Racing roll wolfy & Emma07

Matthew tvekade lite nu, osäker på hur mycket han kunde säga. På något konstigt och galet sätt litade han på henne, hur dumt det än kanske var när han inte kände henne mer än sen igår.
"Han blir ganska lätt förbannad på saker och ting och ja, kan väl vara ganska brutal av sig", sade han och svor nästan till för sig själv. Brutal hade varit fel ord, det var nog att säga för mycket. Varför fick hon honom alltid så nervös? Han brukade sällan försäga sig eller så, och aldrig om det här.

Hon öppnade munnen då han tvekade, ville försäkra honom om att han inte behövde säga något om han inte ville. Men hon stängde munnen igen då han tog till orda.
"Brutal?" upprepade hon och rynkade på pannan samtidigt som hon saktade ner en aning, "var han våldsam? Mot dig?" Det var kanske precis det som Matthew försökte säga henne men hon ville vara säker på sin sak utan att dra några förhastade slutsatser.

Han hade nog redan sagt för mycket, och hon var snabbtänkt nog att förstå. Han tvekade lite på vad han skulle säga samtidigt som han slog undan blicken lite.
"Jag har redan sagt för mycket", sade han lite undvikande, han visste att han inte borde berätta för någon - pappan skulle bli långt från glad om han fick reda på det. Men samtidigt kunde han inte ljuga för henne, och en liten del av honom ville också dela med sig av allt som hänt. Få ha något slags stöd, för det var något han inte haft sedan mamman gått bort och saknat enormt. I allt som hänt så var nästan ensamheten det värsta - han kunde vara hur blåslagen som helst, men det som gjorde mest ont var att inte ha någon att kunna prata med och dela mig sig om allt som hänt. Han försökte febrilt komma på något annat att prata om, för att byta samtalsämne, men kunde knappt tänka klart med henne bredvid sig.

Sienna nickade långsamt. Han behövde inte förklara sig, det var uppenbart att hon nästan trampat honom på tårna och hon ville inte överskrida gränsen. Mer än hon gjort vill säga. Hon gick under tystnad en stund medan hon funderade på vad hon skulle kunna fråga om istället. Hon kom inte på något speciellt utan istället började hon prata om ditt och datt. Det skulle kanske lätta upp stämningen lite. Hon stannade till och böjde sig ner för att plocka upp en blomma som hon doftade på, fäste sedan i sitt hår. Sommaren var definitivt en av hennes favoriter när det kom till årstider, men hon uppskattade vintern också. Åtminstone då de hade turen att få en ordentlig vinter utan slask.

Matthew blev ganska lättad av att hon släppte ämnet och började prata om annat, och stämde in i hennes småprat. Hans hjärta smälte något då hon satte blomman i sitt hår - hon var så otroligt vacker och han kunde inte se sig mätt på henne. Försiktigt, i hopp om att inte bli nekad, tog han prövande hennes hand med fjärilar i magen och ett leende på läpparna.

Hon kom för en kort stund helt av sig då han tog hennes hand i sin. Det var en positiv överraskning. Efter några ögonblick slöt hon sina fingrar om hans hand innan hon började gå igen, tittade upp på honom med ett leende på läpparna.

Matthew log brett mot henne samtidigt som han också lätt kramade hennes hand, lycklig där hos henne. Det kändes som om när han var med henne spelade det ingen roll vad han varit med om eller nånting, utan han kunde bara få vara sig själv utan att få skit för det. Och det lät galet, men på den korta tiden de setts så hade han ändå hunnit bli upp över öronen förälskad i henne. Han mötte hennes blick, som helt fast i de där vackra ögonen.

Det kändes nästan som en dröm som hon snart skulle vakna upp från, trots att hon ändå önskade att drömmen skulle kunna fortsätta i all evighet. Judt nu kändes det bra: som om något nytt och fint hade vaknat till liv och så småningom skulle blomma ut i all sin prakt. Hon förundrades fortfarande över hur det kom sig att Matthew var intresserad av henne, men hon klagade inte.

Matthew ville inget hellre än att komma närmare henne, få vara nära henne och bara tanken på att låta deras läppar mötas var hisnande. Men han vågade inte riktigt helt. Tänk om hon skulle dra sig undan bara? Men han kunde inte slita blicken från henne. Han stannade till lite, för att mjukt rätta till blomman hon satt i håret som glidit ner lite. Nästan omedvetet till en början stannade han till med handen mot hennes kind istället för att ta ner den helt.

Då Matthew stannade till gjorde hon det samma, öppnade halvt munnen för att fråga om något var på tok men kom helt av sig då han rättade till blomman i hennes hår. Som om inte det var nog lät han sin hand röra vid hennes kind och han drog inte till sig den heller. Hennes hjärta bultade som besatt, hjärtslagen hördes nästan i huvudet på henne.