Chlodon/Chleric [PRS]

En liten stund bara. Okej. Annars hade hon väl väckt honom? Eller försökt somna om? Nej men snälla rara Brandon, skärp dig. Din ’shit det kändes nästan som att vi skulle göra slut där ett tag så nu måste jag kompensera genom att vara en otroligt omtänksam pojkvän’-grej blev definitivt för mycket. Skääärp dig. Du är tröttsam!
”Men lägg av”, svarade han med samma hesa morgonröst och himlade med ögonen i ett försök att dölja det faktum att han faktiskt blev lite generad. Hade hon tittat på honom när han sov? Det var ju fint. Dessutom var det väl bara sånt man gjorde med människor man verkligen tyckte om och verkligen inte ville göra slut med? Det kändes så.
”Önskar att du inte hade behövt jobba idag”, mumlade han sedan och blickade ner på det vita lakanet. Nej, helst av allt hade han velat ligga kvar här med henne hela dagen. Kolla på film och sånt. Men nåväl. Nu hade Chloe tyvärr ett liv utan honom.

Behövde de verkligen prata om det här? Lögnerna? För även om det inte uttalats så var det en lögn. En stor fet lögn, som så mycket annat i det liv som Chloe målade upp för Brandon. Falsk, var hon. Usch och fy. Men what to do? Hur det nu än var så hade hon helt klart hållit med Brandon för någon månad sedan. Och i stunden kändes det absolut som en bra idé att säga att jobbet var inställt, och istället ligga kvar här. Men då hade hon ju sårat Eric, vilket hon absolut inte ville göra. Nej, det dem hade var för viktigt att bara kasta bort(vilket detta kanske också var?).
"Mm, men vi ses ju i skolan imorgon", svarade hon tröstande och började pilla med en hårtest från Brandons lugg.

Vi ses i skolan imorgon. Jo, det var ju sant. Men det var inte Brandon och Chloe-tid. För de hade knappt några lektioner tillsammans och under lunchen satt de inte ens alltid tillsammans. Men kanske skulle det bli en kram. En kyss. Och mer än så kunde han väl ändå inte kräva? Det var ändå Chloe. Han var ju glad bara han fick se henne, nästan. I alla fall nu, när förhållandet inte var det stabilaste. Fast nu var det väl på banan igen. Men han var fortfarande rädd för att det skulle ta slut. Jätterädd.
”Ska vi sitta tillsammans på lunchen då?” frågade han och insåg försent att han förmodligen lät jättebarnslig som bokade in en skollunch. Herregud, Brandon.

Jösses, var Brandon verkligen femton år? Ibland kändes det verkligen inte som det. Även om det var en oskyldig fråga, så fick den Chloes hjärta att bulta snabbare. Inte farligt snabbt, men inte heller ”åh, vad jag är kär”-snabbt. Bara nervöst. Hon ville inte bli sedd tillsammans med den jämnårige i skolan. Eric var övertygad om att de två femtonåringarna var long gone och Chloe hade inga planer på att berätta hur det egentligen låg till. Fine att Brandon och hon kunde prata med varandra när de var i skolan, men inte mer än så. Eller alltså, utanför skolan var det okej men inte inom synhåll för en viss Eric Parker.
”Tror jag ska sitta med Amanda och Kelly”, mumlade hon till svar.

Amanda och Kelly? Inte Brandons favoritpersoner precis. Men Chloe gillade dem och de gillade Chloe så de var inte så farliga. Kunde dock vara bättre. Fast för Chloe vågade han inte erkänna att han inte var överförtjust i dem. Nej gud, han ville inte vara en sån pojkvän som hatade sin flickväns kompisar. Han ville inte vara så oskön.
”Jag kan sitta med er?” föreslog han försiktigt för att inte verka alldeles för påstridig. För trots att han ville vara med Chloe mest hela tiden verkade hon verkligen inte känna detsamma. Det sved ju. Men ändå, hon ville i alla fall vara med honom ibland, vilket han var tacksam för.

Varför skulle Brandon jämnt säga emot?! Eller tja, det var inte sant. Han var oftast försiktig med att inte verka för påstridig och lyssnade in Chloe. Inte en massa tjat och så. Men återigen var det skönt att ha något att skylla på. Väldigt obekvämt var det dock att han just fortsatte fråga. Gick det inte bara att släppa? Han hade liksom egna vänner och Chloe hade sina. Keep them apart.
”Jo, det klart. Om du inte vill sitta med fotbollslaget”, mumlade hon. Lät händerna vandra ned till pojkvännens bröstkorg. Varmt och mysigt.

Om Brandon hade vetat om tankarna som vandrade genom Chloes huvud så hade han skämts. Skämts för att vara den där påstridiga pojkvännen som stal tid från vännerna. Fast det var han ju inte. Det var väl bara Chloe som ville framställa det på det viset? Kanske. Kanske inte. Åh.
”Jag föredrar nog att sitta med dig”, svarade han, omedveten om att han förmodligen lätt som världens största toffel. Eller världens klängigaste pojkvän. Som en liten sengångare som klängde sig fast vid ett träd. Fast sengångaren var Brandon och trädet var Chloe.

Men fan också. Det verkade inte som att Chloe slapp pojkvännen som lunchsällskap. Återigen inte för att hon hatade honom. Inte för att han var en dålig vän eller pojkvän. Men Erik fick bara inte se de två femtonåringarna tillsammans. Det hade förstört allt. Det bara fick inte hända. Dessutom, om hon nu bestämde sig för att göra slut, då skulle det vara tydligt. Att det liksom varit Chloes intiativ och att hon minsann inte gick med på att någon kille försökte kravla sig tillbaks. Visa att hon var bättre än så (Vilket hon uppenbarligen inte var. Poor Brandon).
"Okej, då gör du det", svarade hon och försökte koncentrera sig på kroppen som handflatorna var i kontakt vid. Bättre än samtalsämnena. Bättre än Erics kropp? Jösses, hur lågt kunde hon egentligen sjunka?

Det kändes inte som att Chloe var jätteglad över att han skulle sitta med henne och hennes kompisar på lunchen. Den insikten sved verkligen. Varför ville hon inte vara med sin pojkvän? Men okej, skärp dig Brandon. Ibland ville man bara vara med sina vänner. Försök inte sno Chloes tid med sina vänner. Försök inte stjäla Chloe från dem. Du kommer bara framstå som en idiot om du håller på så.
"Eller så är det nog en bättre idé om jag sitter med killarna ändå", mumlade han efter en liten tyst sekund. Blickade ner på Chloes händer som vidrörde hans bröstkorg. "...om ni ska prata om tjejgrejer eller nåt."

Den där vändningen var otippad. Och...sorglig. Brandon hade sett igenom Chloe, eller hur? Inte allt såklart, men att hon inte var så glad över hans idé. Egentligen var det väl en vändning som hon hade önskat sig. Nu när den väl kom kändes det dock inte alls speciellt bra. Skuldkänslorna vällde in. Kanske skulle de prata om sånt som klassades som ”tjejsaker”, men det hade ju pojkvännen lyssnat på tidigare. Det kunde han hantera. Det fanns för övrigt inte ens någon inplanerad lunchdejt med vännerna. Det var en lögn.
”Okej, fast du får sitta hos oss om du vill”, svarade hon och blickade upp utan att flytta händerna. Sträckte lite på sig för att lämna en puss på den andres kind. För att gottgöra och för att det var mysigt. Det förstnämnda vägde tyngst, tyvärr.