PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel hade också han märkt hans vakts blick på Caelia, gav honom en skarp blick varpå han genast såg bort. Hon var ju egentligen inte Nathaniels längre, men det betydde inte att han inte fortfarande hade känslor för henne. Han såg på Caelia igen, undrade varför hennes far skickat just henne. Kanske var det bara ödet som bestämt sig för att jäklas med honom, stoltsera med det han ville ha men inte kunde få.
"Med tanke på att din far skickat hit dig räknade jag med att du höll med honom. Även om jag inte trodde om dig att sympatisera med mördare", sade han lite beskt, han hade långt ifrån några höga tankar om hennes far.

Caelia öppnade munnen för att svara men bestämde sig för att låta bli. Hon kunde ju inte förvänta sig att Nathaniel skulle förstå hurdan hennes uppväxt var. Det gällde ju enbart att tänka på stackars Nathaniel som behövt fly från sitt hemland som barn och behövt dölja sin sanna identitet fram till nu. Det var synd om honom. Hon kände medlidande trots att han kanske inte ville att folk skulle känna så. Men det betydde inte att han var den enda i världen som hade folk efter sig som inte ville honom väl.
"Förbered droskan. Jag tror vårt möte är över innan det ens börjat." Caelia reste sig upp. Det var inte hennes uppgift att förhandla med honom. Inte förrän hon var drottning. Och den dagen skulle nog inte komma än.

Nathaniel blev lite förvånad över hennes reaktion, suckade lite.
"Caelia, vänta", bad han, i rösten hördes tydligt att han inte bad henne som den kung han numera var utan han bad henne som den enkla killen som älskat henne, och fortfarande gjorde. För hur mycket han än försökte kunde han inte bli kvitt de känslor han hade för henne. Och han visste att det var ett omöjligt hopp, men även om han inte visste ifall deras diskussion skulle komma mycket längre så ville han åtminstone gärna få träffa henne en längre stund än detta innan hon åkte.
"Jag vill inte ha ett krig, men jag vill det bästa för mitt folk. Och din far har inte ens nämnt några krav än", sade han.

Långsamt vände hon sig om mot honom, tyckte inte om det faktum att han förolämpade henne. Det hade kanske inte varit med mening men hon var ingenting som sin far och redan att han antytt det, trots att han inte sagt det rakt ut, gjorde henne irriterad. Hon kände en konstig kyla inombords men hon ansträngde sig för att tänka klart.
"Jag kan omöjligt veta vilka krav min far ställer, så det vore klokt att boka in ett nytt möte då han kan vara närvarande istället för att skicka mig." Alternativt kunde hennes far skicka sin högra hand på plats, de visste mer än vad hon gjorde.
"Det kommer bli krig oavsett vad vi vill," tillade hon sedan, både blicken och ansiktet mjuknade upp och hon såg oskuldsfull ut.

Nathaniel rynkade pannan lite, hade inte hennes far skickat dit henne för att förhandla? Hur skulle hon kunna göra det om hon inte visste vilka krav han ställde? Det här lät bara konstigare och konstigare, varför hade han skickat dit henne egentligen?
"Jag trodde att det var du som jag skulle förhandla med", sade han, mer och mer förvirrad över vad hennes far egentligen höll på med. Varför skickade hsn någon att förhandla som inte verkade ha koll på hans krav? Strax dök ett litet leende upp på hans läppar, en idé hade dykt upp i huvudet. Det var fräckt, men det fick gå.
"Det finns ett sätt att slippa. Gift dig med mig", sade han med samma lilla leende, med en sån förbindelse skulle de kunna stoppa kriget.

Caelia spärrade upp ögonen då han föreslog att de skulle gifta sig med varandra. Var han galen? Det kunde de inte göra. Hon tänkte inte göra det. Gifta gjorde man av kärlek, det var någonting hon tänkte hålla fast vid. Det var ingen hemlighet att hennes föräldrar introducerade friare efter friare till henne, men hon ville inte vara tillsammans med någon som hon inte verkligen älskade. Och hon ville dessutom ha någon som kände lika stark, villkorslös kärlek för henne. Sådan kärlek kanske inte existerade men hon ville inte ge upp hoppet än. Hon var för ung.
"Är du galen? Vi kan inte bara gifta oss med varandra. Det gör man utav kärlek, inte för att stoppa krig."

Nathaniel visste inte riktigt vad han förväntat sig för reaktion ens, men där hade han åtminstone svar på att hon uppenbarligen inte hade några känslor kvar för honom. Och det gjorde mer ont än vad han ville erkänna, även om han inom sig kanske vetat om det innan. Han misstänkte också att sanningen sken igenom i ögonen, som brukade förråda honom - han älskade fortfarande henne, och kanske hade det varit en anledning till att han föreslagit just detta. Han såg tyst på henne lite innan han svarade, den blicken sade antagligen mer än tusen ord om hans känslor.
Nej, nu fick han försöka skärpa dig. Hon kunde antagligen aldrig bli hennes, hans kärlek var hopplös.
"Jag försöker skydda mitt folk. Om det innebär att jag behöver gifta mig är det en uppoffring jag gärna tar", sade han, på något sätt fick han ju försöka förklara det vettigare än att han fortfarande hade känslor för henne, även om hans blick kanske redan avslöjat det. Men det var ju tydligt att hon inte kände detsamma.

Hon försökte svälja klumpen som plötsligt dykt upp i halsen, men den satt envist kvar. Det var nästan som om den skrattade åt henne. Rätt åt dig sa den. Caelia hade ju inte kunnat undgå att se hans sårade blick, och hon önskade att hon kunde tala om för honom att hon kände det samma för honom. Hon gillade honom mer än hon ville erkänna ens för sig själv. Men nu hade hon fått uppfattningen att han enbart ville gifta sig för att rädda sitt folk och undvika ett krig, vilket gjorde henne ledsen. Och arg. Hur vågade han ens föreslå en sådan sak?
"Du hittar säkert någon annan att gifta dig med," kommenterade hon svalt.

Den där klumpen i magen gjorde sig bekant igen, men Nathaniel försökte undvika att tänka på det. Men det gick inte längre efter hennes kommentar. Förstod hon inte alls? Han ville inte gifta sig med nån annan. Han ville vara med henne så otroligt mycket. Sen att det kunde stoppa ett krig med var ju ett stort plus.
"Förstår du inte? Jag vill inte hitta nån annan att gifta mig med", utbrast han, kanske lite mer uppretat än vad han från början hade tänkt.

"Du vill gifta dig med mig av en anledning jag inte tänker gå med på." Caelia strök tungan över sina händer. Hon förstod hur han tänkte egentligen, skulle hon ha hela ansvaret för Adarlan skulle hon gå till jordens ände och tillbaka för att skydda sitt folk. Men gifta sig med någon som hon inte hade känslor för? Kände Nathaniel ens något för henne?