Vikings PRS Emma07 & wolfy

Orden som lämnade hans läppar betydde mycket för henne. Hon var en fri kvinna. Hade det här hänt för ett par månader sedan så hade hon utan tvekan sprungit iväg så fort hon fått chansen. Hon skulle kanske inte ha försökt ta sig tillbaka till England, men hon skulle ha börjat om någon annanstans. Långt ifrån jarl Harek. Men nu var omständigheterna annorlunda. Hon hade precis erkänt sina känslor för honom och hon skulle stanna kvar där. Kvar hos honom. Om han ville ha henne.
"Tack," andades hon fram. Ceolwyn strök tummen över hans kind innan hon pressade sina läppar mot hans igen. I början så var hennes tankar helt någon annanstans. Hon var övertygad om att hon skämde ut sig och att han skulle tycka att hon var helt hopplös, hon tvekade inte på att han varit med andra kvinnor förut. Men i samma ögonblick som hon släppte tankarna på dessa andra kvinnor och hur han känt sig med dem, så kände hon sig betydligt modigare. Hon tog sina egna initiativ, hon agerade efter magkänslan och läste av hans kroppsspråk som om hon aldrig gjort någonting annat.


Audun placerade sin hand vid hennes kind. Handen letade sig därefter ner mot hennes hals, nyckelben och bröstkorg. Slutligen landade den på hennes ena bröst. Han sänkte huvudet för att placera några mjuka kyssar mot den varma huden. Det var otroligt vilken amkt hon redan hade över honom, hur hon fick honom att känna sig. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle ha honom lindad runt sina fingrar. Han var inte helt säker hur han såg på den saken. Handen flyttade han tillbaka upp till hennes hals, fingrarna la sig försiktigt runt den. Han tryckte inte till - han tänkte inte på långa vägar skada henne - utan det var mest bara för att visa någon sorts dominans. Audun hade ett brinnande inferno inom sig och det kändes som om Darelle jämt och ständigt kastade mer bensin i det.

Harek trodde uppriktigt inte att hon skulle försöka ta sig härifrån även om hon numera fick det. Om inte annat hoppades han innerligt inte det iallafall, inte när hon kommit att betyda så mycket för honom. Det skulle bli för svårt att se henne försvinna, även om han skulle få tvinga sig till att låta henne ge sig av. Då de senare samma kväll var klara och låg tätt ihopslingrade med varandra kunde han knappt ens ta blicken ifrån henne - hon var så strålande vacker, så lockande, så perfekt på alla vis. Tänka sig vilken tur ändå att de fått med just henne hem ifrån England.

Darelle hade gjort några envisa försök att lugna sin andning och puls, men fått inse att det var helt lönlöst. Hon var alldeles för mycket uppe i varv för det, och hans händer och kyssar gjorde det ju helt och hållet omöjligt. Det här var egentligen helt ny mark för henne, och sanningen att säga kände hon sig nästan lite blyg och osäker - men ändå inte, för med Audun kände hon sig trygg. Hon litade på honom, hur galet de än kanske lät när de en gång kidnappat henne hit. Men så mycket hade ändrats sedan dess, bland annat hur hon såg på honom. Benen virade hon omkring hans höfter, lät honom tolka det själv men visste med sig att hon inte hade tålamod nog att vänta mycket länge till.

Ceolwyn låg med ögonen slutna en stund innan hon öppnade dem för att se på Harek. Hon såg in i hans vackra ögon och sträckte ut handen för att smeka hans kind, kunde inte hålla tillbaka ett leende. Det kändes som om hon inte gjorde mycket annat i hans sällskap nu för tiden. Det var visserligen en härlig egenskap i en man: att han kunde få en kvinna att le. Trots att hon visste bättre än att ha några större förhoppningar, så önskade en naiv del av henne att hon skulle förbli den enda kvinnan han använde den sortens charm på.


Senare, då de var klara, sänkte han huvudet mot hennes hals i ett halvhjärtat försök att få kontroll över andningen. Han pasade på att placera en kyss mot hennes mjuka hy innan han förflyttade upp sin hand till hennes mörka hår.
"Du är helt fantastisk," mumlade han med antydan till ett leende, la sig bredvid henne för att omfamna henne i en kram. Från och med nu var hans säng också hennes. Hon skulle inte behöva sova på en bänk längre - det gick inte an.

Den blicken han fick och leendet lockade fram ett leende också hos honom, inte minst för att hon var så gullig sådär. Hon var gullig på många sätt och vid många tillfällen, det var något han blivit mer och mer medveten om den sista tiden. Kanske för att han bara inte lagt märke till det tidigare. Trots att det kanske inte helt och hållet var rätta tillfället, beslöt han sig ändå för att ta upp något han velat fråga rätt länge egentligen.
"Jag hoppas verkligen du stannar, även som fri?" frågade han, han ville inte se henne gå.

