Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Aaron hade en härlig kväll ihop med henne, och även den närmsta tiden var fantastisk då han ägnade en hel del tid ihop med henne - som nu till och med blivit hans flickvän. Vilket ju var otroligt härligt och roligt. Han kom att gilla henne mer och mer för varje dag som gick.
Just den här dagen hade varit ganska turbulent, kunde man väl säga. Först och främst hade hans far varit på dåligt humör redan innan efter lite dåliga affärer, och efter minsta anledning han fått - vilket blivit att han mest bara råkade vara i vägen - lyckades han få det hela till att vara Aarons fel och tog ut det på honom. Det var sådan hans far var - oberäknelig och gick aldrig riktigt att lita på. Det var också tack vare det som han nu fick gå med ett halvt igensvullet öga, fläskläpp och en mängd blåmärken. Han hade egentligen tänkt träffa Sophie framåt kvällen, men han visste inte hur han skulle göra - han ville träffa henne, men han ville heller inte dyka upp såhär. Han visste inte hur han skulle förklara varför han såg ut så, och sanningen vågade han inte riktigt avslöja. Han ville inte oroa henne, och för honom var sådant helt enkelt normalt. Det var i de funderingarna som en kompis hörde av sig, tydligen skulle han möta några andra och Aaron anade direkt att det kunde gå illa - de var långt ifrån vänner. Han hade genast börjat ge sig av dit, fick genast syn på slagsmålet då han kom dit och skyndade fram för att försöka få ut sin vän, utan en tanke på att han hur lätt som helst skulle bli misstänkt själv som han såg ut.

Sophie kollade på klockan och stod framför spegeln. Hon skulle snart träffa Aaron och de hade tänkt gå på bio vilket hon tyckte skulle bli supermysigt. Hon tyckte verkligen om honom sjukt mycket och än så länge visste hennes föräldrar inte exakt hur mycket hon träffade honom trots att de nu tillslut accepterat att hon tänkte träffa honom om hon så behövde smyga ut från fönstret. Sophie såg på klockan en sista gång innan hon drog på sig sina skor och sin jacka och började gå mot biografen. Utan en aning om vad som hände Aaron och det tragiska som skulle ske under kvällen.

Aaron försökte få ut sin vän utan att bli alltför inblandad i bråket själv, och förstod först inte alls några av de andra killarna plötsligt sprang iväg förräns han kastade en blick över axeln och svor till. Polisen. Självklart. Hans vän hade också han förstått lite snabbare än vad Aaron gjort och redan hunnit börja springa, medans Aaron å andra sidan inte hade lika stor tur eller var lika snabb. Istället hade en av poliserna snart ett hårt grepp om honom och drog med honom till polisbilen, utan att Aaron hade den minsta chans att kunna påstå att han inte var inblandad - inte som han såg ut, och sanningen vore värre.

Sophie suckade lågt och såg sig runt vid biografen. Hon hade väntat i över en kvart och det var väldigt ovanligt att han kom för sent. Hon hörde en polisbil köra förbi i närheten och av ren nyfikenhet gick hon efter för att se vad som hänt och när hon såg vem polisen stelnade hon till.
- släpp honom. Ni ser väl att han har ont sa hon och sprang fram till dem.

Det här var i princip det värsta som kunde hända. Han visste att han hade en del emot sig, och att han lätt kunde bli dömd för att ha varit inblandad - men ifall han berättade sanningen skulle hans far kunna hamna i problem, och han var än mer rädd för hur han skulle reagera på det än att riskera fängelse. Och dessutom dök Sophie upp, vilket kändes ännu sämre - han ville inte att hon skulle se honom varken blåslagen eller gripen. Han såg på henne, med sorgsna ögon och skakade lätt på huvudet.
"Jag är okej," protesterade han.

Hon svalde hårt och slöt ögonen.
- du är inte okej älskling viskade hon och höll hans hand försiktigt och granskade hans blåslagna ansikte.
- jag ska prata med mamma, hon är en känd advokat och om något händer så ska jag få henne att hjälpa dig sa hon tyst och bet sig hårt i läppen.

Aaron såg tyst på henne, önskade kunna förklara för henne att han inte varit med i bråket - men samtidigt vore det kanske bättre om hon trodde det. Men inte heller ville han ljuga.
"Tack." svarade han tyst, ville säga så mycket mer egentligen men blev meddragen emot bilen sen så fick inte chansen. Istället togs han snart med till stationen, fick först bara lämna namn och så i väntan på att någon polis skulle komma och förhöra honom.

Ska vi spola en bit?

Skulle inte hennes pappa fråga ut honom?

Jo just det På plats eller i ett förhörsrum?