Myth or reality (Privat)

Ava tittade tillbaka efter att ha gått ett par meter och såg hur Alerie fortsatte rakt fram, mot slottet. Ava hoppades verkligen att hon inte behövde vänta länge. Hon korsade gräset och gick bort mot träden som höjde sig mot den blåa himlen. Den lilla skogen var verkligen vacker. Ava kom fram till sjön som glittrade av solens strålar och hon kände hur det kliade i kroppen. Hon ville verkligen tillbaka till havet, tillbaka till Atlantica. Hon försökte intala sig själv att hon skulle vara det om max 24 timmar, om Alerie inte kunde få in henne i slottet idag skulle det förhoppningsvis gå imorgon.

Ava stod i sina tankar när hon plötsligt hörde ett ljud från vänster. Genom träden kom ett stort djur med horn på huvudet. Djuret var graciöst och rörde sig relativt tyst, men Ava hoppade till dels för överraskningen men även för att hon aldrig hade sett ett sådant djur tidigare. Hon skrek till, snubblade över sina fötter och kände hur hon föll till marken. De sekunder det tog för henne att falla kände hon att detta inte skulle bli bra. Hon slog i ryggen först, och kände hur smärtan spred sig genom kroppen blixtsnabbt. Hon kände hur luften slogs ur lungorna och hon kippade efter andan. En sekund senare slog huvudet i marken, rakt på en sten som låg bakom henne. Ava kunde nästan svära på att hon hörde hur såret öppnades innan världen började snurra. Hon öppnade munnen och försökte säga någonting innan det svartnade för ögonen.

----

Eric vandrade runt i slottet. Han undrade vart Alerie hade tagit vägen? Hon hade inte kommit ner till frukosten, men hon hade ju kunnat ta sovmorgon. Han drog handen genom det svarta håret och öppnade dörren till slottets bibliotek. Han beslöt sig för att sysselsätta sig istället för att bara traska runt, han ville inte heller verka som om han enbart kunde fungera om Alerie var i närheten. Han gick omkring bland böckerna ett bra tag innan han beslöt sig för att välja en. Han plockade den från bokhyllan och gick bort till de enorma soffor som stod i mitten av rummet. Han slog sig ner, lutade sig bakåt och öppnade boken.

Alerie kom fram till slottsporten och slank enkelt förbi vakterna utan att någon av dem så mycket som höjde på ett ögonbryn, återigen glad över att Ava inte var där för att ställa jobbiga frågor om det hela. Inne i slottet var det svalt, som det alltid var, och Alerie tog ett djupt andetag innan hon började röra sig planlöst genom korridorerna. Det fanns trots allt ingen prinsessa för henne att tala med, så hon hade inte direkt något mål med sin vandring genom slottet, men hon var ändå tvungen att stanna inne där ett tag. Hon kunde knappast komma ut två sekunder senare och springa ikapp Ava för att genast berätta att det gick bra att hon kom in i slottsträdgården för att ta den växt som verkade vara så viktig för henne. Nej, hon fick strosa runt i de svala, lugna korridorerna i några minuter innan hon begav sig ut igen. Vid det här laget så hade Ava förmodligen inte ens hunnit ta sig in i skogen, än mindre kommit fram till sjön där de skulle mötas.
Efter några minuters gående så kom hon fram till biblioteket, och i brist på anledningar att låta bli att gå in och utan att direkt ha någon annanstans att ta vägen så sköt hon upp den stora dörren och klev in. Det var betydligt tystare där inne än ute i slottet, och Alerie kände sig lättad. Här skulle hon förhoppningsvis kunna tillbringa den sista stunden innan hon kunde gå och möta Ava. Efter några steg in så såg hon dock något som snabbt fick henne att ändra sig. Prins Eric. Alerie bet sig i läppen för att hindra sig själv från att svära högt. Han var den sista hon ville prata med just nu. Lugnt och tyst så vände hon på sig för att gå därifrån igen, hoppades att han inte skulle lägga märke till henne.

Eric var djupt försjunken i boken som han hade valt. Det var inte den bästa boken, men inte den sämsta heller. Det var en fiction, och det var alltid intressant att läsa mest för att bli fascinerad över vilken fantasi författaren hade. Hur kunde man hitta på en hel värld och sätta det på pränt? Eric hade alltid varit intresserade av författare, just på grund av vad de lyckades åstadkomma med saker de hade i sitt huvud. Eric var inte en kreativ person, så han var väldigt imponerad med människor som var det.

