PRS Lupple & Medi

"Hon kommer inte att skadas Dorian." Han såg på honom och log sedan.
"Jag ska bara se till att hon har mat och vatten. Kanske en bit tårta om hon vill."
Han såg på honom och sedan hulkade han när hans hals stramades åt.
"De franska vampyrerna har fått reda på om hennes närvaro. I ert hus kommer det iallafall finnas vakter. Hon är mer säker där än här Dorian." Han hoppade ner s"han skulle komma in i hotellet igen.

Vad mycket oväsen det var. Willow reste sig och hasade sig mot fönstret och hon hörde hans röst, trots det var på Italienska.
"Dorian?" Hon såg sig om och drog in nattluften.
"Om du är ute så borde du ha något varmt på dig,." Hon skrattade och slog sig ner på fönsterblecket.

" Vakter? Ja för dem är ju bra och ha." Röt han efter honom och blängde surt efter honom. Fattade inte alla vilken värdelös situation det försatte honom i? Vilken idiotisk idé, varför hade han blivit så intrasslad i detta?

När han hörde hennes röst så hoppade han högt av ren rädsla. Vad skulle han göra? Han ställde sig lite mer dolt i skuggan och såg hur hon satte sig på fönsterblecket och började prata med honom. Han harklade sig tyst och steg fram.
"Willow, detta är bara konstigt." Sa han tyst och skrattade lite. Varför hade han stigit fram? Han lutade sig trött mot skorstenen och såg på henne, visste att hon kunde se honom.
" Kylan stör inte mig." Sa han tyst och fingrade på mönstret som fanns på det bakom honom. Han behövde faktiskt hitta något ordentligt och äta, dricka -konsumera. Men han kunde inte gå långt ifrån henne.

"Men du borde inte stå på tak. Du kan ramla och slå dig." Willow såg på honom och lade armarna i kors och skakade på huvudet.
"Jo jag är rätt hungrig. Jag tänkte beställa något och undrar om du vill komma och hålla mig sällskap?" Hon tog något steg bakåt och fingrade på korset.
"Snälla Dorian det skulle vara roligt att prata med dig."Hon slog sig ner på sängen och lade täcket över benen.
"Så jag undrar hur länge jag sov för jag kommer inte sova ikväll."

Dorian skrattade lågt och ryckte på axlarna. "Jag tar mina chanser. Utsikten är fantastisk." Sa han och studerade henne.
Hon ville äta, hon borde äta. Han ville dricka hennes blod. Det var inte en bra tidpunkt för honom att verkligen gå in till henne.
" Okej då, en liten stund." Sa han innan han gick fram och klev in genom fönstret och satte sig på en fåtölj som befann sig i rummet.
"När du somnade, efter du pratat med läkaren var klockan typ fem på kvällen." Sa han tyst och drog lite med fingrarna eller snarare naglarna på fåtöljens armstöd. Han borde sticka härifrån. Träffa henne imorgon igen. Att spendera en hel dag i solen var väldigt ansträngande. Han behövde återställa sina krafter.

"Jasså? du måst visa mig någon gång." Hon tog upp telefonen och ringde snabbt och beställde upp mat och såg på Dorian.
"Verkligen? Så sent?" Hon rynkade pannan och såg sedan mot fönstret och sedan mot honom igen.
"Dorian varför var du utanför mitt fönster? 2 Hon såg oroad ut och drog täcket närmare sig.
"Jag .." Hon såg sedan mot dörren och utan att tänka sig för kastade hon sig mot dörren och ryckte upp den. Rusade ner för trapporna medan hon snubblade och tog sig upp. Hon sprang ut från hotellet och såg över axeln.

Han var chockad över att hennes fråga kommit så sent och inte alls beredd när hon började springa. Han svor för sig själv men hoppade ut genom fönstret och ned på gatan. Han ville verkligen inte radera hennes minnen. Han ville verkligen inte. Han såg henne och fångade upp henne med en hand varsamt runt hennes handled.
" Willow. Jag kommer inte skada dig. Och jag visste inte att det var ditt fönster. Jag brukar ofta vandra runt på taket. Fråga inte varför. Jag gillar utsikten som sagt." Sa han och släppte taget om hennes handled. Hoppades att hon skulle acceptera det, om inte. Han hade inget annat val. Varför hade han visat sig? Varför blev hon så plötsligt rädd? Var det för att han verkade törstig? Även människor kunde urskilja såna saker. Utan att veta den riktiga anledningen utan uppfattade dem ofta som ett hot bara vilket det också var.

Willow såg skrämd ut och backade undan.
"Det är inte normalt att vara på tak och hoppa från andra våningar utan att ta skada." Hon såg på honom.
"Dorian jag tänker gå till mitt rum och hämta mima saker. Jag tänker åka hem." Hon såg på honom och bakade så han inte kunde ta henne.
"Försök inget."

Han svalde hårt, han var inte ens säker på om han var stark nog för att korrigera eller ta bort hennes minne.
" Vem sa att jag var normal Willow?" Sa han tyst och höll sina händer stilla längs med kroppen.
" Om jag trodde att det skulle hjälpa dig hade jag tagit dig till andra sidan jorden. Jag tänker inte röra dig, jag tänker inte ens prata med dig om du inte vill det. Men hör mina ord och lyssna noga. " Sa han och backade ifrån henne nått steg till så hon skulle känna sig säkrare inte för att det skulle hindra honom men det visste ju inte hon.

" Behåll ditt kors, ta aldrig av det nån gång kan det rädda ditt liv. När du är i ett hus som du äger- bjud aldrig in någon som du inte känner. Och Willow var smart befinner du dig någon gång i en situation där du har övertaget- använd det. Du är värdefull för så många." Sa han innan han fortsatte backa sakta in i mörkret så hon inte kunde se honom. Han kunde inte göra mer. Han kunde inte ta bort hennes minnen. Han behövde äta men innan han hann röra sig kollapsade han. Varför visste han inte, han hade inget minne av att det någon gång hänt om han inte var riktigt skadad men nu? Han var inte skadad om inte ärret fortfarande skadade honom trots att det inte syntes.

Willow såg efter honom och sprang sedan till sitt rum, packade snabbt och sedan tog hon på sig sina kläder och gick sedan ner till respirationen.
"Jag checkar ut.." hon lade nycklarna på disken och vände sig om för att gå innan hon kände en hand på sin axeln
"Ånej det gör du inte." Lupe såg på henne.
"Dorian fick inte släppa dig ur sikte men nu är det jag som ska vaka över dig." Han log mot henne och drog henne in i famnen.

Dorian hörde hennes röst och Lupes röst som om de var nära fast ändå väldigt långt bort men han kunde inte resa sig upp.
Och han försökte, han försökte verkligen med all sin kraft men han var svag som om han fått en bit trä fast i kroppen som han inte kunde få ut.
Han försökte lyfta armen, försökte visualisera att han lyfte armen och tillslut lyckades han lyfta den.
Vad som kändes som en evighet hade han lyckats komma upp på benen men väl upp snurrade allt. Hans sinnen var helt fel. Synen, hörseln även lukten det var som dem var upp och ned och helt oanvändbara. Han lutade sig mot väggen i skuggan och slöt ögonen. Vad skulle han göra? Han skulle aldrig klara av en strid, att ta bort hennes minnen, att bära henne han orkade knappt stå upprätt.