Ancient Greece [prs]

Adonis blick fastnade på prinsen och utan att ens tänka på saken spände han käken. Det var inte förrän det började strama i ansiktet som han la märke till den saken och han vek undan med blicken. Kungen klappade i sina stora händer, märkbart onykter redan vid det här laget, och han höll ett tal som ingen riktigt begrep poängen med innan han gav alla lov att äta så mycket de orkade av maten som dukats fram.

Aurelia såg sig omkring men vek undan med blicken när hon hittade atenaren. Hon kände sig skyldig, även fast hon inte gjort något fel egentligen. Hon höll sig mest i bakgrunden, sa inget om hon inte blev tilltalad och höll blicken nere. Hon tackade tyst då vissa började resa sig upp från matbordet, väntade några minuter innan hon ursäktade sig och började röra sig mot balkongen, kastade en blick mot Adonis då hon ville ha hans sällskap.

Flera gånger kom han på sig själv med att sitta och studera prinsen och Aurelia istället för att äta. Något som irriterade honom en smula. Han förstod inte vad det var som pågick i hans huvud, än mindre förstod han sig på sina känslor. Det var som om de gjorde uppror inom honom och inte ville lyssna till lite förnuft. Hans granne till höger blandade snart in honom i en diskussion om segelbåtar. Det intresserade honom inte det minsta men gav honom åtminstone anledning nog att inte sitta och glo som ett fån mot Aurelia hela tiden. Då folk började tacka för sig kastade han en blick mot Aurelia bara för att se henne försvinna i riktning mot balkongen. Han satt kvar vid bordet en stund till innan han följde efter henne.

Hon lutade sig mot en pelare och bet sig hårt på läppen. Hon vände blicken mot salen då hon hörde steg. Hon log svagt mot Adonis då hon såg att det var han.
"Förstår du varför jag inte kan vara kvar här?" frågade hon tyst och kollade på honom med stora ögon.

Adonis stannade upp intill henne och fattade tag om balkongräcket med båda händerna. Blicken fastnade på den mörka och stjärnklara himlen. Det var först då Aurelia avbröt tystnaden som han vände blicken till henne. Om han förstod? Nej. Han visste inte hurdant hennes liv var eller vad mer än bara prinsen och ett äktenskap med honom hon flydde från. Men han förstod hennes önskan om att få lämna allting bakom sig.
"Två dagar," sade han bara. Om två dagar kunde hon lämna Sparta bakom sig.

Hon la försiktigt sin hand över hans och klämde mjukt åt. Det kändes inte som att ett tack skulle räcka för att visa hur mycket det betydde för henne att han inte ändrat sig. Så hon stod där, tyst, och kramade mjukt om hans hand med sin egna.

Med ett litet leende strök han tummen över hennes fingrar. Tystnaden var bekväm och han kände inget behov av att avbryta den. Speciellt inte genom att ställa riskabla frågor. Han var inte övertygad om var någonstans han hade henne än, Aurelia var en tuffare nöt att knäcka.

"Vill du smita iväg?" frågade hon leendes och kollade på honom med stora ögon. Hon kände sig väldigt klar med festen och gjorde gärna något annat, med eller utan Adonis sällskap.

"Smita iväg, säger du?" Adonis höll tillbaka ett leende då han ryckte på axlarna. Att lämna festen lät som en lockande idé, än hade ingenting intressant hänt och han befarade att allting skulle fortsätta i samma tråkiga stil om han stannade kvar.

Hon nickade lite försiktigt, osäker på hur han skulle vara nu när han var medveten om hennes förlovning. Hon hann däremot inte säga något då hon hörde sitt namn, hon vände sig snabbt om och granskade Felix.
"Jag är inte intresserad av att tala med dig." sade hon kort och la armarna i kors över bröstkorgen. Visst hade han ställt upp som en far för henne, men han hade även arrangerat giftermål med prinsen som inte alls varit önskat.