Trots att han var fokuserad på att följa orden och ta in vad som stod på de vita sidorna, reagerade han när han hörde dörren till biblioteket öppnas. Han såg till sin förvåning att det var Prinsessan själv.
"Prinsessan Alerie" sa han och slog ihop boken samtidigt som han reste sig. Han placerade boken på bordet framför soffan han hade suttit i och tog de steg som krävdes för att komma närmare sin trolovade. Han hade ett leende på ansiktet.
"Ni missade frukosten" sa han och studerade prinsessan framför sig. Hon var verkligen annorlunda jämfört med prinsessor han hade träffat tidigare. De andra var så.... Utseendefixerade. Alltid håret stramt uppsatt och stora klänningar, ju större kjolar desto bättre verkade vara deras motto. Eric hade tappat räkningen på antalet middagar han hade suttit på och diskuterat kläder och vilken bal som hade haft vackrast klänningar. Alerie var annorlunda, hon verkade mer jordnära. Eric gillade det, det skulle bli intressant att lära känna henne bättre. Han hoppades de kunde hinna umgås så mycket som möjligt innan deras respektive föräldrar tyckte det var dags att börja planera deras framtid.

Självklart så lade han märke till henne. Precis vad hon behövde just nu, ett stelt, forcerat samtal med sin trolovade. Helvete. Alerie vände sig om mot honom och tvingade fram ett leende som hon hoppades såg lättsamt och naturligt ut. Eric kom emot henne med ett leende på läpparna, och hon kände instinktivt att hon ville vända på klacken och rusa därifrån, men var tvungen att stanna där hon var.
"Åh, prins Eric. Ja, jag..eh" började hon med ett så neutralt tonfall hon kunde frambringa och försökte febrilt komma på en ursäkt som inte lät påhittad. "...jag vaknade tidigt och gick ut på en promenad i skogen" fick hon tillslut fram. Det var något som inte lät helt osannolikt i alla fall, hon hade till och med gjort just det massor av gånger under sitt liv. Och om han mot all förmodan inte skulle tro henne, vilket inte kändes särskilt troligt med tanke på att det inte direkt fanns något att ifrågasätta med hennes förklaring, så kunde vakterna vid slottsporten bekräfta att hon lämnat slottet tidigt och nyss kommit tillbaks. Alerie hoppades dock innerligt att det här inte skulle bli något längre samtal. Visserligen så hade hon inte direkt bråttom, men just nu kunde hon inte komma på någon hon skulle vilja prata med mindre än just han.

Eric tittade på henne med ett leende. Han hade sett skogen precis innan de hade anlänt till staden dagen innan. Där han kom från skulle det dock inte kallas för en skog, snarare en klunga träd. Hans kungarike var fullt av vackra skogar med alla möjliga sorters djur i. Han själv tyckte om att gå runt bland träden och njuta av luften och de vackra växtligheterna.
"Det låter väldigt trevligt, men gick ni ensam?" frågade han. Det var inte jättevanligt att kungligheter gick ensamma utanför slottsmurarna; antingen hade de med sig vakter eller någon annan medlem ur kungafamiljen. I alla fall fungerade det så i hans kungarike. Här kunde det ju faktiskt vara annorlunda. Eric var den första att veta hur skönt det var med ensamtid.
"Det är ju vackert väder, så jag förstår ditt val" la han till med en gest mot fönstret i biblioteket där solen sken. Han tittade på sin klocka.
"Jag ska möta min mor borta vid balrummet om en liten stund, vad tror du om att äta lunch tillsammans lite senare?" frågade han och nickade bort mot dörren som ledde ut från biblioteket.

