BxB PRS countess & Emma07

Trots att de egentligen inte umgåtts särskilt länge, förstod Jordi ändå att det han berättade påverkade Oliver rätt mycket. Vilket nästan fick honom ännu mer skamsen - det var fel att också han skulle drabbas på minsta lilla vis på grund av att Jordis föräldrar inte tålde sånt här. Han hade varit tveksam innan till allt det här, väldigt länge egentligen, men i samma stund som han kysst Oliver första gången hade allt det där varit som bortblåst. Bara för att nu komma rusande tillbaka, han visste varken ut eller in eller om det var rätt eller fel. Fel om man frågade någon ur hans familj eller ifrån hans hem - Colombia skulle alltid vara hans hem - men här var det ju desto mer accepterat.
"Ja." viskade han tillbaka, vek undan med blicken ifrån honom av den simpla anledningen att han fortfarande skämdes. Skämdes för allt, att han dragit in honom i det, att han hade föräldrar som behandlade honom så.. Känslan hans hand gav fick honom dels att rycka till lite lätt, dels var det halvt oväntat och han var fortfarande spänd efter det här, och det sved lätt. Men också ingav den ett otroligt lugn.

Oliver såg hur Jordi vände bort blicken, som om han skämdes. Han släppte Jordis händer och tog istället tag i hans ansikte, nästan tvingade honom att se in i hans ögon.
”Jag förstår om det här får dig att tvivla. Men en sak ska du veta..”, började han, gjorde en konstpaus och lät orden dröja kvar innan han fortsatte. ”… du har inte gjort något fel”. Oliver kände igen skammen och ångesten som speglades i Jordis blick. Det var samma känslor som han själv hade känt en gång i tiden. Känslan av att inte duga som man är, av att inte leva upp till en förälders förväntningar. Trots att han alltid framstått som självsäker hade Oliver länge kämpat med sitt självförtroende, men motgångarna hade så småningom gjort honom både starkare och modigare. Han hade lärt sig att det alltid skulle finnas dem som reagerade dåligt över att han var annorlunda, ibland till och med bland dem som stod en närmast.

Jordi fick nästan tvinga sig själv att se in i hans ögon, vilket bara det i sig gjorde ont. Att han hade svårt att se på honom som han gillade så otroligt mycket. Han visste att han antagligen hade rätt i de där orden, och det betydde en hel del att han sade det - att det kom ifrån honom - men samtidigt var det så svårt.
"Jag vill tro att jag inte gjort det, men varför känns det som att jag gör något så fel när jag för en gångs skull varit lycklig?" nästan viskade han tillbaks. Allt det här kändes så fel, men samtidigt så rätt. Så fantastiskt härligt, han var lycklig ihop med Oliver och på ett sätt visste han inom sig att om han ballade ur nu, om han inte vågade allt det här längre, så skulle han få ångra sig för alltid. Det på nåt vis fick honom väl att våga att nästan prövande lägga armarna omkring Oliver.

Oliver svarade med att själv lägga armarna om honom. Han flyttade sig långsamt närmare och drog Jordi intill sig. Lutade huvudet hon hans.
”Vissa har bara svårt att förstå..”, sa han med en lugnande röst. ”Ibland har folk en uppfattning om vad som är normalt, och de är rädda för allt som skiljer sig från det”. Han lutade sig ännu närmare, böjde sig försiktigt fram och kysste tinningen, just där hårfästet slutade.
”Du har inte gjort någonting fel..”, sa han igen, ville så desperat få Jordi att förstå, var rädd att förlora honom. Han visste inte var allt detta skulle innebära för deras relation, allt han visste var att han ville finnas där för Jordi. Han ville trösta och stryka bort tårar om det behövdes, försöka göra honom glad trots allt allt kändes hopplöst. Det fanns ingenting som han inte var beredd att göra för Jordis skull.

Att sitta så intill honom var otroligt lugnande, det gav Jordi lite av den där tryggheten och lugnet som han sannerligen kunde behöva just nu. För det kändes som om grunden han stått på dragits undan idag, splittrats i bitar - hemma betydde familjen allt, familjen var verkligen central i allt. Att då få höra allt det här, att hans far inte längre såg honom som sin son utan som förlorad eller död i hans ögon, sved mer än något annat. Familjen var liksom det han baserade sitt liv på, och nu tvingades han att ändra på allt det.
"Familjen framför allt. Du kommer inte långt i Colombia utan att höra det, det är det viktigaste i vår kultur. Jag förlorade min idag, jag är död i deras ögon. Jag måste ha gjort något fel ifall de går så långt att de hellre väljer den skammen." fortsatte han tyst, att splittra familjen var väl på många vis värre än vad för skam den än bar på. Även om homosexuella fortfarande sågs som några av de värsta - trots allt var det bara något år sen det ens blivit lagligt.

”Jag ska inte ljuga för dig, Jordi. Det kommer inte bli lätt. Men du kommer klara dig genom det här. VI kommer att klara oss genom det där. Du, jag och alla andra som älskar dig för den du är..” Oliver kände det brände bakom ögonlocken, men han bestämde sig för att inte gråta – kunde inte gråta – inte när han behövde vara stark för Jordi. Han var påväg att säga någonting mer, men avbröts av att en nyckel vreds om i ytterdörren följt av hans mammas glada stämma. Hon kom hem tidigare än han hade väntat sig.
”Vänta här, jag är snart tillbaka”, sa Oliver och gav Jordi ännu en kyss mot tinningen innan han lirkade sig loss och reste sig från soffan. Med kvicka steg försvann han ut från vardagsrummet och stängde dörren efter sig – snart kunde man höra hur han pratade med sin mor på andra sidan.
Någon minut senare dök Oliver upp i dörröppningen igen. Han smög in, satte sig intill Jordi igen och kramade hans hand i sin.
”Mamma säger att du kan stanna här så länge du vill”, sade han med ett mjukt leende. ”… och hon vill väldigt gärna träffa dig”.

