Eredhel PRS Emma07 & wolfy

Då han drog sig undan slog hon upp ögonen för att se på honom, la huvudet en aning på sned då han vilade sin hand mot hennes kind. Att han skulle be henne följa med honom till Periold gjorde henne båda överraskad och lättad. Det var ju en sak hon hade kunnat förvänta sig att han skulle fråga, men hon hade samtidigt inte velat hoppas för mycket. Egentligen var det ju inte klokt vad hon var beredd att göra för hans skull, speciellt om man tänkte på att de inte känt varandra särskilt länge, men av någon anledning kände hon ett starkare band till honom än hon gjort till någon annan. Förmodligen var det bara hennes fantasi som spelade henne ett litet trick.
"Försöker du rekrytera mig till din grupp?" frågade hon och höjde något på ögonbrynen. Det var hennes sätt i det här fallet att säga ja.

Ailred vilade blicken på hennes ansikte, och vilket ansikte det var att se på. Hon var otroligt vacker, men det var ändå bara utsidan. Visserligen hade han redan från början fastnat för hur vacker hon var, men ju mer de umgåtts och ju mer han lärt känna henne, desto mer hade han fallit för henne. För henne var det definitivt något speciellt med, det tvivlade han inte en sekund på. Han skrattade till lite, dels för vad hon sade men också för att hon var väldigt gullig när hon höjde på ögonbrynen sådär.
"Vem skulle inte vilja ha med sig en sån här raring vart man än ska? Men jag tänker ta det som ett ja", sade han retsamt, med ett nästan lite lurigt leende. Han var ändå glad för svaret, för som han sagt tänkte han ta det som ett ja - och han ville hemskt gärna ha med sig henne vart han än skulle. Han hade kvar sin hand mot hennes kind när han lutade sig närmare och mjukt kysste henne, något han velat göra länge vid det här laget.

Det kändes som om allt runt omkring dem försvann, då hon stod där och såg in i hans vackra ögon. Tidsuppfattningen försvann, det var bara de två som existerade. Att slita blicken från honom var näst intill omöjligt: hon skulle kunna drunkna i det blå. Hans svar fick henne dock att vakna till igen, och hon himlade retfullt med ögonen. Som ögongodis tänkte hon inte följa med, hon var betydligt mer värdefull än så även om hon sade det själv. Men hon kunde slåss och hon kunde en hel del ett och annat. Istället för att tala om det för honom bjöd hon bara på ett ljuvt leende. Det var hans problem om han inte såg annat i henne än utseende. Men hon hade höga tankar om Ailred och såg bara gott I honom. Då han kysste henne förde hon sina armar om hans nacke för att mjukt besvara den, det kändes väldigt bra.

Ailred log roat åt hur hon himlade med ögonen, han älskade att retas lite sådär med henne även om han inte alltid menade särskilt mycket allvar med det. Han log emot hennes läppar och flyttade båda sina händer till hennes midja istället, medans han mjukt fortsatte kyssa henne. Hon gjorde otroliga saker med honom, som att få honom helt galen av kärlek - där visste han nästan inte riktigt vad han skulle ta sig till, där fanns bara de två och hans inre verkade nästintill vara i upplösningstillstånd av lycka.

Kyssen de delade med varandra var milt sagt magisk. Det här var ett sådant ögonblick som hon önskade att skulle vara i all evighet. Efter en stund avslutade hon dock försiktigt kyssen innan hon flätade samman deras fingrar med varandra.
"Jag följer gärna med dig till Periold." Candra skulle äntligen få komma utanför Eredhels gränser och se sig om i ett annat land, som fram tills då hon satt foten över gränsen varit främmande för henne.

