Unlucky charms [PRS]

Nej, sjuttonåringen var absolut inte arg på den äldre gnagt honom i axeln. Inte alls faktiskt och han förstod precis hur den andre kände. Däremot var han liksom halvt tvungen att sätta ner foten, särskilt då det enkelt hade kunnat eskalera till något betydligt värre. Tsukiya kunde inte ens känna sig en gnutta irriterad över det hela, snarare förstående och en smula road. Det var fel, han förstod det mer än väl, men samtidigt kände han igen sig något alldeles extremt. Månaderna innan hans egen ”första fullmåne” hade tänderna kliat som in i helvete, så pass att han blivit tvungen att köpa något att tugga på för jämnan. Först hade tuggummi hjälpt ganska bra, men tillslut hade han blivit tvungen att smyga ner och stjäla fläskbenen som föräldrarna använde till ramen buljongen. Äckligt? Faktiskt inte, det smakade mest salt.
”Du vet..du får gärna bita på hur hur mycket du vill, så länge folk inte är i närheten”, sade sjuttonåringen långsamt och slog sig ner på ett tomt säte. Han fällde ner båda borden framför dem och började dyka upp maten han handlat. Varsin baozi, kopp grönt te och en skål med nudlar. Det var bara att hoppa för guds skull att det skulle vara tillräckligt. Riskakorna hade han tänkt spara tills senare, precis som vattnet i ryggsäcken.
”Jag förstår hur det känns, tro mig”, fortsatte han och började smutta på teet, samtidigt som han tog av locket från nudlarna. ”Det kommer att kännas bättre inatt, jag lovar”, försäkrade han sedan och log försiktigt - ett sånt där litet leende som var genuint och timitt.

Tsukiya fokuserade på de varma nudlarna en stund, sörplade högljutt och bokstavligen kastade i sig maten. Det fanns några bitar med brynt fläsk på toppen, bambuskott och böngroddar. Inte lika god som den ramen föräldrarna tillagade dag och ut och dag in, men det gick åtminstone att äta med glädje. Hälften av nudlarna var borta inom loppet av några sekunder och han lutade sig tillbaka mot stolsryggen med en liten gäspning. Fortfarande trött? Vad annars.
”Jag är som sagt ingen expert på något av det här överhuvudtaget, men jag tror att de kliar för att de håller på att lossna från tandköttet..rötterna bryts på något sätt och dina nya tänder typ ligger därunder och jäser”, förklarade sjuttonåringen fundersamt och rynkade på ögonbrynen. ”Samma sak med huden, den är varm för att den gör sig redo för att..eh..lossna.”

Kroppen glider ner bredvid Tsukiya under tystnad, och ser ner på maten som plockas upp från påsen. Att diskutera vare sig Renji skulle eller inte skulle fortsätta gnaga på barndomsvännen intresserad honom inte riktigt. Det var väl fel av honom, men där och då hade det bara blivit för mycket för de stackars tänderna. Spelar ingen roll om han avskyr att vara nära andra offentligt, men allt hade bara drivit honom till det. Nu verkar det inte som att den yngre dömer honom för det, men han skulle då iallafall inte bli förvånad om så varit fallet.
”Jag ska inte bita dig igen, förlåt,” med ett bittert litet leende snuttar han på det varma teet, och låter kroppen sjunka mot ryggstödet. Han sluter ögonlocken och låter sig själv andas, djupa andetag. Nu gör kroppen fortfarande hemskt ont, och det går knappast att ta ett andetag utan att smärtan ska ta över helt, men åtminstone behöver han inte röra på sig lika mycket. Han kan sitta still, låta kroppen ta hand om sig själv. ”Tack så mycket för maten förresten, jag får betala tillbaka.” Nu vet de bägge två att ekonomin är lite av ett problem, men det är det hos de båda föräldrarna, så Renji har verkligen ingen rätt att leva på sjuttonåringens pengar. Tillslut slår han upp ögonlocken igen, och låter sig sätta upp luggen i ett litet hårspänne som ligger i väskan. Efter det öppnar han nudlarna, för att sakta oh försiktigt ta lite av det.

Han skippar fläsken som ligger över nudlarna. Nu har han inte riktigt råd att vara petig när det kommer till kosten, han får äta det som han själv har råd med, och det är inte ofta det är vegetariskt. Men han försöker göra det mer, och skippar för det mesta ickevegetariska alternativ. Som nu, nu kan han få i sig tillräckligt för att klara sig utan att äta fläsket, så det är framsteg.
”Låter inte så förskräckligt trevligt,” påpekar han med ett litet leende, innan ansiktet sjunker ner i skålen med nudlarna.

