Gröna Grodor [prs]

Aloy ville nästan skratta, hade antagligen gjort om situationen var annorlunda, hon kunde nämligen inte minnas när någon senast schasade ut henne ur ett rum som om hon vore en liten flicka, men hon förstod att det var något allvarligt som hänt. Hon följde enkelt med de andra bort och såg sedan på Weasley barnen med en sorgsen blick.

"Du har ett väldigt vårdat språk för att vara arg," sa Aloy till Ginny som inte kunde låta bli att skratta lite.
"Ni skall höra mamma när hon blir arg, då svär hon både på engelska, franska och persiska," sa Jax och Aloy ryckte bara på axlarna, hennes familj var ursprungligen ifrån Persiska Riket, och även om det inte längre fanns bland mugglarna hade magikerna kvar riket och språket.
"Hon brukade svära över oss," flinade Sirius roat och Aloy såg på honom.
"Ni gjorde er mer än förtjänta över det!"
"Jag förstår inte, om du var så emot dem varför blev du tillsammans med professor Lupin?" Frågade Ron och Aloy såg på Remus.

"Lily var emot James också av vissa anledningar, förvisso samma som mig, men ja under sjunde året ändrades saker helt enkelt," förklarade hon utan att nämna Severus och Lily's bråk och allt som hände därefter.
"Typiskt vuxen svar," muttrade Ron innan han började rengöra gardinerna och de andra gjorde som honom.

Ope började dock snart nynna på Aloy's nya låt och de andra såg på honom.
"Vad är det för låt?" Frågade George.
"Mammas nya, hon skrev den inatt när hon inte kunde sova," flinade han och Ginny rusade genast över.
"Får jag höra? Snälla, snälla, snälla!" Aloy log åt den unga kvinnan.
"Om ni fortsätter städa, för annars kommer det aldrig bli klart här, Sirius är nämligen sämst på att städa!"
"Hey," började han men skrattade sedan. "Well I would have protested more if it wasn't true."
"Precis," sa Aloy innan hon började sjunga på sin nya låt. "I woke up pissed off today. And lately everyone feels fake. Somewhere, I lost a piece of me.
Smoking cigarettes on balconies."

De lyssnade på den nya låten medans de sprutade mot gardinen som surrade av doxys. En eftre en föll de ner döda och lades i en sovsäck även om några föll ner i tvillingarnas fickor. Säkert skulle de ha det till skämtartiklar och för Hildes del kunde de få alla, men då skulle väl Molly bli mer galen än hon var på dem.
"Den är vacker." log Hilde mot Aloy.
"Påminner om dina gamla låtar du skrev efter kriget." sa hon lågt och så småningom började de alla nynna på låten. Men inte Hilde, även om hon ville. Men hon ville inte få samma utbrott som senast då hon målade. Detta var ytterligare något som hon inte fick göra för föräldrarna. De hade rivit hennes egna låtar i tu och hade det inte varit för att Aloy hade tagit hand om hennes gitarr så hade den också varit förstörd, som de teckningar hon gjort. Allt hade föräldrarna bränt.

Efter någon timme hängde gardinerna blöta och de surrade inte om dem längre. En hel säck av doxyfeer hade de fått ihop.
Dörren öppnades och en betydligt lugnare Molly kom in med mackor och varm choklad till dem.
"Tack kära ni, ni har gjort ett gott jobb. Här får ni lite mellis så kan vi ta tag i glasskåpet sedan." skåpet var full med föremål som såg ut att vara fulla med svart magi.

Alog log stort emot Hilde och kramade om henne.
"Glad att du gillade den, du är en av de personerna jag tänkte på när jag skrev den," sa hon uppriktigt och nickade sedan. "Ja jag faller tillbaka dit ibland."
"Jag gillar de låtarna skarpt, de är så fulla av känslor och liv!" Sa Ginny hängivet och Aloy log.
"Jag var full av känslor efter kriget," medgav hon och såg sedan på Hilde när hon inte sjung med, väl medveten om varför. "Vi kan skriva en låt ihop senare om du vill?"

Det kanske skulle ta tid för Hilde att komma över allt henens föräldrar gjort henne, men Aloy tänkte försöka hjälpa henne på alla sätt hon kunde! Hilde förtjänade inte allt som hänt henne, inte ens lite av det! Och om hon inte kunde, kanske kunde Sirius!

