Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel hade milt sagt blivit förvånad när Gabriel stått utanför hans dörr för några dagar sen. Glad, men förvånad. De var ju gamla vänner och han skulle inte ha något emot att bara kunna sätta sig och prata gamla minnen och annat med honom, men varje sekund de tillbringade i varandras sällskap var en risk för Gabriel att bli upptäckt i samtal med någon "förbjuden" såsom Ederel. Så de hade hållit det kort, och han hade blivit ännu mer förvånad av vad han faktiskt ville. Han hade dock inte varit svår att övertala till att träffa Grace, trots att han visste att det kanske skulle riva upp gamla sår. Han ville tro att han åtminstone halvt kommit över henne - han saknade henne ännu, men inte i det mått att det kändes som hjärtat skulle brista när han tänkte på henne. Istället kunde han tänka tillbaks på tiden de delat med varandra med ett leende, han hade för en tid varit lycklig ihop med henne och han kunde inte ens komma ihåg när han senast varit lycklig. Istället för att sörja över det hade han med tiden lärt sig att glädjas över den tiden han fått. Han hade hunnit ändra sig många gånger på den korta promenaden till restaurangen, var det värt att riva upp alla sår igen? Skulle han vara tillbaks på ruta ett igen efter att ha träffat henne? Men han kunde heller inte sumpa sin chans när han alltid velat prata med henne. Kanske, bara kanske, kunde de bli sams igen. Han vågade inte hoppas på att de kunde bli ett par eller att hon skulle lita på honom igen, men kanske att de åtminstone kunde prata med varandra. Och det var det hoppet som fick honom att kliva in på restaurangen. Han blev snart visad till rätt bord av en kypare, där han snart fick syn på henne. Hon var så otroligt vacker, och det kändes nästan overkligt att den skönheten en gång hade varit hans. Han log prövande emot henne och slog sig ner.
"Hej", hälsade han lika prövande, hade ingen aning om hur pass pratig hon skulle vara.

Nervös var en underdrift. Hon var mycket mer än så men samtidigt, konstigt nog, så kände hon hur ett lugn hade lagt sig över henne. Alldeles för lång tid hade hon ägnat åt att vara ledsen, arg, besviken och sårad. Kanske det äntligen var dags att få ett slut på det hela, att slå upp ett nytt kapitel i boken. Då Ederel dök upp glömde hon för en kort stund bort att andas. Fortfarande hade han den effekten på henne. Han var den vackraste man hon någonsin lagt ögonen på. Men han var ju också en ängel. Visserligen en fallen ängel, men ändå. Och istället för att se på honom med en mörk blick så ryckte det i mungiporna, och ett litet men genuint leende spred sig på hennes läppar.
"Hej," hälsade hon och slet blicken från honom för att nicka mot kyparen som dök upp för att önska dem båda varmt välkomna. Mannen hällde upp uppfriskande, kallt vatten i varsitt glas innan han placerade varsin meny på bordet framför dem och försvann därefter iväg för att i lugn och ro låta dem vara.

Nu när han väl var här så hade den där nervositeten äntligen lagt sig. Han visste inte hur det gick till, men han verkade nästan slappna av helt i hennes sällskap. Vilket var väldigt underligt med tanke på hur arg hon varit på honom och allt, men han misstänkte att det var hennes leende som gjorde den saken. Han valde åtminstone att se det lilla - men väldigt vackra - leendet som ett tecken på att det kanske skulle kunna bli fred emellan dem igen. Han hoppades åtminstone att det tydde på det. På tal om det så var hon utan tvekan den allra vackraste kvinna han nånsin sett, något han påmindes om när han nu såg henne igen. Och då hade han även räknat in både människor och änglar, vilka ju var övermänskligt vackra i många fall. Men hon var så naturligt och genuint vacker på något vis, och han visste att det var en av alla de saker som fått honom att falla för henne. Han såg upp då kyparen besökte dem, nickade lite som tack innan han återigen vände blicken emot Grace och gav sig på ännu ett leende.
"Hur har du haft det?", frågade han, de hade inte pratat på hur länge som helst och det kändes som en ganska neutral och bra fråga att börja med samtidigt som han var uppriktigt intresserad. Han ville att hon skulle ha haft det bra.
"Den där klänningen passar dig", sade han sen med ett litet leende mot henne, under den period då de varit sams så skulle dem orden säkert åtföljts med något om att han föredrog henne utan eller med den på golvet eller något i den stilen, det var sådan han var. Lite åt det ouppfostrade hållet, kanske lite komiskt för någon som skulle föreställa en ängel. Men inte här och nu, trots att han fortfarande stod fast vid den åsikten så vågade han inte riktigt komma med såna kommentarer ännu.

