The elements

Att Jeremiah lagt sig ner på bänken precis där skugga var svårt att få tag på kanske inte riktigt hade varit optimalt, men Celine kan inte döma honom. Han hade varit hemskt törstig, helt och hållet färdig. Positionen hade tillåtit Celine att stryka vatten över honom och få hettan att lugna ner sig lite, och han hade fått tillgång till att dricka vatten. Så, med det sagt fanns det helt enkelt både positiva och negativa aspekter med val av position.
"Det beror på hur du vill se det," påpekar hon och grimaserar lätt. Om hon vetat att Amari hållit hus där och då, och kunnat ge brodern vatten även om de satt i skuggan av ett träd, hade hon definitivt valt det istället. De två syskonen är faktiskt inte fullständigt korkade, även om det nu må vara lite svårt att lita på. Dock flyger dessa tankar bort lika fort som Amari öppnar munnen på nytt. Jösses, kanske de kan byta samtalsämne inom en snar framtid? Eller hon kanske kan försöka komma på någon spydig kommentar så snabbt som möjligt? Den här nya Celine trivs hon inte riktigt med, rodnaden och faktumet att hennes hjärna är inkapabel till att fräsa tillbaka. Det har ju varit det mest naturliga för henne, att driva med folk och sockersött vara spydig tillbaka. Comebacks brukar komma likt rinnande vatten för henne, dock verkar det som att hon förlorat all sin talförmåga. Hur är det ens möjligt? Hennes mun brukar prata konstant, hennes syskon skulle säkerligen bli oroliga över att något stod fel till.
"Och? Jag kanske inte ville sitta så blottad framför er." muttrar hon under ett knappt litet andetag och himlar än en gång med ögonen åt de där höjda ögonbrynen och flinet på Amaris läppar. Just nu är hon definitivt irriterande, men på ett helt annat sätt än innan. Bara att prata om minnet får Celine att slingra sina armar om sig själv, som om hon fortfarande sitter där utan tröja. "Ni kanske skulle ha tyckt att det var konstigt hur min brorsa kramade om den.." Åh ja, en perfekt ursäkt. Varför i helskotta skulle hon bry sig om de tyckte att det var konstigt?

"Jo, jag antar det" sa hon med en lätt axelryckning. Huruvida det hade varit ett bra eller dåligt val att välja att sätta sig just där brydde hon sig egentligen inte så mycket om. De kunde ju knappast ändra på det nu ändå, och det hade faktiskt slutat förvånansvärt bra för dem båda. På sätt och vis så var det väl bra, annars skulle Amari förmodligen aldrig ha suttit med Celine på det här avslappnade sättet och fått se en helt annan sida av henne. Inte för att det hade någonsin hade varit hennes plan när hon erbjudit henne och Jeremiah hjälp tidigare under dagen, men hon kunde knappast klaga på hur det hela hade slutat. Det här var trevligt, något hon tidigare aldrig skulle ha kunnat föreställa sig att någon interaktion överhuvudtaget med Celine skulle kunna vara. Trots att hon egentligen bara stannat en stund för att återhämta sig så kände hon ingen som helst brådska att komma därifrån, vilket förvånade henne. Men Celine var faktiskt snäll just nu, vilket var riktigt ovanligt, så hon fick väl ta vara på det här tillfället.
Dömande av hennes muttrande så misstänkte Amari dock att hennes snälla humör var påväg utför, och hon tänkte att det kanske vore bästa att backa lite, men när hon hörde det som for ur Celines mun härnäst så kunde hon inte låta bli att skratta till lite. Var kom den usla förklaringen ifrån? Herregud, hon verkade ha tappat det helt om det där var hennes idé om något slags "svar på tal". Inte för att hon klagade, att få höra något av Celines vanliga bitska svar kändes inte direkt frestande, men det var verkligen som att hon var en annan person just nu. Hur fan gick det till? Det var som att hennes hjärna knappt fungerade som den skulle.
"Förlåt, men det var nog inte det mest iögonfallande i den situationen" fick Amari fram med ett snett leende innan hon drack upp det sista av sitt te och ställde tillbaks den nu tomma koppen på brickan.