Prinsen som stod framför henne såg uppriktigt glad ut och verkade inte ha några planer på att ge sig därifrån och lämna henne ifred, vilket frustrerade Alerie något fruktansvärt. Kanske hade hon faktiskt kunnat tycka att han var rätt trevlig om det inte hade varit för att han var någon som hon blivit bortlovad till utan att ha något att säga till om, och för att han just nu verkade vilja uppehålla henne när hon som minst behövde det.
"Ja, jag gick ensam. Det har aldrig varit något problem" svarade hon lugnt. Hon mindes det han hade sagt kvällen innan om hur skönt det var att bo så tryggt som de gjorde, innanför slottsmurarna, och hon undrade om han någonsin hade lämnat sitt slott på egen hand. Om någon hade bett henne att gissa så skulle hon förmodligen ha gissat nej, han verkade inte ha mycket förtroende för människorna som bodde utanför de tjocka murarna. Därför blev hon en smula förvånad när han berättade att han förstod hennes val, han verkade inte direkt lika förfärad över det, till skillnad från hennes föräldrar till exempel. Vid hans fråga så log hon trevligt mot honom, men kände mest för att skrika inombords. Kunde han inte bara låta henne vara ifred?
"Det hade varit jättetrevligt, men jag ska tyvärr träffa en vän då". Lögnen rann enkelt ur henne den här gången, förmodligen för att den låg rätt nära sanningen ändå. Ava kunde inte riktigt räknas som en vän än, och hon skulle inte direkt träffa henne vid lunch, men det behövde ju inte prinsen veta.

Eric nickade.
"Jag förstår. Vi får helt enkelt lära känna varandra bättre vid ett annat tillfälle" sa han och sneglade på sin klocka igen. Hans mor var inte känd för att vara en tålmodig kvinna, speciellt inte när det handlade om att passa tider. Eric harklade sig.
"Jag behöver ta mig bort till min mor. Jag hoppas du får en trevlig eftermiddag med din vän" sa han och gjorde en kort liten bugning mest för att han var tvungen innan han gick ut genom biblioteksdörren. Han gick genom de långa korridorerna och funderade på det här med äktenskap med någon han inte kände egentligen. Självklart skulle han genomföra det, men hur kände han egentligen för det? Han sköt bort tankarna. Ju mer han tänkte på det, desto mer skulle han förmodligen komma bort från det som var viktigt; att följa plikten som kronprins och föra sitt arv vidare. Hans föräldrar älskade varandra, och de hade också gift sig genom ett arrangerat äktenskap. Kärlek kunde spira även om det kanske inte var så från början. Det var trots allt första dagen, och Rom byggdes inte på en dag.

"Ja, vi får väl göra det" instämde hon, fortfarande med ett leende på läpparna som förhoppningsvis inte såg så ansträngt ut som det var. Åh tack gode gud att han var påväg någonstans och inte hade tid att stanna kvar och prata, och att han dessutom inte insisterade på att de skulle äta lunch tillsammans.
"Det var vänligt av er, och jag hoppas att ni får det trevligt med er mor". Artigheterna rann enkelt ur henne, åratals träning som prinsessa gör att det kommer automatiskt, och när han hade gått därifrån suckade hon lättat och sjönk ihop en aning mot närmsta väggen. Det var svårt att tro att hon skulle gifta sig med honom. Eller gifta sig med någon överhuvudtaget faktiskt. Med lätt rynkad panna så tänkte hon på hur hon skulle behöva försöka hitta något sätt att stoppa det hela på. Ett arrangerat äktenskap lät långt ifrån lovande, skulle hon gifta sig så skulle hon välja det själv när hon ville och göra det med vem hon ville. Inte med någon stel prins som hon aldrig ens hade träffat förut. Med långsamma steg så började hon vandra runt i det tysta biblioteket, osäker på hur länge hon faktiskt hade varit borta och hur länge det kunde tänkas ta att "prata med prinsessan". Efter ytterligare minuters planlöst vandrande så bestämde hon sig för att det måste ha gått tillräckligt lång tid nu, och hon började snabbt bege sig tillbaks mot slottsporten.
Ett tag senare så hade hon äntligen tagit sig fram till sjön i skogen, och hon började se sig omkring efter Ava. För ett ögonblick så kunde hon inte se henne någonstans och trodde att hon kanske hade väntat för länge och bestämt sig för att gå, något som fick henne att svära lågt för sig själv, men sen fick hon syn på henne. På bara någon sekund så övergick förvirringen till oro. Ava låg orörlig på marken en bit ifrån henne.
"Ava?" ropade hon, oron tydlig i rösten. Kanske hade hon bara somnat?