Det kändes sådär lagom stelt mellan de två ungdomarna. Tsukiya visste inte riktigt vad han skulle ta sig till i den stunden och höll sig därför tyst en ganska bra stund. Blicken flackade mellan nudlarna och fönstret. Himlen blev mörkare för varje minut som passerade. För det blotta ögat märktes det nog förmodligen inte, men han kunde känna det. Skinnet kröp och musklerna därunder spändes ofrivilligt.
När han var färdig med nudlarna och allting, inklusive buljongen, var uppätet lutade han sig tillbaka mot sätet och slöt ögonlocken. Ett hårspänne knäppte till någonstans i närheten och han var mer än säker på att en äldre börjat sörpla i sig nudlarna. Bra, han behövde få i sig någonting innan pesten drog igång. När månen höjde sig på himlen skulle det bara bli svårare och det var mycket troligt att förvandlingen kunde triggas, speciellt för en såkallad ”nybörjare”.
”Du behöver verkligen inte betala tillbaka”, protesterade sjuttonåringen och slog upp ögonlocken. Han skakade på huvudet och betraktade Ren under tystnad. Maten kunde han stå för, inga problem. Nu hade han inga stora mängder med pengar, men han kunde i alla fall bjuda på maten. Det var absolut ingen fara.
”Om du vill betala tillbaka kan du se till att klara dig genom natten, det duger för mig”, fortsatte han och smuttade på det nu ljumna teet. De började närma sig stationen de skulle stiga av vid. Miljön utanför rutan hade förändrats ganska drastiskt vid det laget och träd susade förbi därute. Inte bara ett eller två, utan istället glesa skogar. Bebyggelse fanns det fortfarande, men inte alls i samma utsträckning.

”Det är det inte heller”, svarade Tsukiya tyst och åt upp det sista av sin baozi. ”Jag tänker inte sugarcoat it, Rennie, det kommer att göra ont som in i helvete”, fortsatte han skamset och ryste till. Månens konturer började göra sig synliga på den klara himlen, som sakteligen blev mörkare. Som tur var började tåget sakta in, den här gången vid rätt station.
”Vi ska av här”, konstaterade sjuttonåringen och plockade hastigt ner skärpet i påsen de fått vid köpet, efter att ha tagit upp påsen med riskakor. ”Tror du att du kommer klara av att gå i skogen? Vi kommer behöva gå en ganska bra bit”, sade han därefter och drog fingrarna genom det bruna, lockiga håret. Luggen klibbade sig mot pannan och huden såg nästan lite grå ut.

Jodå, Renji var mycket riktigt vrålhungrig. Nu får inte tänderna riktigt gnaga så mycket som de skulle vilja med tanke på konsistensen, men det gör åtminstone magen lite mer nöjd. Redan från första tuggan började kinderna få upp lite färg, nu är han fortfarande i princip likblek, men bättre än innan. Kinderna blir rätt rosiga. Egentligen var det nog bra att det inte varit någon tjockare mat, det skulle antagligen inte gå att hålla inne, det skulle komma upp lika snabbt som han svalt det. Plus får värmen av nudlarna det att bli bekvämt i halsen på honom, bröstkorgen likaså. Nu brinner praktiskt taget huden upp, men han huttrar likt förbannat.
”Men jag vill betala tillbaka.. när jag får pengarna till det,” envisas han med ett litet bredare leende nu. Kanske han inte har någon ork kvar, men både teet och maten gjorde åtminstone susen, fick upp orken. Efter att ha fått i sig nudlarna och känner sig mer nöjd, lutar han pannan försiktigt mot Tsukiyas axel. Sjuttonåringen har turen att sitta vid ett fönster, där han kan luta huvudet.. Renji har en väldigt bekväm axel.
”Får jag luta huvudet mot din axel? Lovar att inte bitas,” det är meningen att vara ett skämt, men han menar det ändå. Kanske det inte är okej av honom att luta huvudet som han vill, eller hålla Tsukiya i handen, de har trots allt en lång historia.

Det där är helst någonting som Renji inte riktigt vill diskutera, även om det kanske är bra att de gjorde det. Kan vara bra att förbereda sig, men än så länge vill han bara glömma bort det hela, gå igenom det han måste där och då med den vidriga smärtan i kroppen.
”Hade hoppats att det skulle vara som att några kattungar slickade mig i ansiktet.” Hoppas kan man alltid göra, men nu vet han att det antagligen inte kommer bli något liknande. Överhuvudtaget. Med en liten grimas försöker han att ställa sig upp från sätet, men det tar några försök och att all hans styrka läggs på kryckan.
”Ingen aning, men man kan alltid försöka.”