Då han frågade om hur hon haft det valde hon att rycka lite på axlarna. Det var svårt att förklara med ord. En mycket mörk period hade det hur som helst varit. Inte minst med tanke på det som hänt mellan dem, men också de dystra tankarna som dagligen plågat henne. För att inte tala om den hemska upplevelsen Ederel råkat ut för. Allt bara för att han på ett eller annat sätt försökt beskydda henne. Något som hon aldrig tänkt på att tacka honom för. Istället hade hon enbart tänkt att det var något han inte borde lägga sig i utan låta henne sköta själv. Precis som om lilla hon skulle klara sig mot farliga nefiler. Det var knappast sista gången hon skulle se eller höra av dem för den delen. Hon kom fortfarande ihåg Ederels varning. De var ute efter henne och det var bara en tidsfråga innan de skulle dyka upp.
"Men den skulle se bättre ut på golvet," avslutade hon meningen åt honom. Inte direkt på ett lekfullt sätt utan mer som ett halvt skämt. Hon kunde ju tänka sig att det var något han skulle säga om det inte skulle se ut som det gjorde mellan dem.

Ederel kunde förstå att hon inte haft det lätt. Inte efter att han lurat henne så, och sen måste det ju säkert också ha varit lite chockartat när hon följde med för att rädda honom. Hon var ju en människa, och att kastas in i den här världen och få åka iväg på sånt skulle väl chocka vem som helst. För honom var det en annan sak - han hade visserligen haft ett helvete när han varit fångad där, men det var inte första gången han hade det jobbigt genom åren. Man lärde sig att gå vidare, och där hade han kanske en fördel av att inte ens ha tillgång till så många känslor. Lite känslor hade hon väckt hos honom, men någon sådan sorts rädsla hade han fortfarande inte sett skymten av. Och varför skulle han egentligen vara rädd? Han hade inte längre något att förlora, dog han så dog han. Då skulle iallafall han iallafall komma ifrån den här förbannade oförmögenheten att känna något. Han hade tänkt annorlunda när han varit med henne, men nu hade det börjat återgå till det normala igen, sakta men säkert. Han kunde inte låta bli att skratta till av hennes ord, hon kände honom nog för att veta hur han annars brukade bete sig.
"Det kan jag bara hålla med om. Du känner mig för väl för att jag skulle kunna påstå annat", sade han med ett lite roat leende, och det var ju sant. Han vilade tyst blicken på henne lite, nu mer fundersam och nästintill allvarlig.
"Varför kom du hit?", frågade han henne, han hade förstått att Gabriel måste ha pratat med henne också. Men han trodde inte riktigt på att hon kommit dit bara för att Gabriel sagt åt henne det - i sådana fall skulle hon knappast ha varit så vänlig emot honom som han var.