Jo, med tanke på Amaris ansiktsuttryck så verkar det inte som att hon heller tyckt att ursäkten varit tillräckligt bra för att vara uppriktig. Det som varit konstigt med hela situationen hade verkligen varit Jeremiahs hårda grepp om hennes tröja. Jisses, hon som är så duktig på att komma på riktigt fina, verklighetstrogna ursäkter verkar ha förlorat det helt och hållet. Universum måste verkligen vilja skämma ut henne extra mycket eftersom att det just är med Amari själv som hon gör det. Celine har lust att banka huvudet i soffbordet, himla med ögonen åt sig själv och sin brist på fantasi för närvarande. Något positivt är dock att rodnaden försiktigt börjar att lugna ner sig, och lämnar därmed de fräkniga kinderna ifred. Hur och varför de kommit dit från första början är någonting som kan diskuteras, om det varit någon annan som retat henne för det lilla spektaklet hade hon med största sannolikhet inte reagerat på det viset alls. Hon sluter ögonlocken en kort stund för att komma på vad hon ska svara på det där, dröjer ut på tystnaden medan hon tar en klunk av sitt varma te. För engångsskull höjer hon armarna från sin överkropp, känner att det inte finns någon mer mening att sitta nerhukad och försöka gömma sig själv. Istället vilar hon sin armbåge på ryggstödet, och lutar sin kind mot handflatan. De mörka ögonen öppnas och glider tillbaka mot Amari där de fastnar. Även om nu hon inte riktigt känner sig lika varm om kinderna som innan så har de fortfarande den där söta, rosiga färgen.
"Inte? Och vad var det om jag får fråga?" Celine höjer lite på ögonbrynen, känner hur kinderna hettar till på nytt och ett leende stryker sig upp över läpparna. I ett försök att gömma sitt charmerande lilla leende biter hon försiktigt i den fylliga underläppen. Inte le, inte le. Hela konversationen hade tagit en rätt överraskande vändning, det är väl klart att den artonåriga flickan förstår att Jeremiah inte varit det mest iögonfallande just där och då. Utan kanske mer flickan som saknat sin tröja, men frågan hade bara slänt ur henne. Per automatik, rösten är sockersöt men inte alls drypande av sarkasm eller spydighet som den i vanliga fall kan vara. Nej, sockersöt och något annat, något som Celine inte riktigt kan sätta fingret på, lät det flirtigt? Mycket möjligt, men det hade hon inte haft i avsikt alls.

Stämningen ändrades visserligen, men inte alls på det sättet som Amari hade förväntat sig. Det hon hade tänkt var att Celine möjligen skulle tappa humöret, hennes muttrande hade gjort det tydligt att hon inte alls fann samtalet lika underhållande som Amari. Men det här? Frågan som nyss flugit ur Celines mun kändes på något sätt laddad, utmanande. Särskilt när hon satt och såg på henne sådär och bet sig i läppen. Om hon inte hade vetat bättre så skulle hon nästan trott att hon försökte flörta med henne, men det kändes ju knappast troligt. Hon hade ingen aning om ifall Celine ens var intresserad av tjejer, och även om hon var det så avgjorde Amari att det var långt ifrån troligt att hon plötsligt skulle vara intresserad av just henne. Ingen kunde väl gå och ogilla någon så länge och sen från en dag till en annan ändra sig helt och börja flörta med den personen? Antagligen så hade hon bestämt sig för att retas med Amari så som hon hade gjort mot henne, för varför skulle hon annars ställa en fråga med ett så uppenbart svar? Det var ju inte som att hon var korkad. Hennes kinder verkade dock inte riktigt hänga med i detta logiska resonemang, för hon kände hur de långsamt blev allt varmare. Tydligen tyckte de att det var hennes tur att rodna nu, och även om det inte riktigt var lika stark som Celines hade varit så var den definitivt där, en lätt rosa färg som bredde ut sig. Fan. Det var som att färgen som långsamt börjat försvinna från Celines fräkniga ansikte hade gått över till hennes eget, och hon tyckte inte alls att det här var riktigt lika roligt som det varit för bara någon minut sen. Hon önskade att hon hade haft sin kopp att gömma sig bakom, men hon hade redan druckit upp sitt te. Underbart. Istället så ignorerande hon sina varma kinder och mötte Celines mörka blick och höjde lätt på ögonbrynen åt henne.