Känslan av hans läppar hennes hals fick henne att lätt fnittra till, men av något så simpelt som att skägget kittlade emot den känsliga huden. Hans ord fick henne dock att le stort och mer hjärtligt, för det var ord som verkligen värmde och som hon tog till sig - det kändes som om de betydde tio gånger mer när de kom ifrån honom än ifrån någon annan.
"Jag ska komma ihåg att du sade det där." retades hon, för att nöjt flytta sig tätt intill honom och luta huvudet mot hans bröstkorg.
"Och du är fantastisk." viskade hon sen mjukt, hon hade aldrig mött någon som honom eller som ens fångat hennes hjärta såsom han.

"Jag stannar." Det här var hennes hem nu. Hon trivdes där, tillsammans med Harek och de andra byborna. Alla var vänliga och hon hade inte stött på direkta problem. Hans män hade accepterat henne och hon hade vänliga förhållanden till flera. Byta ut det liv hon hade nu skulle hon inte göra för något pris.
"Jag trivs här. Jag hör hemma här," tillade hon tyst och placerade sin hand mot hans bröstkorg.


Han kunde inte låta bli att himla med ögonen då hennes retsamma sida tittade fram igen. Det var ju just typiskt Darelle, men det var också något med henne han gillade skarpt. Hon höll honom på tårna. Det var en egenskap som nästan drivit honom galen tidigare, men som han med tiden lärt sig uppskatta allt mer.
"Jag vet," flinade han malligt och pussade henne vid axeln igen. Audun kände sig klarvaken och hade inga planer på att somna än. Istället ville han ligga vaken och bara beundra hennes skönhet en stund.

Svaret fick honom att le, självklart gjorde det honom glad att få höra att hon tyckte hon hörde hemma här. Särskilt eftersom han inte kunde låta bli att hålla med om det. Att inte ha hennes sällskap här skulle vara konstigt, ovant, och något han inte skulle vilja erfara. Hon hade blivit en del av livet här. Det hade till och med blivit att han inte börjat planera nästa resa så snart som han brukade - inte nu när han hade något som höll kvar honom här hemma mer än tidigare.
"Bra. För det gör du," log han, syftade förstås på att hon hörde hemma här. Hon hade passat in nästan förvånansvärt bra mot vad han trott ifrån början. Han vilade blicken på henne med ett litet leende, strök med fingrarna över hennes rygg för att för en stund låta sig försjunka lite i tankar kring henne.

Darelle skrattade lätt till, ett skratt som varit lite på gång av hans ord men som bröt ut mer av hans kyss. Både av hur gullig han hela tiden var och än en gång hur skägget kittlade. Hon lyfte på huvudet för att istället vila hakan mot hans bröstkorg så hon kunde se på honom, men förstås först efter att ha lämnat en liten kyss mot hans hud.
"Där var den stolta vikingen tillbaka, jag började undra vart hsn tagit vägen." flinade hon, lekte lätt med fingrarna över hans bröstkorg.
"Men jag gillar skarpt den här gulliga versionen." log hon glatt, det var en sida hon ville se betydligt mer utav i framtiden. En sida som ständigt påminde henne om varför hon ens fallit för honom.

Att också Harek tyckte att hon hörde hemma där i hans by gjorde henne lättad. Det betydde mycket för henne att höra orden komma från honom. Trots allt så var hans bekräftelse den enda hon sökte och behövde.
"Du är ovanligt tyst," påpekade hon efter en stund, flyttade sitt huvud så att hon kunde vila kinden mot hans bröstkorg istället. Handen placerade hon mot hans mage så att hon med fingrarna kunde rita osynliga mönster och figurer. Tystnaden som vilade mellan dem var inte henne emot. Den var bekväm och rofylld. Hon kände sig fridfull och hade tid att tänka igenom tidsperioden hon spenderat hos honom, inte minst stunden de nyss hade delat med varandra. Hon skulle inte byta ut det som hänt mot något. Allt hon behövde och ville ha hade hon.


"Du hade bara behövt fråga om du kände dig orolig," upplyste han henne och klappade henne lätt på kinden med fingrarna. Hans stolthet skapade inte riktigt lika mycket problem längre som den gjort i början, också förrän hon ens kommit med i bilden. Audun hade alltid varit en ganska impulsiv själ, och att ta andras tankar och känslor i hänsyn hade aldrig varit hans starkaste sida. Det var dock först nu som han insett att det inte var en sådan man han ville vara. Mycket hade han att tacka Darelle för. Hon öppnade hans ögon och hade ända från början sett till att han höll fötterna på jorden.
"Gullig?" upprepade han och rynkade på näsan, nästan som om han tagit komplimangen som en förolämpning, "jag är många saker men gullig är då inte en av dem."

