PRS botillia1 & Lupple

Amelia hade sovit bra, till och med djupt trots att hon haft alla möjliga konstiga drömmar. Som att Theodor var Theodor och sen helt plötsligt blev en fladdermus och flög iväg. Att hon hade stuckit en påle i hans hjärta för att han var på väg att bita henne. Att hon hade bitit alla möjliga människor. Att hon lät honom bita henne. Alla dessa drömmar var ihoptrasslade och hände lite på samma gång hon vaknade med ett ryck när Elizabeth plötsligt befann sig i hennes drömmar.
Hon satte sig förvirrat upp i sängen och såg sig omkring. Det tog en stund innan hon visste vart hon var och hon såg honom sitta där. Hon log svagt och drog täcket mer omkring sig.
" Theodor?" Viskade hon gäspande.

Han såg på Amelia när hon vaknade och gav henne ett litet leende.
- godmorgon sömntuta, jag hoppas du sovit gott sa han och la lätt ifrån sig boken som såg väldigt gammal ut. Han gick fram till sängkanten och kysste hennes läppar mjukt.
- jag hörde dig prata i sömnen, en gång så du "Jag vill att du biter mig". Har Elizabeth berättat om förvandlingen? För isåfall kommer jag slå ihjäl henne så han, eller det sista muttrade han bara fram.

" Godmorgon."Viskade hon och besvarade hans kyss och log brett men slutade sedan le. Hade hon pratat i sömnen? Det var pinsamt. Hon sänkte blicken och rodnade till.
"Åh sa ja?" Viskade hon försiktigt och bet sig lite i läppen. "Hon nämnde det. Men hon sa att du aldrig skulle göra det. " Sa hon tyst och såg upp på honom.

Han satt kvar på sängen och nickade sakta.
- nej, för jag tänker inte dra in dig i detta helvete mer än jag redan gjort och jag har också tagit ett beslut. Jag vill att vi avslutar vårt förhållande, jag använder mina krafter och manipulerar dig att glömma mig. Jag skulle aldrig dragit in dig i detta från början och trots att det gör väldigt ont att tvingas släppa dig så är det vad som är bäst för dig. Att få slippa allt detta kaoset så han tyst, klarade inte av att se på henne. Han ville verkligen inte detta men han var alldeles för rädd om henne.

Amelia såg på honom med ilsken blick.
" Jag har inte bett dig när jag är vaken Theodor. " Sa hon argt och reste sig upp och hörde hans ord.
" Du ska inte använda några krafter på mig herrn, det kan du glömma. Och jag hatar ditt beslut. " Sa hon upprört och ryckte åt sig pålen som låg på golvet och rörde sig mot dörren.
Försökte få upp den men hennes händer verkade inte fungera så smidigt som hon önskade.
" Har ni magiska dörrar också kanske?" Muttrade hon argt och kände tårarna börja rinna. Hon slog frustrerat näven i dörren. Han ville inte ha henne. Han ville att hon skulle glömma honom. Det gjorde ondare än någonting annat.

Theodor tog tag i hennes armar.
- jag gör inte detta för att det är kul utan för att jag bryr mig om dig. Det är för farligt för dig att umgås med mig, jag vill inte komma in och så ser jag att du blivit middag till någon gammal vampyr. Jag... Jag älskar dig Amelia, okej? Sa han och suckade lågt innan han försiktigt släppte hennes armar och öppnade dörren åt henne. Han vände lätt ryggen mot henne, klarade inte av att se henne när hon skulle gå. Nu hade han i alla fall fått sagt till henne vad han verkligen kände.

Amelia kände hans grepp om sina armar och till en början kämpade hon för att han skulle släppa av rädsla för att han skulle manipulera hennes minnen. Men gav ganska snart upp, hon hade inte direkt någon styrka om man jämförde med honom.
Och så sa han orden som förändrade allt. Som om dem skulle göra saker och ting lättare.
"Och du tror inte jag älskar dig? Jag har aldrig älskat någon lika mycket." Viskade hon allvarligt och höll handen på dörrkarmen.
" Och bara så du vet. Jag har inga som helst planer att bli middag." Sa hon ärligt och stod halvvägs ut genom dörren men oförmögen att gå hela vägen. Hon stod där, och tänkte.
"Finns det inget sätt? Inget kryphål?" Viskade hon och lutade huvudet mot dörrkarmen.

Theodor vände sig sakta mot henne och skakade på huvudet.
- jag måste vara tillsammans med en vampyr och du är ingen, det enda kryphålet är möjligheten att göra sin mänskliga partner till en vampyr sa han kort och svalde hårt, det var ju sanningen. Självklart hade drömmen varit att hon blev en vampyr men han kunde verkligen inte utsätts henne för det. Han satte sig lätt på sängen.
- jag är jätteledsen Amelia, jag önskar att det fanns något annat sätt att lösa det på så han och såg på henne, hon var verkligen så otroligt vacker.

Amelia svalde hårt och slöt ögonen, kanske för att hoppet om att när hon väl öppnade ögonen igen så skulle inte detta vara lika komplicerat. Lika svårt.
" Du måste ingenting." Mumlade hon envist, hon såg hellre att han var ensam än blev bunden genom blod med någon vampyr. Att se honom med någon annan skulle förinta henne.
Hon vampyr? Det kändes inte rätt. Var hon tvungen att dö för att vara med honom?
"Jag tycker att det är orättvist." Sa hon lågt och kände att hon skakade lite. Hon suckade och såg på honom med sorgsen blick.
" Jag kan inte tänka på detta nu. Jag måste hem. Skolan." Sa hon och tvingade sig sedan att röra benen och börja gå. När hon väl kom ut från deras hus så började hon springa. Inte för att hon var rädd. För att hon var frustrerad och hon sprang hem till sitt hus och in på sitt rum och föll ihop.

Det tog henne lång tid att återfå någon sorts kontroll, men tillslut hade hon lyckats resa sig, duscha, fixa sig och klä sig och begav sig till skolan. Men hon var som i en dimma. Theodor. Vad skulle hända? Varför fanns det ingen bättre väg?

Theodor suckade svagt och lutade huvudet mot väggen.
- varför skulle allt vara så svårt? Han hatade att vara vampyr och ha alla krav på sig, alla dessa krav som nu tagit hans flickvän. Dagen fortsatte gå och Theodor gjorde inte särskilt mycket, han satt mest inne på sitt rum, irriterad på alla som kom i närheten av honom. Hon hade sagt att det inte var rättvist och han höll med, inget i hans liv hade egentligen varit rättvist. Nu hoppades han bara att hon skulle försöka hitta någon annan partner, trots att det skulle göra väldigt ont.