"Jag vet inte hur du ser på det, men jag tror att de flesta skulle fastna med blicken på tjejen som sitter utan tröja i en park snarare än på nån man som ligger och håller i en tröja" påpekade hon. Nej, vänta. Det fick det att låta som att hennes blick hade fastnat på Celine där hon hade suttit. Fan vad det gick utför för henne, vad sa hon det där för? Tydligen så hade hon inte bara fått lite av Celines rodnad, hon verkade även ha fått hennes tillfälliga oförmåga att tänka ordentligt innan hon yttrade sig. Det Amari hade sagt var väl inte riktigt lika dåligt som Celines senaste usla ursäkt, men det gjorde inte att hon tyckte bättre om det.

Stämningen mellan de två verkar kunna vända lika snabbt som att vända ett blad i en bok. Det har aldrig hänt Celine innan, vilket är lite underligt då hon oftast brukar känna sig rätt bekant med alla olika situationer. Under gårdagen hade de ogillat varandra, fortsatt göra det tills de stött på varandra under dagen och konverserat lite mer, och nu.. ja, det finns inte riktigt något sätt för henne att förklara det på. Kanske det är för att de aldrig riktigt konverserat så pass mycket som nu vilket gjort att deras spydiga kommentarer gått i blås, blus hela situationen. Dock ger det inte Celine ursäkten att i princip börja flörta med Amari, för det vill hon ju inte egentligen. Aldrig i livet, eller hur? Förhoppningsvis ser den jämnåriga flickan det här som att Celine försöker driva med henne, retas tillbaka samtidigt som hennes rodnad runnit av. Även om det inte varit hennes plan från första början så blir hon rätt road över resultatet. En rosig färg börjar stryka sig över Amaris kinder istället för hennes egna, och nu verkar det som att hon även fått lite problem med att uttrycka sig själv och det hon vill ha sagt. Helt klart värt den synen. Det känns dock som en ny rodnad ska blossa upp över de ljusa kinderna för varje ord som sägs i det annars tysta rummet. Visserligen är det klart att de flestas ögon skulle falla på henne än den sovande killen, men att höra Amari säga det högt triggar igång rodnaden, av någon konstig anledning. Hade Dominic och Amari kollat på henne? Spelar det någon roll om de gjort det? Nej, svaret är absolut nej.. men ändå kan Celine inte sluta fundera på det riktigt. Vad är det som står till med henne?
"Kanske det.." är det enda hon får ut medan tänderna släpper tag om den brustna läppen och vänder blicken mot den prasslande brasan istället. Konversationen hör inte till dem, att flörta är väl något Celine tränat upp med årens gång men det passar inte nu. Deras relation till varandra är alldeles för konstig för det, plus så är det ju faktiskt så att Celine fortfarande ogillar henne. Jadå, hon ogillar henne fortfarande. Turligt nog för henne kommer Dominic instaplande med två stora påsar fyllda till bredden av kläder.
"Så, tack så jättemycket Celine." säger han med ett glatt leende innan han sätter sig ner på en annan fåtölj och drar åt sig sin kopp med te plus två mackor, fortfarande varmt.

