PRS Nymphadora Black

Ava hoppade nästan högt när Cress plötsligt vrålade ut sina sorger mot himlen. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta; men imponerande var det. Även om ingen kanske hörde honom, så visste förmodligen President Snow exakt vad som hade hänt och vad som hade sagts. Det fanns spioner överallt. Det fanns till och med rykten om att osynliga chip planterades i allas hjärnor när de föddes. Inte för att Ava trodde på det, men samtdigt skulle det inte förvåna henne om det var sant. Oavsett så var Cress förmodligen dömd till att inte vinna Spelen oavsett hur bra han gjorde ifrån sig.
”Jäklar vilken stake” sa Ava och tittade på honom. Hon hade också gärna gjort sådär, men vågade inte. Istället vände hon det inom sig istället, där sorgen och ångesten trasade sönder hennes inälvor.

Cress frågade om hennes mamma, och Ava ryckte på axlarna.
”Om jag ska gissa så förmodligen inte alls bra” sa hon och kände hur högerhanden började pilla med guldhjärtat.
”Du såg ju hur hon var på Reaping Day. Det var en bra dag om man säger så” sa Ava och suckade.
”Dagarna är egentligen inte så jobbiga, det är mest morgnarna och nätterna som är värst för henne” la hon till och undrade egentligen varför hon delade med sig av det här. Det var inte Cress jobb att lyssna på Avas familjeproblem, men samtidigt var detta förmodligen sista gången hon skulle prata om sin familj innan hon dog.

Ava lade huvudet lite på sne när hon plötsligt kom ihåg något.
”Visst var det din mamma som hade ställt soppa på vår trappa någon gång? Lappen blev blöt så vi kunde inte läsa lappen, men jag är rätt säker att det var från henne” sa hon med ett litet leende. Det var en del av invånarna i Distrikt 4 som hade kommit med mat efter att Avas mamma hade fallit efter Scarlets död. Vissa hade knackat på, andra hade lämnat mat och andra saker utanför dörren. Det kom från både folk de kände men även främlingar. Oavsett så var det uppskattat, för det betydde att de hade mat för dagen.

Cress darrade fortfarande lite efter sitt utbrott men stod bara tyst och lyssnade när Ava pratade. Han nickade då och då för att vissa att han hörde vad hon sa, men lät henne prata på och avbröt inte. Det var antagligen inte lätt att bara börja prata med en främling så här, och när Ava då hade öppnat munnen ville Cress inte av sträcka henne. Det fanns ingen annan här som skulle kunna lyssna på henne, och just nu fanns det nog ett ganska stort behov av att bara få prata. Det visste Cress också: så många tankar som bara flög omkring, man behövde få uttrycka dem för att inte bli galen. Därför stod han bara tyst och lät Ava dela med sig.
Alla i Distrikt 4 kände till familjen Goodwins situation, men Cress hade aldrig tänkt särskilt mycket på hur det påverkade Ava. Nu kunde han liksom se på henne hur alla känslorna fanns där inne och låg och tryckte. Han sträckte försiktigt ut en hand och la den tröstande på Avas axel.
Tyst, nästan ohörbart, viskade han: "Jag förstår att det måste vara skitjobbigt"
Sen skämdes han för att han hade sagt något, klart att han aldrig skulle kunna förstå hur hon hade det.

När Ava nämnde soppan kunde Cress inte låta bli att le åt minnet. Av någon oförklarlig anledning lät han ett litet skratt lämna läpparna.
Han nickade. "Visst var det mamma, tror att hon hade sett din mamma på stan den där dagen, när hon sen kom hem var det det ända hon kunde tänka på. Till slut gav hon sig iväg med den där soppan. Jag glömmer nog aldrig hur Hazel insisterade på att få hjälpa till"
Plötsligt sköljde en våg av allvar och, ja, nästan dåligt samvete över honom.
"Jag skäms så över hur vi hade det. Jag och mina syskon gick alltid mätta, vi hade det inte perfekt, men överallt omkring oss fanns alltid folk som hade det så mycket värre. Det är inte rättvist. Om jag vinner... om jag gör det, så kommer jag inte att behålla minsta slant, det finns folk som behöver det mer..."