Någonstans i Sverige

Stationen skingrades på folk och kvar stod två långhåriga personer i mjuka kläder som inte satt åt om kroppen likt hur Karl-Henrik såg ut när han kom.
Mannen hade ilsket rött hår och skägg och fräknar över det solbrända ansiktet. Kvinnan något kortare, var blond med glasögon.
"Hej, du måste vara Aaron." hälsar mannen glatt och tar hans väska medan kvinnan hälsar med.
"Det är jag som är Magnus och detta är Maggan. Vi har bilen där borta." ler han och de visar honom till en målad minibus (Du vet en Volkswagen hippiebil) målad i diverse blommor och politiska klistermärken.
De hoppar in och Maggan startar bilen medans hon styr ut på vägarna utanför Stockholm i vad som kunde tyckas landet.
"Vi trodde vi inte skulle göra planen nu. Men det är som det är, Du får ha Freddans rum innan han kommer tillbaka." säger Maggan och tänder en cigg medans hon kör och kastar paketet till dem.
"Freddan vet att du är på väg, så han väntar nog i telefonen." meddelar Magnus medans de far efter vägarna och stannar snart på en gårdsplan till ett gammalt rött torp där två personer till kommer ut.
Henning och Lisen, presenterar de sig och hälsar sedan att Karl-Fredrik är i telefonen och att maten är på bordet.

Då han väl fick syn på dem insåg han att han nog inte behövt oroa sig så mycket för att inte hitta dem, för trots allt så hade dem ju lite sin egna stil - en stil som var långt ifrån hans egen, men som han ändå gillade tack vare att han gillade Karl-Fredrik. Trots att han kände sig som rena vraket, så tvingade han sig ändå att hälsa och presentera sig vänligt.
"Hur kommer det sig att ni gjorde upp den här planen?" frågade han, fick väl försöka starta ett samtal och lära känna dem även om han mest bara kände för att vara ifred. Då de väl var framme igen fick han än en gång presentera sig, undrade för sig själv hur i hela friden det skulle gå att bo ihop med så många personer - det kändes inte som det optimala för honom, men just nu var han glad över att ens ha ett ställe att bo på. Han kände sig inte det minsta hungrig för tillfället, så då de kom in fick han istället ursäkta sig för att få prata med Karl-Fredrik i telefonen, något som lät mycket mer lockande än mat för tillfället. Även om han fortfarande var osäker på honom, på varför han dragit sig undan kvällen innan.
"Hej." sade han först bara tyst, vågade inför honom väl visa lite mer hur han kände sig även om de visserligen bara pratade i telefon.

"Varför vi gjorde planen? Mest som en back up utifall. Karl-Fredrik var orolig att det kunde ske." svarade Magnus.
"Du förstår det har hänt oss alla. Ingen av våra familjer vill veta av oss. Vissa familjer accepterar andra inte." fortsatte Maggan medans hon körde.
"Men vi vet vad du går igenom, ta din tid. Var själv eller med oss." Magnus log och visade honom till telefonen innan han stängde dörren så Aaron kunde vara ifred och de andra gick och satte sig för att äta.

"Hej." sa Karl-Henrik från andra sidan telefonen.
"Jane sa att du var tilltygad, hur är det?" frågade han mjukt och ville bara vara hos honom nu. Han satt i en telefonkiosk på stan, det var lugnt om honom och han hade en hel påse med småpengar, de kunde tala länge.
"Du förlåt för det igår, inget är ditt fel. Sen ja planen att få dig till kollektivet, jag sa inget trodde den inte skulle behövas ännu." försökte han att förklara.

Bara att höra hans röst var nog för att driva Aaron farligt nära bristningsgränsen igen, och han fick tvinga sig att vänta några sekunder med att svara i hopp om att kunna samla sig tillräckligt för att hålla rösten någorlunda stadig. Han valde medvetet att inte riktigt svara på hans fråga om hur det var med honom - han visste inte ens vad han kunde svara på det. Fysiskt var han väl relativt okej, men psykiskt kände han sig snarare helt söndertrasad. På bara ett dygn kändes det som om han förlorat allt - sin familj och sin far som betytt så mycket för honom innan, samtidigt som han tvivlat så mycket på Karl-Fredrik samtidigt.
"Vad var det då?" kunde han inte låta bli att fråga, för självklart trodde han ju felet låg hos honom. Att Fred inte längre skulle gilla honom på samma sätt. Han suckade sen, slöt ögonen lite i hopp om att lugna sig.
"Jag önskar du kunde vara här." närmast viskade han.

"Vad det var?" frågade Karl-Fredrik något förvirrat. Trodde Aaron att det var hans fel?
"Min far som är en lika stor idiot som din. Men som jag ändå har en barnslig tro att han ska ändra sig och vara stolt." han tystnade, kanske Aaron ville höta det. Så Karl-Fredrik kunde visa att han förstod.
"För innerst inne är jag den lilla pojken som älskar honom fortfarande." han tystnar och snörvlar till, det här blev ju ett perfekt peppande samtal som Aaron behövde just nu. Han drog ett djupt andetag.
"Men jag kommer snart, två veckor till. Sen är jag färdig. Du har mitt rum, var där om du vill. Men du måste äta. Jag ringer så ofta jag kan." sa han när han lugnat sig.
"Jag förstår om det är jobbigt med de andra, men de har gått igenom samma sak som du har nu." han tystnar.
"Sen tack för att du inte angav mig med."

