Grekernas gudomligheter PRS wolfy och Emma07

Jeremiah fick erkänna att han sannerligen var road av broderns reaktion. Han brukade inte ha mycket emot sin bror, och han njöt verkligen av hur mycket och uppenbart det retade Zeus att han var med Aveline. Han suckade lite då han satte igång med alla sina förolämpningar, han var inte sen med att haka på men till skillnad mot hur han brukade vara så höll han huvudet lite mer kallt än normalt. Kanske var han alltför road av hela situationen. Men han satte ändå igång och var då inte sämre han med sina svar mot brodern, han var ju inte direkt högt upp på Jeremiahs favorit-lista utan kunde utan det minsta problem komma på en mängd passande förolämpningar. Till sist blev han dock mer och mer irriterad på honom, fick anstränga sig mer och mer för att inte verkligen bli arg.
"Men om du nu ursäktar oss tror jag vi båda har lite annat för oss än att lyssna på dig", kommenterade han beskt, och lite menande då han syftade på honom och Aveline.

Under dagens gång gjorde Zeus flera försök till att närma sig henne. Att hans fru såg på verkade inte bekymra honom det minsta. Aveline kunde inte för allt i världen förstå hur han gång på gång trasslade ur sig knipan han satte sig själv i, eller hur Hera fortsättningsvis gav honom chans efter chans. Hon blev också allt mer osäker på av vilka orsaker Jeremiah umgicks med henne. Var det enbart för att han ville knäppa till sin bror på näsan, för att han hade något som Zeus inte hade? Hon funderade hela dagen på hur hon skulle gå till väga, bestämde för att gå rakt på sak och fråga Jeremiah om hur det egentligen stod till.

Jeremiah riktigt njöt av att se brodern så uppenbart irriterad på honom, och att dessutom få tillbringa dagen vid Avelines sida gjorde inte saken sämre. Han stortrivdes i hennes sällskap, och var redan hopplöst förlorad till henne trots att de här känslorna bara funnits där i ungefär en dag. Han visste knappt ens själv varför de visat sig så fort, men det hade de åtminstone gjort. Till sist led dagen mot sitt slut och därav också mötet, vilket var en lättnad för Jeremiah. Brodern började bli allt mer och mer irriterande med sina ständiga närmanden till Aveline, och han fick anstränga sig allt mer för att inte brusa upp rejält. Men nu var de äntligen klara, och han log mjukt mot Aveline.
"Se, du överlevde en dag till trots honom", sade han lite retsamt.

Hon svarade inte Jeremiah utan vände sig om för att sträckte sig efter ett vinglas gjort av guld. Hon fyllde det av det utsökta vinet som serverades, lät blicken vandra över personerna i rummet innan hon såg på vattenguden igen.
"Varför är du med mig?" frågade hon tillslut och la nyfiket huvudet på sned, "är det för att du vill skryta för Zeus?" Det var kanske fel av henne att anta så men det var nästan lite så det hela såg ut i hennes ögon, och det intrycket han gett henne.

Jeremiah tyckte genast att hon verkade lite... Tja, han visste inte hur han skulle förklara, men inte som vanligt. Han rynkade pannan lite, för vad han visste hade han då inte gjort något fel. Men vad visste han, kvinnor kunde väl ibland hitta saker man inte ens vetat om att man gjort fel. Men han fick iallafall svar på varför hon var sån, då hon frågade om sina misstankar såg han genast tydligt förvånat på henne. Att hon skulle tro nåt sånt hade han inte haft en tanke på, det var för honom självklart att det inte var därför. Och att hon trodde det sårade lite, kanske att det verkat så men det var långt ifrån sanningen. Han skakade på huvudet.
"Nej. Jag är med dig för att du helt och hållet stulit mitt hjärta. Ingenting har varit på grund av min bror", sade han, hade inga problem med att säga sanningen om att han redan var hopplöst förlorad till henne även om det kanske var tidigt.

Aveline lät blicken glida över hans ansikte, letade efter minsta lilla tecken som skulle skvallra att han inte talade sanning. Men hon hittade inget sådant tecken. Antingen så var han faktiskt ärlig med henne, eller så var han bara ruskigt bra på att ljuga. Hon valde att gå efter sin magkänsla och lita på att han var ärlig - det var den bilden hon hade fått av honom. Ett litet leende spelade på hennes läppar och växte sig långsamt allt bredare.
"Bra." Hon sträckte ut sin hand för att greppa tag om hans, flätade samman deras fingrar med varandra. Hon hoppades att han inte hade tagit illa upp av hennes fråga, men det var en fråga hon känt sig tvungen att ställa. Hon behövde veta på vilken sida han stod och nu kände hon sig mer självsäker.

