Efter Plugget

Idun skrattar till.
"Härligt, då får du se på TV för första gången med. Du kan få se Sagan Om Ringen, det är min favorit." ler hon stort. Hon var glad över att han gått med på det och att hon skulle få sällskap till kvällen, samtidigt det kunde bli intressant att ha en varulv på besök.
"Då gör vi såhär. När du ska till Mungos, tar jag och handlar mat. Tänkte dra ut bäddsoffan så du kan sova över med. Sen möter du mig utanför (Fett dyrt område i London där Idun bor xD) så visar jag dig till mig. Du kan ju ändå sova över då jag gissar att du blir trött efter förvandlingen och det ändå är lördag." babblar Idun på och dammar av en bok så hon får en hostattack och kan inte få fram ett ord på ett tag.
"Jag tycker vargar är söta och det är ju vissa människor med." flinar hon till svar och går till köket för att ta ett glas vatten efter sin hostattack.
"Jag sätter på lite kaffe till oss." ropar hon till honom från köket.

Det är ju väldigt smidigt gjort att sätta damm i halsen. När Idun försvinner bort mot personalrummet där det lilla käket ligger, kan Caleb återigen inte förhindra sig själv från att himla med ögonen ett ganska stort antal gånger. Dels över hostattacken men även på grund av det där andra hon sa. Vargar är söta och det är ju vissa männsikor med. Kanske, fast tjugotreåringen kunde inte tillåta sig själv att tänka i de banorna. Han var fast beslutad om att han var ett komplett missfoster och inget annat. Det var tveksamt till om någon någonsin skulle kunna ändra på den tankegången.
”Du behöver verkligen inte handla något för min skull! Jag överlever en natt”, ropar Valeb hastigt efter henne utan att stanna upp med sitt arbete. ”Däremot tar jag gärna en kopp kaffe eller två”, fortsätter han nästan ännu kvickare och harklar sig själv i slutändan på meningen. Desperat much? Bara lite kanske.
”Lova bara att du inte går igenom allt för mycket trubbel för min skull”, knorrar Caleb när han kommer in i det lilla trånga rummet, efter att ha blivit färdig med en av bokhyllorna. ”Jag vill inte vara en börda.”

Nu var det Iduns tur att himla med ögonen då han kom in i köket.
"För det första, det är inget trubbel för min skull. Sedan, jo, jag tänker handla. Både du och jag behöver mat inte sant? Dessutom är det mysigare att se på film och äta något. Sedan, självfallet gör jag det för din skull, men även för min egen. Se det lite som ett pyjamasparty, eller bara att två vänner umgås och den ena sover över." log Idun och hällde upp kaffe till honom och en till sig själv.
"Caleb, jag ser verkligen fram mot det, har inte umgåts med många sedan jag fick sluta med Quidditchen." sa hon ärligt och läppjade på sitt kaffe vilket var kokhett så hon brände tungan.
"Fan" svor hon och drack vatten för att lindra smärtan.
"Bara du står ut med mitt totalt stökiga hem, där flera aktiviteter pågår på en gång men ingen avslutas." sa hon slutligen med allvar, hon kände på sig att han inte alls var så och att han skulle finna hennes lägenhet hemsk och henne själv stökig och slarvig människa.

Trots att Caleb kort och tydligt hörde hennes ord sjönk de inte fullständigt in. De fastnade som många andra ord i plåten som satt mitt framför pannbenet på honom, precis som den brukade göra såhär innan fullmånen. Han kände sig helt inkompetent på grund av det hela, men det fanns ingenting att gör att det.
”Wow, du ska alltså ha ett pyjamasparty med en varulv..smart val”, retas han och sippar försiktigt på sin egen kopp med kaffe. Till skillnad från Idun hade han ingen lust att bränna sönder sin redan känsliga tunga. Den skulle få lida tillräckligt mycket senare under dagen.
”Jag hoppas du inser att jag kan städa även om det är fullmåne och mina händer så småningom kommer pressas ihop till tassar. Men jag kommer ändå att kunna stöda, tro mig!” Säger Caleb och sätter näsan i vädret. ”Antar att jag kommer få en och en halv mini chock när jag stiger in?” Eller kanske till och med en liten hjärtinfarkt? Han var ju inte särskilt bra på att hantera stökiga rum eller områden överhuvudtaget. Ordning och reda skulle det vara!

"Ja du vet måla tånaglarna och sådant." skämtade Idun tillbaka med en blinkning. Han hade typ bara hört hälften av vad hon sagt, men ändå.
Hon såg sedan en aningen trumpet på honom, när han nämnde städningen.
"Det är ju inte meningen att du ska komma hem till mig för att städa." invände hon, tanken var överväldigande och hon orkade verkligen inte att städa.
"Jag uppskattar det dock, verkligen. Men vet inte om jag orkar, det har aldrig liksom legat för mig. Eller snarare jag kommer aldrig till skott med det och rätt vad det är så är det natt och försent." försökte hon förklara medans hon blåste på kaffet för att få det svalare. Typiskt henne att bränna sig det första hon gjorde.
"Jag gissar att du har det kliniskt rent hemma hos dig. Så ja, då kommer du få en halv hjärtattack minst." hon ler snett åt honom, visste inte vad riktigt hon skulle tycka om det hela, att han skulle städa, det var inte så hon menade.