Ailred var för tillfället lyckligare än på länge. Det kändes fantastiskt bra att det nu var någon mer än bara han som visste om Amethyst, han behövde inte längre bära på det själv. Och kyssen mellan dem... Jösses. Ord kunde inte ens beskriva det. Och att hon faktiskt ville följa med honom, det värmde något otroligt. Han ville ha sällskap av henne dit, för han fastnade mer och mer för henne varje dag, och han längtade hem till sitt hemland. Han log brett, lyfte hennes ena hand och gav den en lätt kyss på handryggen.
"Tack", sade han mjukt, såg snabbt upp mot himlen - det hade nästan börjat mörkna vid det här laget så det var hög tid för dem att ge sig tillbaks igen. Han höll kvar en av hennes händer när han började gå ner mot byn igen, sade inte så mycket men hade hela vägen ett leende på läpparna. Dels efter den magiska kyssen, men också för att hon skulle följa med honom. Snart kom han tillbaka till sitt hus, log mot henne.
"Kom med in, så sent är det inte än", bad han, ville gärna umgås mer med henne så hoppades på att hon inte behövde hem till sig.

Candra följde hans blick upp mot himlen. Mörka moln hade samlat sig, och det var bara en tidsfråga innan regnet skulle ösa ner. Hon började gå mot byn med hans hand i sin, kände sig för stunden bekymmerslös likt ett litet barn. Men det var en härlig känsla. Det var en kort promenad hem till honom och utanför ytterdörren stannade hon upp. Hon ansträngde sig för att hålla tillbaka ett leende då han bjöd in henne.
"Vad har du i baktankarna?" undrade hon och gav honom en retsam blick innan hon nickade lite. Bråttom tillbaka hade hon inte. Hennes vänner skulle förstå och vara glada för hennes skull, att hon hade hittat någon som blivit viktig för henne.

Ailred log roat åt både hennes ord och min, han hade egentligen inte haft nån baktanke mer än att han ville umgås mer med henne.
"Vadå, jag kanske bara vill ha mer tid med dig?", svarade han retsamt, drog med henne in i huset och inte många sekunder efter hördes regnet emot taket. Han såg upp snabbt och sen på henne igen.
"Vi gick hem i godan tid iallafall", sade han med ett snett leende. Han hade egentligen ett rätt litet och enkelt hus, men han behövde inte mycket mer heller. Det mesta av sin tid ägnade han ändå ute. Han såg på henne igen, fastnade helt med blicken i de där bärnstensögonen. De - och hon - var så fantastiskt vackra, och han fick aldrig nog av att bara se på henne. Ändå kunde han inte låta bli att mjukt kyssa henne igen.

"Är det allt du vill?" frågade hon tillgjort skeptiskt och lutade sig mot väggen bakom sig. Medan hon väntade på svar tog hon tid på sig att se sig om. Det var ett litet men härligt hus han bodde i. Inredningen var mysig och hon hade direkt fått en känsla av välbehag och trygghet då hon satt in foten. Då hon hörde regnet smattra mot taket gav hon ifrån sig ett litet skratt. Hade de kommit fram några sekunder senare än de gjort skulle de ha blivit rejält blöta. Men Candra uppskattade regn och skulle ha njutit av att skutta runt i regnvädret. Hon vände uppmärksamheten till Ailred igen, log då han lutade sig närmare för att kyssa henne. Det kunde man säga var något av hennes nya favoritsysselsättning.

Ailred skrattade till lite, log retsamt emot henne.
"Som du frågar kan man ju undra om det inte är du som vill något", retades han roat, kysste henne ännu en gång. Han fick erkänna att han var hopplöst kär i henne, det var nästan som om när de var i samma rum var hon det enda han kunde koncentrera sig på. Det var egentligen helt galet med tanke på att de inte känt varandra särskilt länge, men han kunde inte hjälpa alla de här känslorna som virvlade runt inom honom som en mängd fjärilar. Han var på något retsamt humör, kanske lite tack vare hur hon retats tidigare när de flög, så med ett litet leende mot hennes läppar lade han en hand på hennes höft och den andra mot hennes lår.