Då hon påpekade att han var tyst log han smått, hade inte ens tänkt på den saken förräns hon nämnde det. Men det kanske han var, nu när hon sade det. Men bara det att han inte tänkt på det sade väl en hel del om hur han slappnade av i hennes sällskap, att han inte ens reagerade eller ogillade tystnaden.
"Kanske. Du med i såna fall." log han lite, lyfte handen till hennes hår för att låta fingrarna leka i hennes vackra lockar. Hon var en person han aldrig skulle kunna se sig mätt på, hur lång tid han än ägnade med blicken på henne skulle det aldrig kunna vara nog.

Darelle himlade med ögonen åt honom, men inte särskilt allvarligt - något som lätt kunde gissas utav det lilla leendet som ryckte i hennes mungipor. Hon gillade skarpt hur han kunde retas tillbaks med henne - det vore väl alldeles för tråkigt annars än ifall han bara tog allting på fullt allvar.
"Vem sade att jag var orolig?" frågade hon oskyldigt, log brett utav hans reaktion på komplimangen - det var allt sånt här som gjorde att hon aldrig tröttnade på honom, han förvånade ständigt och slutade aldrig få henne att le.
"Du kan tycka vad du vill om dig själv, men jag tycker allt du är gullig." kvittrade hon glatt för att sen lyfta lite på sig och kyssa honom igen.
"Det är tur att du är så snygg i det där skägget, som det kittlas", flinade hon retsamt.

Han hade en poäng i att hon inte heller var särskilt pratsam för stunden. Men hon kände inget behov att säga något, trots att hon tyckte om att prata med honom och särskilt att lyssna till hans röst. Han var attraktiv på alla plan. Då han lekte med hennes hår slöt hon ögonen igen för att bara njuta av den sköna känslan. Så lycklig som hon för tillfället kände sig hade hon inte gjort på länge. Det fanns ju de som menade att saker och ting var på väg att gå väldigt fel varje gång man kände sig bekymmerslös och lycklig. Det kunde mycket väl vara sant men det var ingenting hon ville ligga och fundera på nu. Hon levde i nuet, ansåg inte poängen med att oroa sig alltför mycket för vad som skulle hända om tre dagar eller om en vecka.
"Asta," sa hon efter en stund och sneglade upp på honom. Harek hade ju uppmuntrat henne till att fundera på ett nytt namn, och hon hade kommit fram till ett som föll henne i smaken.


Audun kunde inte motstå lusten att himla med ögonen då hon poängterade att hon tyckte att han var gullig. För sig själv kunde han väl erkänna att det var rart av henne att tycka så, men han skulle inte ens vid sin dödsbädd erkänna det högt för varken henne eller någon annan.
"Jag är stolt över mitt skägg," instämde han trots att det inte varit poängen med hennes ord, drog djupt efter andan som om han gjorde sig beredd att berätta någon sorts saga om hur mycket hans skägg betydde för honom och så vidare. Det hade han gjort några gånger tidigare bara för att retas med henne, men han tänkte spara henne från den berättelsen ikväll. Istället kysste han mjukt henne på läpparna. Nu när han hade fått smak för det så skulle han inte kunna hålla sig från att göra det när han än ville.

Harek kunde ligga här hur länge som helst, bara njuta av att vara nära henne och få se på den så otroligt vackra kvinnan han hade hos sig. Som gjort så mycket underligt med honom. Han hade aldrig träffat på någon som påverkat honom så starkt som hon gjort, men ändå hade han inte det minsta emot det - tvärtom ville han snarare bara ha mer och mer utav henne. Då hon helt plötsligt sade ett namn sökte han ögonkontakt med henne och log lite smått.
"Som ditt namn?" frågade han, misstänkte ju starkt det men ville försäkra sig om saken så att han inte bara missuppfattade det.

Det hade sannerligen inte undgått henne att han hade mycket höga tankar om sitt skägg, och att han än en gång nämnde det fick henne att le. Det var ändå rätt komiskt att skäggen betydde så mycket för dem, det var en av de sakerna i den här kulturen som hon ännu inte riktigt förstått sig på. Visserligen var väl dem sakerna inte många, men det var ändå några få kvar. Men det kom med tiden, det var något hon var övertygad om. Hon tänkte svara någonting men blev istället kysst, något som var många gånger bättre om man frågade henne. Hon log emot hans läppar och besvarade kyssen, slöt för några sekunder ögonen och placerade båda händerna emot hans bröstkorg istället för att låta dem smeka lätt över denna.