“Men jag gillar ju att stöda! Slår vad om att det ät betydligt bättre än att kolla på den där TVn du talar om”, protesterar Caleb och smuttar återigen på sitt kaffe, långsamt och försiktigt. Den mörka vätskan börjar förvisso svalna, men det är alltid bättre att vara på den säkra sidan. Med tanke på att han ofta tänkte i de gångarna var det underligt att han accepterat Iduns inbjudan. För de var ju på allt annat än den säkra sidan. Tänk om han typ fick panik och förstörde hela hennes lägenhet? Det skulle ju inte vara bra, nej verkligen inte alls.
”Men om det nu får dig att känna dig till freds så kan jag försöka låta bli”, muttrar han och placerar koppen på fatet. ”Däremot måste du lova att inte behandla mig som en parasit om jag nu ska sitta på en soffa hela kvällen, för då kommer jag att få spel. Och pälsen är fin och mjuk, jag vet redan det, men det måste alltid vara jag som tar det första steget”, berättar Caleb allvarligt och börjar skruva oroligt på sig. ”Om du lovar att hålla dig till de småsakerna så kan jag lova att inte städa, okej?” En utomordentlig deal där, mycket klokt gjort. Inte för att någon någonsin fått chansen att klappa på den vresiga tjugotreåringen, men det var fortfarande värt att säga. Plus så kvarstod ju det faktum att Idun verkade ha någon slags underlig inverkan på honom oh helt ärligt så började han verkligen uppskatta hennes sällskap.

Idun såg fundersamt på honom, varför tog hon inte chansen när hon fick? En städande varulv kanske skulle ge henne en spark i baken för att stöda Jon med.
”Vi kanske kan städa lite. Typ diska disken eller något.” sa Idun slutligen trevande. Hon hade ett berg av dusk som borde diskas. Kläder lite över allt som borde hängas in i garderoben och gammal post som borde slängas.
Men helt ärligt så satt hon hellre under en filt och såg på TV. Men städning kanske var bra för honom?
Hon nickade slutligen åt hans ord.
”Nej, det förstår jag. Ingen ska röra en annan utan tillåtelse. Det är bara vidrigt.” sa hon med allvarstyngd röst. Det hördes att hon varit med om det själv, hur grovt dock sa hon inte.
”Men jag kommer vara sugen på att röra pälsen.” sa hon med ett flin åt honom. För det var hon, men hon skulle inte göra det utan tillåtelse, om han inte kände sig bekväm i det.
Hon log snett mot honom, ganska lustigt att de två nu satt och planerade något sådant. I skolan kunde de inte vara en minut med varandra utan att skrika på den andre. Men hon gillade honom, hon gjorde det verkligen. Han var mer förståndig och förstående än någon annan kille hon mött och varit med förr.

Diska var ju däremot typ det enda som Caleb inte var fysiskt kapabel till att göra under kvällen. Kanske de skulle hinna med den innan förvandlingen och det där, men vad skulle de då äta på senare? Att soppa golv, skura och röja undan var egentligen det som passade honom bäst, men det kändes väldigt onödigt att påpeka i den stunden.
”Visst, vi kan försöka röja undan disken det första vi gör”, säger han och nickar instämmande, även om han bra gärna skulle vilja städa resten av lägenheten också. Fast det kan han ju göra när Idun somnat, å andra sidan.
”Och jag håller med, ingen ska röra någon annan utan dennes tillåtelse”, fortsätter han och himlar med ögonen. Vissa småsaker hängde sig fortfarande kvar efter skoltiden - till exempel att Caleb inte kunde låta bli att anse henne som vårdslös. Men så hade han ju även börjar fatta tycke om henne, någonting som han aldrig gjort förr i tiden. Då hade de ju bråkat med varandra nästan varje dag. Ibland hade det hunnit passera en vecka eller två, men efter så pass lång tid brukade de alltid falla tillbaka i samma gamla mönster. Lustigt hur saker kan ändra sig så pass med tiden.
”Om jag kunnat klappa mig själv så hade jag nog varit ganska så frestad.”

Idun nickade och ställde sig upp.
"Det kanske är bäst att vi jobbar någon timme till om vi ska stänga innan lunch." sa hon menande och tog eras koppar och diskade dem snabbt innan hon gick ut i butiken. Hon kunde städa och sortera, men det var som när hon var hemma så försvann all den energin. Hellre satt hon framför TVn, eller måla, sy eller något. Hon kunde ha många projekt igång och de blev färdiga tids nog.
"Det känns som om vi aldrig kommer bli färdiga." säger hon och suckar åt bokhyllan som om det var dennes fel. Men det var ändå harmoniskt att sortera och se att det blev ordning och reda, så egentligen gjorde det henne inget.
De fortsatte så i någon timme till, vädret ute var gråmulet och de hade inga kunder, klockan tickade på och snart var det lunch och dags att stänga butiken.

En hel förmiddag gick utan att en enda kund kikade in i butiken. Det var lite udda med tanke på att skolan snart skulle dra igång för alla på Hogwarts, med det fanns ju inget att göra åt saken. Kom det inga människor så gjorde det helt enkelt inte det.
”Vi kommer typ aldrig att bli helt färdiga. Det kommer alltid finnas någonting mer att göra”, svarar Caleb och fortsätter tömma hyllan han för tillfället försöker få ordning på. Sedan faller de återigen i tystnad fram tills dess att det är dags att stänga. Nåväl, de hade i alla fall lyckats arbeta lite mer än vad de gjort under gårdagen. Han drar fingrarna genom det tjocka, svarta håret och tar några djupa andetag. Om bara några timmar är det dags igen, dags att plågas och sedan skämmas. Men det skulle ju även bli intressant att få se Iduns lägenhet, så det var någonting positivt.
”Ska vi gå då?” Undrar han och lägger ifrån sig dammvippan, för att därefter börja klä på sig och fiska upp väskan från kroken den hänger på. ”Om du vill stanna ett tag till så går det bra, men jag måste till St Mungos.”