På ett vis så ville han ju självklart höra tröstande ord, men samtidigt uppskattade han nästan mer att Oliver var så pass ärlig med honom. Det var kanske inte det optimala han behövde just nu, men för tillfället kändes inte något riktigt optimalt - snarare bara att vissa saker var sämre än andra, och att han tog det såhär var då inte ett av de sämsta. Det var dock den där sista meningen som fastnade lite extra. jag och alla andra som älskar dig för den du är. Trots sin sinnesstämning tog hjärtat ändå ett litet extra skutt, för vad som än hänt kunde han inte på långa vägar på nåt vis förminska sina känslor för Oliver. Tvärtom var det ju han som han helst sprang till i nödsituationer som denna, och att han agerade så bra fick ju ändå hjärtat att smälta lite extra.
"Tack." sade han, nickade lätt även om han egentligen inte fick någon fråga. Tiden ifred ägnade han i ännu ett försök till att samla sig lite, vilket det ju också visade sig behövas lite eftersom hans mamma tydligen ville träffa honom. Inte för att han egentligen hade något emot det - men förstås blev han något nervös.
"Tack igen för att ni hjälper mig så." sade han, lade än en gång armarna omkring honom i en kram.

Oliver försökte att inte tänka på vad som skulle hända framöver, men om det nu fanns en bild av dem tillsammans där ute, hur lång tid skulle det då ta innan den började spridas? Jessica hade visat bilden för Jordis föräldrar, vad sa att hon inte skulle visa den för vännerna också? Som i sin tur visade det för sina vänner.. Oliver brydde sig egentligen inte om vad det innebar för honom, de flesta i skolan kände redan till hans läggning. Det var Jordi som han oroade sig för. Bara att komma ut kunde vara en tung process. Han mindes hur folk hade reagerat när han själv kom ut och än idag fanns det vissa som gav sig på honom bara för att han var annorlunda. Så hur skulle folk reagera när de fick reda på sanningen om Jordi som dessutom var en av skolans populäraste killar? En sådan kille som andra killar ville vara och som tjejer ville vara tillsammans med. Skulle hans ens klara av det efter allt som hänt? Men vad som än hände skulle Oliver finnas vid hans sida, och stötta honom så mycket som det behövdes.
”Självklart…”, sade han när Jordi lade sina armar om honom i en ny kram. ”… jag är bara glad att du kände att du kunde komma hit”.

Jordi ville sitta med armarna omkring honom där hela kvällen, ville sitta så hur länge som helst. Men han visste att han inte kunde det, han måste försöka samla sig och sluta bete sig så löjligt. Var inte det precis vad han gjorde? Borde inte det här egentligen ge mer bränsle åt fadern bara, att han blev helt förstörd utav det här? Men samtidigt klarade han inte riktigt av att tänka så, det var hans älskade familj och att han sårat dem så var som ett blödande sår. Samtidigt ville han inte heller att Oliver egentligen skulle se honom såhär - för honom om någon ville han ju verkligen visa sina bästa sidor, och det här var inte en av dem.
Så till sist drog han ett djupt andetag och drog sig undan något, försökte samla ihop sig och gräva ner de här känslorna inom sig för stunden. Han fick ta tag i dem när han var själv, och inte bekymra Oliver eller någon annan med dem.
"Du var den jag tänkte skulle förstå bäst." sade han, han om någon borde väl förstå hur jobbigt något sånt här var - han beundrade honom mer än tidigare nu för att han haft modet att komma ut och var så öppen med det.

Oliver märkte hur han långsamt drog sig undan och kunde inte låta bli att känna ett sting av besvikelse över att inte få hålla honom intill sig. Trots att Jordi verkade mer samlad misstänkte han att känslorna fortfarande vällde upp inombords och det skulle kanske dröja lång tid innan Jordi kände sig redo att öppna sig helt för honom – om han någonsin skulle göra det. Oliver kunde dock inte hindra ett litet leende när han insåg att Jordi blivit något nervös över tanken att träffa hans mamma.
”Du behöver inte vara nervös. Hon är faktiskt helt okej.. ”, sa han uppmuntrande och reste sig från soffan. Han tog Jordis hand, hjälpte honom upp på fötter och förde med honom ut till köket. Borta vid diskbänken stod hans mor och hällde upp varmt vatten i en stor tekopp. Något hon alltid gjorde strax innan läggdags för att kunna sova bättre. När hon fick syn på Oliver som gick hand i hand med en annan kille släppte hon genast uppmärksamheten från koppen och vände sig mot dem. Hon såg förvånansvärt ung ut för att ha en son i deras ålder, men det fanns vissa drag hos henne som avslöjade att hon var hans mor.
”Det här är Jordi..”, sa Oliver och såg hur hon steg närmare. Kvinnan sprack upp i ett leende och presenterade sig som Melissa medan hon skakade Jordis hand i sin.
”Nu får jag äntligen veta varför Oliver varit så hemlighetsfull den senaste veckan”, fortsatte hon lättsamt och lät blicken vandra mellan dem båda.