Det gick inte att undgå att lägga märke till det roade uttrycket i Celines ljusa ansikte, vilket irriterande nog bara fick hennes egna ansikte att anta en än mer rosa nyans. Samtidigt så kunde hon inte bli alltför frustrerad över situationen eftersom hon själv nyss hade varit i Celines position och tyckt att det var väldigt roligt, men lite frustrerad tyckte hon ändå hon hade rätt att bli. För vem uppskattade egentligen att någon driver med dem? Hade det varit någon annan än just Celine, kanske någon som hon faktiskt tyckte om och inte bara råkade ha en sällsynt bra dag med, så hade det kanske sett annorlunda ut. Då hade hon nog till och med känt sig rätt säker på att hon flörtat med henne och inte bara retats, men när det var Celine... Det kunde inte vara något annat än någon slags retsam hämnd. Vilket var lika bra, för hon var verkligen inte intresserad av något sånt med henne. De hade haft en förvånansvärt trevlig stund tillsammans, men de var knappast vänner eller något annat. Särskilt inte när Celine förmodligen fortfarande ville ta med sig Dominic hem till sin vidriga far, det fick hon verkligen inte glömma bara för att hon hade visat sig vara rätt snäll en stund. Trots att hon visste detta så låg rodnaden fortfarande envist kvar på hennes kinder, och vid det hon sa så verkade en liknande rodnad återigen blossa upp på Celines kinder. Herregud, vad var det med dem? Amari kände sig i alla fall lättad över att Celine inte fortsatte reta henne utan verkade lämna ämnet, och hon undrade om hon ens hade uppfattat tolkningen av det Amari sagt som hon själv tänkt på. Antagligen inte med tanke på hennes svar, för annars hade hon väl bara fortsatt driva med henne. Eller så visste hon bara helt enkelt att Amari inte hade tittat på henne när de hade träffats där i parken annat än när hon just lagt märke till henne på håll. Att fastna med blicken på henne var just det hon hade varit väldigt mån om att låta bli när hon kommit tillräckligt nära för att överraskas av att hon suttit där utan tröja.
Celine viker av med blicken, och i brist på något att säga så sitter Amari tyst. Återigen känns det som att stämningen ändrats mellan dem, det var knappt så hon hängde med trots att hon ändå var en del av det. Det var märkligt, och hon betraktade henne där hon satt med lätt ihopdragna ögonbryn, osäker på hur hon egentligen skulle känna inför henne. Det hela kändes bara konstigt, det gick så snabbt fram och tillbaka. Plötsligt kom Dominic in i rummet, och Amaris blick gled över till honom istället och hon log lite. Gud, hon hade nästan glömt att han var i rummet bredvid.

Tvekandes suger Celine försiktigt på sin underläpp av det nya sällskapet, osäker på vad hon ska göra. Att socialisera sig har aldrig varit något problem för henne, hon är vanligtvis en social fjäril som konstant kommer med nya ämnen att diskutera och skratta över. Dock verkar det som att Amari är väldigt duktig på att försvåra saker och ting för henne, att hon ens fått för sig att påbörja en konversation med flörtning som huvudorsak är bara skrattretande för hon själv. Varför hade hon ens funnit intresse för det när det är Amari det handlar om? Ja, solsting kan verkligen göra så att man får för sig lite skumma saker. Och jodå, hon tänker beskylla solsting och faktumet att hon egentligen velat driva och förnedra den jämnåriga flickan. Helt ärligt låter det mycket bättre i hennes hjärna än det andra alternativet.
"Vad var det ni pratade om?" frågar Dominic, som uppenbarligen lagt märke till förändringen i luften runt omkring dem. Igår hade de två avskytt varandra, och kunde inte vara i samma rum utan att förnedra och driva med varandra.. nu? Han kan inte riktigt sätta fingret på det, men någonting annorlunda är det definitivt. "Om mig? Var det därför ni tystnade?" Celine höjer blicken från brasan av de engelska orden och ruskar bestämt på huvudet.
"Vi prata om Jeremiah här, hans snarkningar har slutat och om vi inte är lite tystare kommer han säkert att vakna snart," viskar hon med ett glatt litet, tyst skratt. De välplockade ögonbrynen vickar på sig mot Dominic, bara för att se till att han inte bekymrar sig. Den unga killen skrattar till, och gömmer sitt ansikte bakom sin stora tekopp.
"Jag hörde honom ända in i det andra rummet." delar han med sig, utan någon dömande ton över rösten. Nej, det är förståeligt att Jeremy snarkar som en schimpans med tanke på hur utmattad och förstörd han är, men ibland måste man även se det roliga i det bedrövliga. "Borde vi kanske gå? Han kanske inte vill ha folk runt omkring sig?"