Aloy vände sig om emot Molly när hon kom in och gav henne en stor kram när hon fick choklad.
"You are the best!"
"Nu vet vi iallafall vart professor Lupin fick sin obsession av choklad ifrån," sa Harry roat och Aloy vände sig mot honom.
"Fel, vi båda älskade choklad innan vi ens blev vänner, och det var faktiskt något vi bondade över första gången vi patrullerade slottet ihop."
"Ni bondade över choklad?" Sa Ron tveksamt.
"Vi hade inte så mycket annat att prata om i början," sa Remus sakligt och barnen såg skeptiskt på dem, så som om de tvivlade på att de inte alltid gillat varandra, men hon kunde inte förklara varför, då hon inte ville tala om Severus.

"Så skall du flytta hit sen Harry?" Frågade Ope som var duktig på att läsa av henne och snart var barnen i fullgång med att prata om huset och att Harry skulle flytta dit, något hon var tacksam över. Hon hörde hur Sirius snart slängde sig in i samtalet, ivrig att tala om allt han skulle ordna för Harry. Aloy log, Sirius var lika ivrig som han alltid var, vad det än gällde, men det var tydligt att han älskade Harry.
"Blir han för mycket är du välkommen hem till oss," flikade Aloy in när Sirius pratat non-stop i tio minuter och Harry lyste upp och nickade tacksamt.

"Nej låt oss börja med skåpet nu," sa Molly när alla ätit upp och de andra nickade instämmande.

Hilde log och kramade om henne tillbaka.
"Tack, verkligen." log hon och tog en mugg av Molly.
Hon nickade dock en aningen tveksam om låten, men log sedan svagt.
"Gärna, när vi är ensamma." svarade hon sedan. Hon visste att vännen ville hjälpa henne och hon visste att hon måste komma över det själv. Hon måste tvinga sig till det annars hade fortfarande föräldrarna makt över henne även om de inte var i landet.
Hon hoppades att de inte skulle störa henne mer, att de skulle vara nöjda med det jobb hon skaffat.
Hennes tankar avbröts av Sirius som frustade av skratt då han fick reda på att Aloy och Remus bondade över choklad.
"Bättre än oss, vi bondade över testraler." sa Hilde och flinade och mötte Harrys blick av alla. Något som ingav förståelse, så han såg dem också? De flesta vuxna som överlevt kriget gjorde det numera, men sällan unga, det var ovanligt för henne och Sirius då likväl som Harry nu.

Sedan flöt samtalet in på hur Harrys rum skulle se ut och hur de skulle bo. Glädjande verkade pojken fullt medveten om att även Hilde skulle bo där och de skulle bli som en liten familj, vilket pojken verkade acceptera.
Hon hoppades verkligen på den framtiden, att de alla överlevde, Voldemort dog och de kunde skapa en familj, en familj som ingen av dem haft.

Sedan tog de tag i skåpet vars innehåll inte alls ville flytta på sig. Det hela försvårades av att Krake försökte ta allt de fick bort.

"Just let me know when you are ready," sa Aloy leendes, hon förstod att det var svårt för Hilde men hon var alltid välkommen in i hennes studio och att skriva med henne. Hon var förvisso välkommen ifall hon bara ville sitta med, men hon skulle göra allt hon kunde för att få Hilde att bli den fria och obekymrade kvinnan hon en gång varit. Hon hatade att se vad hennes familj gjort med henne och om hon någonsin träffade dem skulle hon låta dem veta exakt vad hon tyckte om dem!

"Really?" Sa Remus och såg på Sirius som flinade nästan stolt och Aloy bara himlade med ögonen.
"De är som de är," sa hon roat, och visst var det fint att hennes vänner bondade över något, men testeraler var kanske inte det bästa, men hon dömde ingen.
"You got a problem with that Moony?" Frågade Sirius och Remus skakade på huvudet.
"Only you would be able to bond over such a thing," sa han och Sirius sken upp då han tog det som en komplimang och Aloy skakade på huvudet.
"You freaking love dark creatures and you are married to Remus who studies them!" Sa Sirius och stirrade på henne.
"I do, men jag gick inte och kollade på dem på någon av mina första dejter," sa hon.
"Nej för du var tråkig och ratade alla som frågade ut dig," muttrade han och hon log.
"Du är bara upprörd för att jag sa nej varje gång du frågade, men ja när Remus frågade," retades hon och Remus dolde ett leende för sin vän, väl medvetandes över hur irriterad Sirius hade blivit över att hon sagt nej när han frågat, då hon var en av de få. Men innan han hann säga något mer om det vände sig Aloy emot skåpet och började försöka tömma det.