Att sitta sådär vid fönstret, med vackra vyer framför ögonen och Renjis panna lutad mot axeln, kändes bra. På tok för bra. Han hade nästan önskat att magen inte skulle börja kittla på det där alldeles för bekanta sättet. Men nu gjorde den det och fortsatte på samma sätt även fast de börjat resa sig. Tsukiya kunde inte riktigt låta bli att undra om artonåringen tänkte över sina drag, även om han samtidigt inte direkt kunde säga någonting. Under gårdagens kväll hade han ju trots allt varit väldigt bestämd över det faktum att han inte skulle få känslor igen. Lögn, han hade fan känt dem komma rusande tillbaka vid den första åsynen av den föredetta vännen.
”Kattungar som slickar dig i ansiktet? Om du sover över hos mig någon gång i framtiden kommer både Coco och Sakura att slicka dig i ansiktet. Lulu är lite mer försiktig, men han brukar komma fram så småningom”, sade sjuttonåringen med ett leende strykande över läpparna. Deras kärlek för katter var en såndär typisk grej de alltid delat. Vem gillade inte katter liksom? De var så fluffiga och söta och kärleksfulla. Åh, bara tanken på katter fick honom att börja sakna de små lurvbollarna därhemma.

”Du..” Tsukiya stannade till när de stigit av från tåget. ”Jag kan bära dig om du inte orkar gå, det är verkligen ingen fara”, försäkrade han och slängde påsen med skräp i en närliggande papperskorg. Det såg förmodligen inte ut som att han var i stånd att bära någon överhuvudtaget, men i det fallet var det nog ändå synen som bedrog. Sjuttonåringen kanske såg ut som en ranglig hög, med sina långa ben och mörka cirklar under ögonen, däremot betydde det inte att musklerna slutat fungera. Raka motsatsen faktiskt. Att bära Ren några kilometer skulle inte vara något problem alls, inte om det betydde att de skulle nå fram till den lilla gläntan han hade i åtanke. Det var så vackert där - månskenet nådde ner till marken ostört medan träden sträckte sig omkring plätten med frodigt gräs. Inte långt därifrån rann det även en liten bäck från bergen och på våren blommade det tusentals blommor i omgivningen. Vilda såklart. Han hade snubblat över den av misstag en gång för några år sedan och ansåg den vara det absolut perfekta stället att genomgå sin första förvandling. Visst var det lite antiklimaktiskt med tanke på områdets djupa skönhet, men men.

Någon brist på katter har då inte Renji, vilket man kan förvänta sig när man jobbar på ett katthem. Det finns även några stycken kattungar som brukar vilja lika med honom.. hur som helst skulle det vara betydligt mysigare om han kunde vara med kattungarna istället för att behöva genomgå kroppen vars ben knäcks konstant, och huden som brinner över kroppen.
”Är Coco och Sakura kattungar?” Frågar han trevandes. Någonting som de två ungdomarna har gemensamt är just kärleken för katter, så mysiga och fluffiga. Nu är de inte lika kärleksfulla som hundar kan vara, men Renji älskar dem oavsett. Om han haft en stadig inkomst skulle han definitivt adoptera ett flertal av katterna som bor i katthemmet, men tyvärr har han inte det. De skulle inte leva något bra liv i moderns villa, så det är väl än en anledning till att han ska flytta. Så att han kan låta några bo hos honom i väntan på fasta hem åt dem. ”Har några själv som skulle kunna göra mig bättre till mods, men de är så långt borta.” Lite gnällande? Jodå, men det är han nästan alltid.

De mörka ögonen stryker sig över varje liten del av Tsukiya. Försöker att se om kroppen verkligen klarar att bära honom. Resultatet, nej. Även sjuttonåringens kropp ser fruktansvärt svag ut för tillfället, blek och ranglig, medan ringarna under ögonen inte gör saken bättre direkt.
”Nej, det går okej.. jag ska nog klara av det här.” Jodå, kanske lite väl optimistisk. Benen rör sig långsamt, segt och besvärligt medan varje steg får kroppen att nästan sjunka ner genom marken. Som att han sprungit två maraton. Han sluter ögonlocken en kort stund innan han tar ett försiktigt tag i sjuttonåringens hand igen, bara för att ta små steg. Sakta men försiktigt, visst ska han klara av det själv. Åh jo.. rätt förbaskat värdelös