Det var som om hon simmade i den djupaste delen av havet. Det var mörkt och tyst, som om hon var helt ensam. Runt omkring hörde hon dock vissa ljud så mycket tydligare än innan. Stegen av ett djur, vinden i träden och vattnet på sjön. Hon var i havet, men ändå inte. Allt hördes klart i hennes öron, men hon kunde inte se det. Hon visste att sjön var till vänster om henne, och att hon låg här helt ensam. Framför hennes ögon var det som rök i olika färger som formade sig runt varandra och bildade ett vackert färgspel. Känslan att försöka simma uppåt sköljde över henne igen, men det var som om någon höll fast hennes stjärtfena. Det var som om någon, eller något, inte ville att hon skulle upp till ytan. Som inte ville att hon skulle vakna. Ava försökte öppna ögonen, men det var lönlöst. Hon var för djupt ner för att de skulle reagera över huvud taget. Ögonen rullade under hennes ögonlock, men de öppnades inte. Färgspelet fortsatte, och färgerna började röra sig långsammare och långsammare.
Ava?
Ljudet fick färgspelet att stanna upp. Ava förstod att det var en röst som kallade på henne, men hon kunde inte höra vem det var. Plötsligt slog en tanke henne. Var det far? Han var frisk! Hade hon löst problemet men blivit skadad på vägen? Hon var tvungen att öppna ögonen, hon ville se honom. Ava försökte desperat röra sig mot ljudkällan, men hennes kropp totalvägrade att röra på sig. Ava blev frustrerad; hon var ju här, men hon kunde inte göra sig själv känd. Hennes far behövde se henne, och hon behövde se att han äntligen var frisk. Han behövde veta att Ava var med honom, att hon inte hade lämnat honom av någon annan anledning än för att hjälpa honom. Hon tog all kraft hon hade och försökte öppna munnen för att tala. Hon hörde sig själv utstöta ett gurglande, ansträngt ljud innan färgspelet framför henne försvann och hon kände att hon sjönk djupare och djupare ner i havet.

När hon inte fick något svar från den blonda flickan som låg där helt orörlig så började Alerie snabbt gå emot henne. Vad hade hänt? När hon kommit närmre så såg hon hur det hade bildats en mörk fläck på marken under Avas huvud, och det tog några sekunder för insikten om att det var blod att gå in hos henne.
"Ava?" sa hon igen samtidigt som hon satte sig på knä bredvid henne, utan att egentligen förvänta sig något svar. Det var tydligt att hon var helt medvetslös, och Alerie kände sig vid det här laget mer orolig än någonsin. Hon måste ha ramlat och slagit i huvudet, stackarn. Tänk om hon var död? Tanken dök snabbt upp i hennes huvud och skapade tillfällig panik, tills hon lättat insåg att hon fortfarande andades. Okej, det var åtminstone någon slags ljuspunkt i den här situationen. Snabbt kom hon upp på fötter igen. Hon var tvungen att göra något, ta med henne tillbaks till slottet. Det fanns en läkare där som säkerligen skulle kunna hjälpa henne. Alerie böjde sig och försökte bära upp henne men kände nästan genast att det inte skulle gå. Ava såg inte alls särskilt tung ut, men när hon var såhär lealös så var det definitivt för mycket för Alerie. Möjligtvis så skulle hon kunna släpa henne, men det kändes inte som en särskilt bra idé. Hon ville inte råka orsaka mer skada än vad som redan hade hänt. Så istället bestämde hon sig för att rusa iväg för att hitta någon av vakterna som patrullerade runt slottsmuren och hämta två av dem. De var trots allt tränade och skulle enkelt kunna bära Ava tillbaks till slottet.
Det tog inte lång tid för henne att hitta två stycken, några som hon visste hette William och Joanne, och efter att aningen rörigt ha förklarat situationen för dem så var alla tre påväg tillbaks till platsen där Ava låg. Av någon anledning så kände hon sig orolig över att hon inte skulle ligga kvar när de återvände, men så var självklart inte fallet. Hon låg precis där hon hade lämnat henne efter att ha försökt lyfta upp henne. De båda vakterna verkade bekymrade och bar försiktigt upp henne, måna om att inte göra såret på baksidan av hennes huvud värre.