Det tog en evighet att göra så. Krake hade ryckt tag i allt han kunde medan Sirius svor över honom, vilket hade fått hans mors potträt att vakna och skrika på dem. Aloy kände att hon fick huvudverk av allt ihop, och tackade sin lyckliga stjärna att hennes familj inte var sån! Men tillslut var de klara och hon såg på Sirius.
"Vad vill du göra med det?"

Hilde lyssnade halvt på dem medans hon hade en dragkamp med ett skrin som inte ville lämna sin plats i skåpet.
"Nu vill jag inte vara den. Men varken testraler eller som du säger är onda eller mörka varelser. Bara missförstådda." sa Hilde något ansträngt då hon äntligen fick ut silverskrinet och kastade det i en av sopsäckarna som Krake genast började gräva i.
"Om du vill ha något kan du väl fråga?" sa hon till alfen och gav honom asken. Som tack muttrade Krake blodsförädare till henne och tog asken.
"Ett tack hade varit på sin plats. Eller lite hjälp med städningen." skrek hon efter honom och Sirius bara skakade på huvudet.
"Ingen ide, han är en idiot." sa han varpå Hermione protesterade.
"Han har varit ensam så länge, ni måste förstå." sa hon och såg på Sirius.
"Det finns väl olika typer med, den där Dobby ni talar om verkar ju vara helfestlig." ler Hilde.
"I Sverige har vi inte husalfer utan gårdstomtar. Fast de slavar inte som alferna gör. Det är snarare gentjänster. Ger vi de mat, kan de hjälpa oss om de vill. Sköter man sig inte kan de pranka och skada en. Fast de bor mest på bondgårdar." berättade hon medans de rensade klart skåpet och de hade snart fått två säckar fulla.

Sirius såg på säckarna och ryckte på axlarna.
"Bränn det, vi måste förstöra det så det inte kommer i orätta händer. Det är mörka saker." sa Sirius och studerade ett bett han fått på handen av en vas. Såret började bli grönt, innan han snabbt slog med staven på det och det läktes.
"Jag kan ta hans om det." hörde de en mörk röst säga och Monsterögat kom in och tog säckarna och de gemensamt gick mot köket för mat.

"Never said they were evil," började Aloy, hon älskade testeralerna, lika mycket som hon gillade ghouls, vattenfolket och andra varelser som kunde tolkas som 'mörka'. "Men de hör till de mörkare varelserna oavsett, inte vi some delat in dem, men jag älskar dem ändå! De är så vackra och söta!"
"Var det så du reagerade när du fick reda på att pappa är varulv också?" Frågade Ope och Aloy skrattade.
"Nja inte direkt, jag var försiktig men de bekom mig aldrig, och jag såg honom inte som ett monster, vilket han trodde jag skulle göra," sa hon leende till sina barn innan hon lutade sig närmare för att låsas viska. "Ni förstår han brukade vara en idiot som trodde att det gjorde honom till mindre värd, och till just ett monster. Super korkat."

Jax och Ope skrattade medan Remus gav henne en blick som hon inte låtsades om medan hon vände sig om till Moody och log.
"Hello Alastor," sa hon och vinkade, han gav henne ett snett leende som alltid innan de rörde sig emot köket.
"Mamma kan vi åka hem nu?" Frågade Jax försiktigt och hon nickade innan hon vände sig emot de andra.
"Jag har lovat barnen att de skall få träffa sina vänner idag, så vi behöver röra på oss," sa hon och de andra nickade. "Skicka en uggla om ni behöver något!"
"Äh jag kommer bara förbi," sa Sirius retsamt och Aloy himlade med ögonen, hon hade funnit Sirius sittandes i deras kök ett flertal morgonar och mindes hur Lily sagt att han alltid dök upp när han ville. James var överlycklig medan hon fann det irriterande, något Aloy kunde förstå ibland men hon sa inget om det. De hade alla gått igenom för mycket för det. Hon vinkade adjö innan hon och Remus tog tag i deras söner och transfererade sig hem så de kunde möta sina vänner.