”Nej, de är inte kattungar längre”, svarade sjuttonåringen, medan han så diskret som möjligt försökte hjälpa den äldre framåt. ”Jag tror att Coco är någonstans runt tre, Sakura två och Lulu har jag faktiskt ingen aning om”, fortsatte han med en axelryckning. Sakura hade han tagit in när hon var en kattunge och Coco hade inte varit mer än året, de hade kommit i vad som inte kunde beskrivas annat än ett litet paket - så pass tighta var de. Lulu hade kommit tidigare och Tsukiya var ganska säker på att han var närmare tio år. En gammal kissemisse.
”Ah, jobbar du fortfarande på katthem?” Frågade den yngre och sneglade mot artonåringen när denne greppade tag om en av de större händerna. Det kändes fortfarande både konstigt och naturligt för dem att vara så nära varandra. Däremot skrek hjärnan åt honom att vara jävligt försiktig, så att det inte slutade på samma sätt som det gjort för två år sedan. Lyckligtvis kunde han själv inte urskilja känslorna riktigt ännu och märkte dem därmed som någon blandning av nervositet och oro. Japp, helt logiskt verkligen.

Blicken blev minst sagt tveksam när Renji började påpeka att han skulle klara promenaden över alla rötter och mellan alla träd. Fan, han kunde ju knappt hålla sig på fötter redan som det var och då var vägen för tillfället ändå platt. De hade kommit nerför rulltrapporna och ut på en liten gata. Det fanns massor med restauranger och en hel del folk, men det var ingen fara. När mörkret lagt sig helt och månen lyste upp skogen skulle de vara så långt borta från alla spår av människor att det inte var någon fara. Tsukiya visste vid det laget att de varken skulle kunna höra dem eller känna lukten, särskilt inte då det var en lugn liten by. Det var en av anledningarna till varför det var så perfekt - de kunde hyfsat enkelt ta sig dit och ändå inte utsätta någon mänsklig själ för fara. Annat var det för resten av själarna. Äsch, han fick väl se till att Ren inte fick för sig någonting dumt, typ som att slakta ett stackars rådjur eller en hare. Att den risken fanns tänkte han dock inte nämna, det skulle inte leda till någonting positivt.
När de sedan nådde fram till skogsbrynet stannade sjuttonåringen till.
”Är du helt säker på att du klarar att gå hela vägen själv? Det finns inte direkt någon Stig att följa..”

Om Renji rotar lite i minnet kan han nog komma ihåg namnen på några av katterna. Coco och Lulu har han definitivt hört om innan, men det finns så många olika kattnamn i huvudet på honom att det inte går så smärtfritt. Hur som helst, spelar ingen roll om de är ungar eller inte, bara att några vuxna katter slickar honom i ansiktet räcker långt. De är så mysiga och välkomnande, och han skulle helt enkelt föredra det istället för att gå igenom rena helvetet under nattens gång. Han har ingen aning om vad som kommer hända eller hur ont det kommer att göra.. men även om små katter kan rivas och göra en illa så är det mycket, mycket bättre än alternativet. Blicken fäster sig på deras händer. Nu har de hållit varandra i handen ett flertal gånger under dagen, och han vet inte om han går för långt. Nu håller han främst den andre i handen för att kunna hålla sig uppe, och inte falla ner mot golvet.
”Ja, det gör jag.. önska däremot att jag kunde ta med några hem så länge.” Berättar han och tvingar upp blicken från de sammanflätade händerna. Nu tror han inte att Tsukiya har några känslor för honom, men det går ändå att gå för fort. Vilket ingen av dem vill.

Ett flertral gånger känner artonåringen hur folk sneglar mot dem, och ibland bara rent ur sagt stirrar. Nu vet han inte riktigt vad anledningen kan vara, antingen händerna som sitter fast i varandra.. inte jättevanligt att två ungdoms killar håller varandra i handen ute på gatorna, men det kan även vara för att de bägge två ser mer eller mindre sjuka ut. Likbleka, vingliga och dödssjuka. Inte den finaste synen kanske, men hur som helst stör han sig på ögonen. Nu har han vant sig vid det efter alla dagar han varit tillsammans med Yuuta, men det gör det inte direkt bättre.
”Åh, jag har ingen aning. Men jag måste ju åtminstone försöka, du mår ju inte direkt bra du heller.” Med hes röst tar han några försiktiga steg in i skogen med kryckan. Han måste lägga mycket mer uppmärksamhet var han placerar kryckan för att inte falla ner mot golvet.