Jeremiah besvarade mjukt hennes leende, han kände sig fortfarande något sårad över att hon behövt fråga det men det var något som han helst inte visade så tydligt. Det var lite sådan han var, ilska eller glädje till exempel brukade han visa tämligen tydligt - på många sätt, också havet brukade bli upprört i takt med honom. Det var inte alltför sällan det dök upp i nyheterna om en översvämning eller två efter att han blivit uppretad. Men när han var mer sårad däremot gömde han det hellre. Hon hade säkert bara velat veta, och kanske att det verkat så. Och det var långt ifrån första gången något sådant hände, folk verkade ofta tro han gjorde saker på grund av sin bror. Vilket irriterade honom något otroligt, Jeremiah hade för länge sen slutat bry sig om sin ilskna bror och gjorde precis det han ville utan att bry sig om brodern. Men det verkade folk inte fatta, och han irriterade sig en del på att folk trodde han var riktigt så grätten. Men ändå sårade det lite att hon inte verkat tro mer om honom. Men vad förväntade han sig? De hade bara känt varandra i ett par dagar, så han kunde väl egentligen inte förvänta sig nåt annat. Han fick väl bara hoppas att hans ögon inte förråde hans känslor, vilket de då och då hade en tendens att göra då hans känslor alltid verkade lysa igenom där. Men det var ingen idé att stå här och vela kring det, utan det var lika bra att slå bort de tankarna för stunden.
"Men om du frågar mig är det definitivt på tiden att hitta på nåt roligare än att vara på möte", sade han med ett nästan lite lurigt leende.

Då han avbröt tystnaden ryckte det lite i hennes mungipor. Han var inte ensam om att tycka så. Nu när mötet var så gott som avslutat, åtminstone för hennes del eftersom hon fått nog, så var det dags att hitta på någonting roligare. Aveline släppte taget om hans hand för att böja sig ner och ta av sig skorna, sneglade upp på honom med en finurlig blick. Kanske han redan anade vad hon hade i tankarna. Utan förvarning skyndade hon sig ut genom dörrarna, snurrade kvickt runt för att stänga dem efter sig innan hon med ett litet skratt skyndade sig uppför trappan. Hon mötte några andra gäster som roat flyttade sig undan så hon inte sprang rakt in i dem. Då hon kommit en våning upp svängde hon om mot korridoren till vänster, sprang med lätta men snabba steg genom den innan hon fortsatte uppför en till trappa. Aveline sökte med blicken och fick snart syn på en dörr som stod lätt på glänt till en städskrubb. Där slank hon in och stängde dörren efter sig, lutade huvudet bakåt så att hennes andhämtning inte skulle höras. Hon behövde en minut eller två åt att hämta sig.

Jeremiah höjde roat på ögonbrynen då hon tog av sig skorna, förstod ganska snabbt vad hon var påväg att göra. Han skrattade till då hans misstankar besannades, mycket riktigt sprang hon iväg ja. Han var inte sen med att följa efter han också, och höll sig ganska tätt efter förutom när han saktade ner lite för att ursäkta sig lite för de andra gästerna han nästan rusade förbi. Dock närmade han sig snart igen, och upptäckte hur hon måste ha gömt sig inne i städskrubben. Med ett leende ställde han sig bakom dörren, ställde sig så tyst han kunde och försökte andas så tyst hon bara kunde i hopp om att han inte skulle höras.

"Ursäkta?" hördes plötsligt en knarrande röst utanför. Aveline trodde först att gumman i fråga hade sett henne smita in i städskrubben, men insåg snart att där stod någon annan i korridoren. Jeremiah. Då hade hon inte tid att vila något mer. Gumman frågade hur hon skulle gå för att komma till bankettsalen, och då passade Aveline på att smita ut från städskrubben och förbi Jeremiah. Hon kastade en blick över axeln innan hon försvann runt hörnet, skyndade sig nerför trapporna och vidare in i en annan korridor. Hon kolliderade nästan med några andra människor på vägen men lyckades ta sig förbi utan att någon kom till skada.