Aaron var väl ovanligt fåordig för att vara han, men sen så fick han också för varje ord kämpa för att hålla rösten bara stadig. På något vis gjorde det här samtalet också allting så mycket svårare - att höra honom sån, att inse att han måste vänta två evighetslånga veckor på att få träffa honom igen när han behövde honom mer än någonsin, plus att han verkade förbereda sig på att avsluta samtalet. Vilket Aaron nästan var rädd för - han höll sig desperat fast vid den trygga livlinan han hade kvar, för han kände sig fullkomligt utelämnad. Utelämnad till ett främmande ställe med främmande personer, och även om de alla var trevliga, förstående och påpekade att de gått igenom samma saker, så skulle han då sannerligen inte våga prata med dem om det på länge. Det var han alldeles för osäker för, och även om han inte tvivlade det minsta på att dem haft det minst lika jobbigt beundrade han dem för det. För att de verkade så starka och gick sin egen väg, något Aaron var övertygad om att han aldrig skulle klara av. Särskilt inte utan Karl-Fredrik vid sin sida.
"Vet du vilken dag du muckar?" frågade han, var tyst ännu en stund.
"Dem trodde att det bara var jag, eller ja jag lyckades övertala dem lite till det." sade han tyst.

"Jag vet inte." svarar Karl-Fredrik.
"Jag ringer nät jag kommer hem, när jag muckar." säger han och stoppar ner ytterligare några ören i automaten.
"Du jag måste avsluta snart, har inte mycket pengar kvar. Men försök att ta hand om mig. Du får använda allt i mitt rum. Kom ihåg att äta med. Det är inte långt kvar." säger han snabbt nästan bedjande.
"Tack, verkligen. Jag hade gjort samma sak för dig." han tystnar, vill inte avsluta, men han måste, har inte fler pengar med sig.
"Jag älskar dig, ringer imorgon, ta hand om dig." hinner han säga innan samtalet bryts.

Aaron ville inte avsluta samtalet, ville få fortsätta höra hans röst. Men på ett vis blev han väl kompenserad med att få höra att han älskade honom, vilket var fantastiskt att höra och lockade fram ett leende - dock fick han ingen chans att svara innan det bröts. Men det gav honom lite extra ork att ta sig ut till dem andra igen, och i början när han bodde där kändes det ovant och något obekvämt att bo med så många. Men det var långt bättre än gatan eller vart han annars skulle ha tagit vägen, och han var väldigt tacksam för att dem tog emot honom. Även om han väl var lite stängd i början, så vågade han iallafall med tiden prata mer och mer med de andra - kanske inte så mycket som han borde med tanke på hur han mådde efter att ha kommit hem, men han hade alltid varit rätt så stängd av sig med sånt och han kände dem för lite för att våga prata om det. Den enda han ville prata med det om var Karl-Fredrik, och han var inte här. Visserligen pratade de ofta i telefon, men Aaron ville inte oroa honom så försökte hålla uppe den fasaden han försökte hålla uppe för de andra också då de pratade i telefonen.

Karl-Fredrik ringde så ofta han kunde och hade pengar till under tiden som gick. Han var orolig för Aaron och förhörde sig med de andra att han klarade sig, åt och så. Han verkade prata lite med dem i alla fall. Man Karl-Fredrik visste att han höll mycket inom sig och de sa de andra också.
Men snart var det muck och det snabbare än Karl-Fredrik räknat med och efter en vecka satt han på tåget mot Stockholm.
Han hade inte sagt något till Aaron, men Magnus mötte honom på stationen och skjutsade honom hem. Äntligen hem, snart kunde han få av sig uniformen och träffa Aaron.
Så snart bilen stannat hoppar Karl-Fredrik ur bilen och går till sitt rum där Aaron är. Utan att knacka på öppnar han dörren.
"Hej där." ler han stort mot honom.

Aaron hade hållit sig en hel del på Karl-Fredriks rum, som var betydligt stökigare än vad han var van vid - men det gjorde honom inget. Tvärtom var det att han fick en skymt av hur Karl-Fredrik brukade leva och det kändes som om han ändå var lite närmare då. Det hade varit en tuff tid, och ännu svårare att hantera det på egen hand - men snart skulle hans älskling åtminstone komma tillbaka. Och tydligen mycket tidigare än beräknat. Han hade slagit sig ner på sängen med en bok då dörren öppnades, vilket han först tänkte var Magnus eller nåt men fick istället stora ögon då han lyfte blicken och såg vem det var. Den lyckan och glädjen det innebar var obeskrivlig. Det tog några sekunder, men med ett vrettv leende kom han snabbt på fötter och var sen lika snabbt framme hos honom och drog med ett skratt in honom i en hård kram, drog äntligen in hans härliga doft igen.
"Som jag saknat dig." viskade han.