Privat roll mellan Emma07 och SagaG

Ida tog av sig skorna och jackan och skyndade sig in i Liams rum där hon såg att han låg.
Man såg på honom att han hade ont.
Hon gick ända fram till honom.

Liam lade visserligen märke till att någon kom in, men hade i feberyran inte riktigt koll på vem det var - han kollade bara snabbt dit utan att riktigt titta efter vem det var, utan antog väl bara att det var någon av hans föräldrar eller läkaren som kom in igen.

Ida kände att det rann fler tårar längs hennes kinder nu.
- Liam du måste klara dig, sa hon.
Hon tog försiktigt hans hand och strök den.

Liam vände huvudet mot henne, rynkade pannan i ett försök att se bättre vem det var. Smärtan gjorde blicken dimmig, och han hade svårt att ens koncentrera den på henne.
"Ida?" viskade han iallafall fram.

- ja det är jag, sa Ida fler tårar kom rinnande hon ville inte för lira honom.
Hon fortsate smeka hans hand.
Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra hon var så rädd att han skulle dö.

Liam lyckades åtminstone för några sekunder fästa blicken på henne, vilket bara det var svårt. Han ville säga något, men visste inte riktigt vad - och inte heller ifall han hade kraft nog till att säga något. Dock behövde han inte det då läkaren snart dök upp igen.
"Förlåt att jag stör, men jag ska försöka tvätta såren igen." förklarade han vänligt, de var ju infekterade och han hade inte kunnat tvätta dem så väl som han hade velat tidigare. Men dem kunde också bara ta lite i taget då det var otroligt smärtsamt för Liam som redan hade ont - mycket riktigt hade han knappt hunnit börja tvätta dem innan Liam skrek till av smärtan.

- okej, sa Ida och flyttade på sig så att läkaren kunde tvätta såret.
- tror du att han kommer klara sig?, frågade hon läkaren för hon tänkte att läkaren borde ju veta.
Sedan hörde hon hur Liam skrek av smärta.
Hon tyckte så synd av honom.