En tystnad hade lagt sig över dem när Dominic glatt hade klivit in i rummet, och Amari kunde inte riktigt komma på något att säga för att bryta den. Hon trummade lätt med fingrarna på fåtöljens armstöd och såg ut i luften utan att ha blicken fäst på något särskilt, och det var först när Dominic bröt tystnaden som hon såg på honom igen. Precis som Celine så skakade hon häftigt på huvudet åt det han sagt, och hon öppnade munnen och tänkte tillägga att de absolut inte hade pratat om honom, men Celine hann svara innan henne. Utan ett ord så stängde hon munnen och bestämde sig istället för att bara nicka instämmande åt det Celine sa. Shit, hon hade inte alls tänkt på att hennes bror fortfarande låg där och sov, vilket kändes väldigt dumt med tanke på hur han höll på och snarkade. Tydligen så hade hon varit alltför upptagen med att driva med Celine, och hon var inte alls särskilt förtjust över tanken om att hon hade lyckats få all Amaris uppmärksamhet på det sättet. Nu när Celine hade nämnt Jeremiah så kände hon sig dessutom obekvämt medveten om att han var där och faktiskt skulle kunna vakna när som helst. Hon satt inte längre lika avslappnat som tidigare utan lite rakare i ryggen, lite mer på helspänn. Att hon och Celine hade kunnat prata en längre stund och faktiskt ha det rätt trevligt, även om det slutat med en rätt konstig stämning, betydde definitivt inte att hon skulle kunna göra detsamma med hennes bror. Särskilt inte när han skulle få syn på henne sittandes snett mitt emot honom i hans och syskonens hem utan att veta hur hon kommit dit. Kanske skulle det gå bra med systern där, men Amari ville helst inte stanna tillräckligt länge för att ta reda på det. Så hon kände sig otroligt lättad när Dominic föreslog att de kanske borde gå därifrån. Både på grund av Jeremiah och på grund av den underliga stämningen mellan henne och Celine. Hon kände att hon behövde få vara ifred med sina tankar ett tag. Visserligen så skulle hon kunnat gå därifrån själv när hon ville, men inte utan förvirrade följdfrågor från den unga pojken. Men nu hade han presenterat en perfekt ursäkt för henne.
"Vet du, jag tror faktiskt att det är en bra idé. Jeremiah vill säkert vila ifred och inte ha massa främmande människor runt sig när han vaknar, visst?" sa hon och kastade en blick på Celine vid det sista. Hon skulle väl bara bli glad om Amari gav sig därifrån, men Dominic ville hon säkert ha kvar där. Amari ville dock verkligen inte lämna honom där hos den familjen, oavsett hur omtänksam Celine hade visat sig kunna vara.

Av någon anledning känner Celine sig aningen besviken, hon kan inte trycka undan de tankarna även om hon vill det såpass mycket som hon nu vill. Det hade varit rätt uppfriskande att prata med någon annan än syskonen, även om det varit med just Amari. Men det skulle väl ändå bara vara konstigt om hon tvingade de två ungdomarna att stanna med henne för att hon inte vara ensam? Äsch, det är nog bra om de går därifrån innan en helt förstörd Jeremiah vaknar upp eller en snobbig Jayden kommer instörtande.
"Ja, det är väl bäst så antar jag." svarar hon med ett leende och reser sig upp från soffan. Hon fixar till den blommiga kjolen som löst hänger över hennes smala midja, innan hon drar åt sig brickan med mellanmål och börjar röra på benen. Jeremiah skulle nog inte bli så glad om han vaknar och två främlingar sitter och stirrar på honom som en söt liten säl.
"Är det okej om jag tar med de här?" frågar Dominic och viftar lite med de två stora påsarna med kläder. Precis som en liten unge under julafton, väldigt gulligt och rart. Artonåringen slänger en blick över axeln innan hon ställer ner brickan vid diskhon. Har de inte redan gått igenom det här ett flertal gånger?
"Självklart, du behöver inte fråga några fler gånger, de är dina." Celine sträcker på sig efter att ha delat upp disken, noga att ställa dem med samma avstånd från varandra och i samma rad. Det här med ocd kommer och visar sig i de mest underliga ställena. Med all rendisk avklarad skuttar hon tillbaka till Dominic och öppnar dörren åt de bägge två. "Kom hit när du vill okej? Jose kanske växt till sig under dagen och växt ut fler kläder.." de bägge två fnissar till, av världens sämsta skämt. Hela den här dagen har förstört en hel del för Celines självförtroende, hela hennes personlighet hade förändrats på en sekund tack vare Amari.