Grace bläddrade långsamt i menyn. Hennes aptit hade varit så gott som obefintlig den senaste tiden, och det kunde man tydligt se på henne. Hon var överlag en smal ung dam men nu när hon förlorat lite vikt framhävdes det på ett annat sätt. Hungrig kände hon sig inte nu heller men något smått skulle hon nog lyckas tvinga i sig. Så när kyparen dök upp igen räckte hon honom menyn med ett litet leende, bad om dagens pastarätt. Då kyparen försvunnit iväg igen med deras beställningar riktade hon uppmärksamheten mot Ederel, hade nu också haft tid att tänka igenom hans fråga och hur hon egentligen skulle formulera sig.
"Jag har spenderat en lång tid genom att vara arg och besviken. Jag målade upp en dyster värld framför mig, och gjorde allt jag kunde för att måla upp en lika dyster bild av dig. Som för att påminna mig själv om att aldrig gå tillbaka till dig. Så tittade Gabriel in hos mig en dag. Han uppmanade mig att leta efter förlåtelse i mitt hjärta. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt men jag ägnade några dagar åt att tänka på saken. Och jag insåg hur mycket jag saknat dig. Hur mycket tid som gått åt till att vara arg på dig, trots att jag kunnat ägna den tiden åt att låta såren läka och lägga min energi på något annat än sig under den tid jag behövde för att bli mig själv igen." Grace gjorde en kort paus - inte helt säker på vart hon ville komma.
"Jag förlåter dig." Hon skulle aldrig glömma det han gjort mot henne, men hon hade bestämt sig för att försöka lägga det bakom sig och första steget för att lyckas var att förlåta honom.

Ederel hade relativt snabbt bestämt sig för att ta någon fiskrätt, han var själv inget vidare bra på att laga fisk så han kunde alltid passa på att äta det när han var på ett sånt här ställe och kunde få en mer "riktig" rätt än vad han själv kunde göra. Få prova hur det egentligen skulle smaka. Efter att ha berättat sitt val för kyparen vände han åter blicken till Grace, lyfte glaset till vatten för att ta ett par klunkar av det medans hon lyssnade på hennes historia. Det tog en liten stund då han bara såg på henne i tysthet innan han kom sig för att prata, för han visste inte vad han skulle svara på det - aldrig hade han vågat hoppats på att hon faktiskt skulle förlåta honom, inte i sina vildaste drömmar. Han förstod inte ens hur hon kunde förlåta honom för något sådant. Hon var åtminstone en fantastisk kvinna, det var detta bara ännu ett tecken på. Men hon eldade rejält på det hopp som tänts inom honom. Kanske där fanns hopp för de båda iallafall.
"När jag kom hit förut, hoppades jag på sin höjd att vi kanske skulle kunna prata normalt med varandra igen. Jag hade aldrig kunnat drömma om att bli förlåten", sade han uppriktigt, tog en liten kort paus innan han såg på henne igen.
"Jag kan inte tacka dig nog för det. Jag kan inte heller tacka dig tillräckligt för den tiden jag fick med dig. Jag kan inte riktigt förklara med ord hur det är att vara fallen, men jag har levt i hur många år som helst utan att kunna känna något för någon. Och sen kom du. Du visade mig vad kärlek var, du fick mig att älska dig trots att det borde ha varit omöjligt. Och jag kommer vara evigt tacksam för det, för första gången var jag lycklig under den tiden. Och jag är väldigt tacksam över att ha fått den tiden, för det är något som en sån som mig inte ens borde kunna vara med om. Det var svårt att förlora dig, men jag har ingen annan än mig själv att skylla för det. Jag fick bara lära mig att vara glad för den tid jag fick, och lära mig att jag antagligen aldrig kommer sluta varken sakna dig eller älska dig. Men tiden med dig var värt det", sade han med ett litet, prövande leende emot henne. Han hyste inte det minsta agg emot henne, och det var egentligen inget försök att få till det med henne igen - bara att förklara sig. Förklara att hon hade någon som älskade henne, men han förväntade sig inte att de någonsin skulle bli ett par igen. Han hade bara lärt sig acceptera att de inte skulle bli det, vara glad iallafall och ändå fanns känslorna kvar där.

