoren. Folk hade hållit andan, han var ganska skrämmande, Jensen.
“Iväg med dig!” Hon var rasande, det hördes på rösten. Jensen kilade snabbt iväg med ett förbannat uttryck i ansiktet, och sekunden senare klev McGonagall in i klassrummet. När hon såg många hålla händer mjuknade hon lite.
“Nåja”, sa hon. “Klockan är mycket, jag gav er tillåtelse att vara uppe efter klockan nio men ni får också ta och lägga er nu. Det är ju ändå allhelgona imorgon.” Vi nickade och började ställa tillbaka möbler och packa ihop flaggor. Skräpet och disken tog husalferna sen.

Jag och Claudette hade sällskap fram till köket, där vi sa godnatt och sedan gick på varsitt håll, mot uppehållsrummen. Glädjen spreds i hela min kropp men dog snabbt när Noah skyndade mot mig. Bakom honom kom Rylan med ett brevpapper i handen.
“Harry har svarat.”

Men åh! Du kan ju inte posta NU? Jag har ingen möjlighet att läsa nu :’(

Men men, jag är amazing jag vet... hehe

I will be back and this crappy comment will be gone!