Tsukiya förstod precis hur den äldre kände. Under många år hade han levt utan katter i hemmet och det hade känts ganska så pissigt faktiskt. Det var först när föräldrarna gick med på att han fick adoptera dem som han känt sig sådär riktigt nöjd. Villkoret hade varit att de aldrig fick komma in i resten av huset och kunde gå in och ut som de själva ville - därmed anledningen till att det gick en planka från markplanet till fönstret, som alltid stod öppet utan undantag.
”Åh, jag vet hur du känner..men antar att du redan vet det”, mumlade sjuttonåringen och log svagt. Jodå, om den andre inte tappat minnet alldeles helt skulle han förmodligen komma ihåg de gångerna de talat om hur gärna de ville skaffa katt. Inte att ha sinsemellan eller så, utan rent generellt. Katter var helt enkelt någonting de båda tyckte väldigt mycket om och det hade aldrig ändrats. Eller ja, åtminstone verkade det inte som om det gjort det.
”Någon gång i framtiden kommer du säkert kunna ta med dig några katter hem, när du har lön och så”, fortsatte han uppmuntrande och sneglade upp mot himlen. Skinnet hade börjat krypa riktigt ordentligt på honom vid det laget och månens konturer började synas tydligare och tydligare. Var det månen som var hastigare i sin gång än vanligt eller de två ungdomarna som var extremt långsamma?

Det hade varit lite sisådär att ha en massa ögon på sig medan de vandrat genom folkmassorna, men Tsukiya brydde sig inte jättemycket direkt. Han sket fullständigt i om folk stirrade eller ej och anledningen betydde ännu mindre.
”Du kommer att ramla rakt på näsan”, konstaterade den yngre när Ren började bana väg genom skogen. Inte nog med det så gick det långsamt, väldigt långsamt. Med tanke på hur snabbt månens sken blev starkare skulle de nog inte hinna tillräckligt långt in innan förvandlingen drog igång. Vad de visste kunde det redan vara försent, speciellt för Renji som inte skulle kunna spjäla emot. Till och med Tsukiya kände sig lagom på gränsen. Händerna var alldeles svettiga och huden blekare än blekast. Nej. Nej, nej, nej.

Kanske Renji har ett litet hum om vad det är den ett år yngre tänker på, men det betyder då inte att han inte vill höra om det. Kanske humöret och det bittra ansiktsuttrycket skriker ut att han inte bryr sig, men han är genuint intresserad. Kroppen orkar tyvärr inte visa det på samma sätt som han kanske brukar kunna.
”Det gläder mig att du fortfarande är så intresserad av katter,” erkänner han efter en kort tystnad, innan han puttar upp sina glasögon på näsryggen. Kärleken för katter, eller djur rent allmänt, är något som de två barndomsvännerna har gemensamt. Kanske de har fått det från varandra, att de bägge två under sina år tillsammans smittat varandra med kärleken, med tanke på alla bilder och videor de kunde skicka varandra på katter under nätterna.. ja, så är det inte helt omöjligt Renji skulle väldigt gärna adoptera några katter och en liten vovve, men han har verkligen ingen stadig inkomst och skulle inte kunna ta hand om dem. Nej, det skulle väl klassas som djurplågeri det där. Med putande underläpp försöker han illvilligt att röra sig framåt över alla grenar som landat på marken, marken är ojämn och det skulle då inte förvåna honom om han ramlar på näsan.

Har artonåringen lätt panik? Definitivt. Han avskyr att ha ögon på sig, särskilt när han praktiskt taget ser ut som en stor hög med skräp. Renji har inte sett sig själv i spegeln på ett bra tag, och tja det är rätt upprörande det där. Att inte ha koll på sig själv.
”Mycket möjligt,” medger den stackars killen medan kroppen vinglar fram och tillbaka. Det är svårt att hitta ett bra ställe att fästa kryckan på med alla rötter, och flera gånger är han nära att falla ner och bryta ett ben eller två. Tsukiya har verkligen rätt med det där, han kommer att ramla förr eller senare. Att han håller den ett år yngre hårt i handen gör inte direkt saken bättre, han kommer nog att dra den andre med sig ner mot marken. Benen vacklar konstant, och han tvingas stanna till ett tag för att försöka andas ut lite. Går inte så bra det heller, varje andetag gör förskräckligt ont och skär sig i halsen. Aj, aj, aj. ”Kan vi inte stanna här? Jag orkar inte mer…”