Hilde såg på Remus, men sa inget. Hon var otroligt tacksam att hon hade blivit en del av den hemligheten. Det var sannerligen inget alla visste, eller skulle få veta. Att Remus visat henne det förtroendet betydde mycket även om vänskapen med Aloy och Sirius hade en stor del att göra med det.

"Vi hör av oss" ler Hilde mot Aloy.
"Vi kommer inte oinbjudna utan att ni inte vet" skrattade Hilde varpå Sirius såg förfärat på henne.
"Men Hilde, det är ju det roligaste man kan göra." sa han förfärat då familjen försvunnit. Hilde skrattade åt honom.
"Kan hända, men väldigt irriterande med. Vi kan ju knacka innan vi invarderar deras hem och bjuder dem på pannkakor till frukost." flinar hon

Aloy hade skrattat, tacksam över att Hilde var tillbaka för att hålla ordning på Sirius, han behövde det! Men hon var mer tacksam över det då båda hennes vänner behövde en trygg famn, och hon hade svårt att tänka sig några som passade bättre ihop än dem två.

De landade snart hemma och det tog inte lång tid förrän deras söners vänner hade kommit. De fyra vännerna såg på dem en aning blyga, de hade träffat dem kort på stationen men det var första gången tvillingarna faktiskt hade bjudit hem någon från skolan. They often invited kids from the neighborhood, but this was different.

"Välkomna," sa Aloy och log emot dem och pojkarna log försiktigt och hon skrattade. "Jag lovar att jag är mänsklig och beter mig antagligen precis som era mammor, visst jag har ett annorlunda jobb men jag är fortfarande som vem som helst. I det här huset är jag endast tvillingarnas mamma."
"Och jag är inte längre eran professor," sa Remus när de kollade på honom.
"Ni skrämmer dem!" Protesterade Ope och Aloy skrattade.
"Ja men gör något så det inte är rädda längre, så som att visa dem runt, eller ta med dem till era rum," sa hon roat och pojkarna flinade och hon höjde ett ögonbryn. "Vad ni än planerar att göra så vet ni att ni får betala för de skador ni orsakar!"
"Bara om vi åker fast," sa Jax och hon suckade.
"Ja de är då dina söner," sa hon till Remus som låtsades att vara besviken på dem tills hon vände sig bort och han gav dem en tumme upp, något hon såg i spegeln och hon skakade på huvudet. "Ingen av er är Slytherinare, så ni kommer alla åka fast"
Med de orden så lämnade hon köket och gick emot biblioteket med Remus snart efter sig, leendes.

Ett vrål avbröt tystnaden, Sirius moder.
"Kan vi inte få bort henne?" muttrade Hilde och Sirius suckade.
"Vi har försökt, inget går." muttrar Sirius och lämnar rummet, Hilde hör hur han går till Vingfåle. Istället för att följa med honom, går hon ner till Walburga.
"God dag mrs Black." sa Hilde med en elegant bugning. Walburga fortsatte skrika innan hon tystnade och såg ner på Hilde med något av igenkännande.
"Är inte du flickan som min blodsförrädare till son hängde ihop med?" frågar hon högdraget.
"Stämmer" svarar Hilde, förvånad att hon var igenkänd, då hon bara sett kvinnan på avstånd. De hade inte precis haft trevliga familjedagar tillsammans, då Sirius bodde hos James föräldrar och var bortbränd från familjen.
"Vad gör du här?" frågar hon.
"Försöker få din son att inse det viktiga i våra familjer." svarar Hilde med ett snett leende. Hon hade fått hennes uppmärksamhet nu. Hon var säker på att Walburga tagit reda på allt om hennes familj och visste att hon var renblodig. Kunde hon bli vän med hennes porträtt kanske hon kunde få bort den, det fungerade uppenbarligen inte att skrika åt henne.
"Oss emellan, försöker jag få honom till den rätta sidan." viskade hon och kom närmare porträttet.
"Jag har nämligen fått jobb för Yaxley och du vet säkerligen vem han arbetar för." hon blinkade konspiratoriskt åt kvinnan som log, men ett kallt och beräknande leende. Hilde hade fått Walburgas uppmärksamhet.