"Vi kanske kan komma tillbaka tillsammans någon gång?" frågar Dominic och nickar mot den andre artonåriga flickan. Celine blinkar ett par gånger med de mörka ögonen fästa på henne, osäker på om hon vill träffa henne igen eller inte.. under gårdagen hade det inte varit en fråga om saken.
"Godmorgon," gnäller Jeremiah högt med rispande trött, gäspar stort och sträcker på sina armar efter sin mysiga filt. Ögonen lyckligtvis fortfarande slutna.

Precis som väntat så verkade inte Celine ha några invändningar mot att de skulle gå därifrån, hon verkade snarare ha bråttom med att få dem att gå med tanke på hur snabbt hon for upp från soffan och försvann in i köket med brickan. Det var nästan så att Amari blev lite förorättad över hur snabbt hon instämt, men bara nästan. Det var trots allt inte alls konstigt att hon ville att de skulle ge sig av, tvärtom faktiskt. Förmodligen så hade hon bara låtit dem, eller åtminstone Amari, stanna så pass länge och varit vänlig för att hon kanske kände att hon var skyldig det efter att hon hjälpt hennes bror. Dessutom så var ju Dominic med, och hon kunde knappast visa sin fula sida framför honom, inte om hon ville ha kvar det förtroendet hon lyckats skaffa sig. Det hela kändes egentligen ganska självklart nu när hon väl tänkte på saken. Att den blonda flickan hade betett sig minst lika omtänksamt och vänligt när Dominic inte ens hade varit där med dem ignorerade hon. Den här dagen kändes mycket mer förståelig om hon tänkte på Celine så som hon alltid hade varit, annars kändes allt bara konstigt och komplicerat och hon visste inte riktigt hur hon kände inför det. Med en vaksam blick fäst på den äldre killen som låg i soffan mittemot henne så reste sig Amari upp och gick bort mot ytterdörren, tätt följd av en nöjd Dominic som hade två stora påsar kläder i händerna. Återigen så undrar han om han får ta med sig dem, och Amari kan inte låta bli att le lite ledsamt åt det hela. Så otroligt glad och ivrig över att få lite begagnade kläder. Hon hoppades innerligt att han skulle få behålla dem ute på gatorna, att ingen skulle få för sig att ta dem. Insikten att han inte hade någonstans att ta vägen när de lämnat syskonens lägenhet fick henne att ångra att hon genast hade fått dem båda att ge sig därifrån. Kanske vore det bättre om han stannade här? Det tog verkligen emot att tänka så, men hon såg inte något bättre alternativ. Hennes eget ställe kändes alldeles för litet, och även om hon inte riktigt litade på Celine så verkade hon ändå genuint tycka om Dominic. Om hon inte nu hade lurat Amari totalt då.
Amari stod lutad mot ena väggen med armarna i kors när Celine dök upp igen, och hon fick anstränga sig för att inte himla med ögonen åt hennes skämt med Dominic. Herregud vad hon verkade annorlunda med honom. Vid Dominics fråga så bet hon sig fundersamt i läppen och såg på Celine. Förmodligen så var det det sista den jämnåriga flickan ville, och själv så visste hon faktiskt inte riktigt om hon ville dit igen eller inte.
"Kanske det!" sa hon tillslut och log snabbt mot Dominic, hon ville varken avfärda förslaget helt eller instämma entusiastiskt. Och utan att riktigt kunna låta bli så vände hon den mörkblå blicken mot Celine och slängde hastigt ur sig "Förhoppningsvis så har alla kläderna på sig ordentligt isåfall" med samma retsamma ton i rösten som tidigare och med lätt höjda ögonbryn. Det ryckte lite i mungiporna på henne medan hon riktade uppmärksamheten mot Dominic igen.
"Du kanske vill stanna i alla fall? Eller komma tillbaka senare?" frågade hon, bilden av honom ute på gatan återigen tydlig i hennes huvud. Innan han hann med att svara så hördes plötsligt Jeremiahs röst inne i rummet där de nyss suttit, och Amari kände sig återigen på helspänn och rörde sig omedvetet närmare dörren som Celine höll öppen.