Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew nickade lite, det spelade ingen roll vad han eller hon gjorde, bara han fick ha henne där. Det betydde mer än något annat.
"Tack", sade han, höll kvar hennes hand och bet hårt ihop tänderna då hon började lossa bandagen - smärtan stod verkligen skriven i ansiktet vid det här laget, och han fick anstränga sig för att ens hålla sig lika bra vid medvetande som tidigare.

Det gjorde så ont i Catherine när hon såg hans smärta.
- fokusera på mig bara, allt kommer bli bra viskade hon och smekte hans hand medan sköterskan fortsatte byta bandage. Hon slängde gamla och tvättade av såren och när Catherine råkade se dem fick hon en stöt av illamående, de var verkligen stora och infekterade och måste göra fruktansvärt ont. Sköterskan gjorde klart.
- nu vill jag att du försöker sova sa hon strängt till Matthew och Catherine satte sig mjukt på sängkanten bredvid honom och smekte honom på kinden.
- du är så duktig älskling så hon tyst.

Vid det laget som sköterskan var klar så var han knappt ens vid medvetande längre, smärtan tog enormt på honom när han så nyligen vaknat till mer och mer och det var otroligt smärtsamt då hon tvättade, då hade han knappt kunnat hindra några svordomar från att slinka ut och han spände sig rejält. Han nickade tyst istället för att svara, lyckades le svagt åt hennes ord.
"Tack", viskade han tyst, mest till att hon var där som stöd och det var bara precis efter det som han övergick till något slags mellanting mellan sömn och medvetslöshet.

Catherine log mjukt och kysste hans panna.
- sov nu, jag kommer sitta här till du somnat sa hon tyst. Det dröjde dock inte länge förrän han sov och hon reste sig då sakta upp, skulle vara tvungen att åka hem nu när han sov. Hon böjde sig fram över honom och sa tyst
- vi ses snart, sov gott.

Catherine började gå ut från rummet med en enorm lättnad, han levde i alla fall, sen om han skulle tappa förmågan att gå fick vara där det var. Isåfall fick hon köra runt honom.

Matthew vaknade först följande dag igen, sova och vila var i princip det enda han kunde göra själv för att kunna bli bättre. Och följande dag var han också på strålande humör, infektionen hade dämpats lite - det var minimalt, men det var ett steg åt rätt håll och det gav läkarna hopp om att han skulle klara sig. Och mer än så, han hade börjat känna ett litet slags pirrande i benet vilket fick läkarna att våga tro att det var inflammationen som påverkat några nerver i hans rygg men att det skulle återgå till normalt när den lugnade sig ordentligt bara.

Catherine sov för första gången på flera veckor bra och hela natten, nu när hon visste att han var hos en läkare och att han fått veta om barnet. Dagen efter vaknade hon ganska tidigt och åt en snabb frukost innan hon direkt åkte till sjukhuset och gick in på hans rum.
-hej älskling. Hur känner du dig idag? Frågade hon och satte sig på en pall vid hans sängkant och såg på honom, han såg faktiskt lite piggare ut vilket gjorde henne väldigt glad. Det var ett tecken på att allt var på rätt väg.

Matthew log genast då han fick se Catherine komma in, att äntligen ha fått träffa henne igen och ha fått nyheten om att han skulle bli pappa var definitivt delar till att han kände sig på så bra humör idag.
"Bättre. Läkarna tror att det bara är infektionen som påverkat ryggen, och att jag kommer kunna gå igen så snart dem får bukt med den", sade han med ett leende, som var uppriktigt lyckligt.

- Men åh, det är ju jättebra Matthew sa hon med ett glatt leende och tog hans hand mjukt innan hon såg på honom.
- om det blir för jobbigt så behöver du inte men vad hände egentligen? För att du skulle bli skadad alltså sa hon tyst och smekte hans hand med sin tumme.

Matthew log och kramade hennes hand lite, han var minst sagt lättad över att det verkade som om han skulle slippa sitta i rullstol. Inte minst för barnets skull - han ville kunna vara aktiv med barnet.
"Vårt läger blev attackerat, och bombat. Jag var lite för nära en bomb som slog ner. Vi hade knappt hunnit förstå att vi var attackerade, de flesta i mitt förband klarade sig inte. Det sista jag kommer ihåg är smällen, hur tryckvågen gör att man i princip kastas iväg. Nästa sak jag kommer ihåg var att jag vaknade på sjukhuset några dagar senare", sade han tyst, han hade förlorat en hel del vänner i kriget och sett saker som han länge skulle plågas utav.

Hon nickade sakta och svalde hårt.
- det är ju fruktansvärt. Jag förstår verkligen inte varför det här kriget pågår. Folk förlorar män, pappor, bröder och vänner, många av dem till ingen nytta och de männen som kommer tillbaka är antingen skadade eller har sett helt fruktansvärda saker och allt vi kvinnor kan göra är att sitta hemma och vänta utan att ha en aning om hur allt går. Jag tycker det är orättvist att helt oskyldiga män ska vara med om sånt sa hon tyst och såg på honom.