Orden som lämnade hans mun fick det att hugga till i hennes hjärta. Det var en välbekant smärta som hon upplevt så många gånger redan, att hon så gott som var van vid den. Hon hade aldrig insett med vilka ögon han sett på henne, aldrig trott att han kände så starkt för henne. Trots att hon tidigare inte riktigt hade trott på ödet så var hon nu säker på att det varit meningen att deras vägar skulle mötas. Universum hade sett att deras vilsna själar behövde varandra på olika sätt. Hon hade fått honom att inse vad kärlek var och älska igen, han hade lärt henne att stå på egna ben. Men han hade också öppnat upp hennes hjärta, och lärt henne om kärlek. För visst älskade hon Ederel. Hon hade aldrig upplevt något liknande förut men hon visste att det hon kände för honom, aldrig skulle gå att mätas eller jämföras med någon annan. Han hade också sårat henne, och den smärta hon upplevt hade varit så gott som outhärdlig. Men det var också tack vare smärtan som hon insett vilken stark inverkan han haft på henne. Hon skulle omöjligt ha lidit så mycket som hon gjort om tiden de spenderat tillsammans med varandra inte hade haft en stor och stark betydelse för henne.
Grace hittade inte riktigt se rätta orden för att svara honom. Hon kunde inte lova honom att de skulle kunna återgå till det de varit tidigare, eller om de någonsin skulle kunna göra det. Men hon trodde sig vara redo att ta reda på hur det låg till med saken. Hon ville inte släppa taget om Ederel.
"Jag vet inte vad som kommer att hända med tiden, eller mellan oss. Men jag vet att jag gärna vill hålla kontakten och träffa dig."

Att han först inte riktigt fick något svar fick honom faktiskt lite orolig, kanske att han låtit tungan springa iväg för mycket? Det skulle inte ha varit helt olikt honom, det skulle inte ha gjort någon förvånad. Men hennes ord fick honom att le lite mot henne, såg fram emot att få tillbringa mer tid med henne framöver. Han visste inte vart det skulle ta dem och vågade inte heller hysa några förhoppningar om det, men det var en början. Det var mycket mer än det varit för några månader sedan, och han stod i stor skuld till Gabriel för det.
"Det ser jag fram emot, för jag vill inte förlora dig mer än jag redan gjort. Jag vill kunna starta på nytt, få en ny chans igen", sade han, gav också ett tyst löfte till sig själv att denna gången sköta sig bättre - vilket inte skulle bli en stor utmaning med tanke på hur väldigt dåligt han skött sig innan. Men också att låta henne bestämma takten. Nånstans inom honom levde ju ett litet hopp kvar om att kunna bli hennes älskare igen, även om han inte vågade tro på den saken. Som alltid när han träffade henne, fanns där en längtan efter att få kyssa henne. Men han visste bättre än så, de sakerna fick tiden utvisa. Skulle de nånsin bli ett par igen, skulle han låta det vara på hennes villkor och när hon var redo. Absolut inte som första gången.
"Jag har saknat dig", sade han med ett leende, just som kyparen kom och ställde ner maten hos dem.

Det kändes som om en stor tyngd hade fallit från hennes axlar. Att hon inte tidigare insett att hon behövde släppa taget om det som hänt och gå vidare, var något av en gåta för henne nu. Hon hade inte behövt spendera dag ut och dag in som ett känslomässigt vrak. Hon hade inte behövt slösa bort dyrbar tid på att vara arg på Ederel. Men hon var oerhört tacksam över att Gabriel hade delat med sig av sina kloka ord, och fått henne att vakna upp ur sin förfärliga dvala. Det kändes som om hon stod i skuld till honom igen trots att han menat att de var varandra kvitt.
"Jag har saknat dig också." Det kändes bra att få säga det högt, minst lika bra som att höra honom erkänna det för henne. Hon hade ju innerst inne hoppats på att han inte skulle ha gått vidare och glömt bort henne, trots att det varit själviskt att tänka så. Han hade ju haft rätt till att gå vidare. Kyparen dök efter en kort stund upp med deras ångande varma maträtter. Grace tackade honom med ett vänligt leende och såg ner på sin portion. Det vände sig lite i magen då hon inte förväntat att den skulle vara riktigt så stor. Hur i hela friden skulle hon lyckas klämma i sig allt, när hon under den senaste tiden bara fått i sig några skivor bröd och frukt om dagarna? Men hon hade inte bråttom någonstans och allt behövde hon inte tvinga i sig heller. Då middagen senare var avslutad och notan betald, så gick hon mot utgången. Där stannade hon upp för att vänta in Ederel, beundrade den vackra solnedgången och de vackra färgerna i horisonten.