Gatans barn (Privat)

Sam skakar på huvudet om bandage och gips.
”Ska låta Mary titta på det imorgon så hon kan se om det är något farligt och binda om så de inte växer snett.” Mumlar hon med ansträngd röst, men tabletten börjar snart verka.
Sam nickar ungefär samma som hon bara att hennes mor dog och hon hamnade på bondgården. Ganska säker var hon med att storbonden var hennes far.
”Åh, kyrkans män. Trodde de var hederliga människor.” sa hon med en rynkad panna.
”Inte för jag någonsin satt min fot där. Jag var inte tillåten, oäkting.” hon suckade
”Vuxna män med makt.” muttrar hon bara, inget mer fanns att säga om saken.
”Så du säljer dig?” frågar hon slutligen med rynkad panna oförstående hur han kunde göra så, ge sig in i det.

Imorgon? Jo, kanske det är bäst att låta någon kunnig ta en titt på det, någon hon trivs med och litar på. Men är det så vettigt att låta det vara såpass länge? Tänk om det blir värre till morgondagen.. nej nu får du lägga av Axel, Sam får bestämma själv, klart slut.
"Okej.. tror du att du klarar det så länge?" Frågar han och lägger sig på sniskan för att kunna se mer noggrant på Sam med ett litet, välkomnande leende. Han är trött, men kroppen börjar åtminstone göra allt mindre ont. Det är åtminstone skönt. "Vissa ut av dem är heliga, andra inte. De Tror väl att de kan göra som de vill, och helt ärligt verkar det som att de kan det. Det var någon av dem som tog död på min vän, det är jag rätt säker på." Det var skönt att kunna prata med Sam om det, han hade inga förväntningar, och han var väldigt duktig på att lyssna. Bara lyssna, och ingenting annat. Nästa fråga dock får leendet att sjunka, och ögonlocken att sluta sig.
"Jepp, är det uppenbart eller?"

Sam skakar på huvudet.
”Nej jag vet inte. Hört att någon punktera en lunga och som med ett brutet revben.” men hon visste inte. Kroppen under skjortan kunde hon inte visa dör någon inte ens för Mary. Visst litade hon på gumman, men ändå.
”Jag vet inte. Det är nog inget bra att gå till henne heller.” Sam suckar ovetandes om vad som var bäst och orolig vad som kunde ske. Dessutom kunde hon inte binda om det själv.
Hela talet med Axel lättade däremot något enormt, allt hon själv gått och burit på i alla dessa år.
”Jo, rätt uppenbart. Klandrar dig inte för det även om jag aldrig skulle kunna göra det med någon. Men tror inte att det är rätt sätt att hantera det på. Inte heller som jag gör som skjuter bort alla från mig.” inte för att hon skjutit från sig Axel, men ändå.

Kanske det finns någon att hjälpa till, men uppenbarligen har Sam något tillitsproblem, och då är det väl lättare med Mary. Människorna i ladan är för det mesta snälla, så är tillit inte något som kommer lätt för någon ut av dem.
"Får jag fråga varför? Du behöver få hjälp med framförallt revbenet.." påpekar Axel, även om det är helt självklart. Sam behöver lite läkekonst, men om man inte litar eller trivs med någon så blir det bara svårare. Ögonen slås upp medan han granskar det fräkniga ansiktet bredvid sig innan han blåser försiktigy mot några grässtrån.
"För mig är det lättare på det sättet, jag antar att det är det enda jag är bra på efter allt, får mig att glömma vissa saker även om det bara hör det värre i längden." Han försöker att förklara vad det är han tänker, men det är svårt. Svårt att sätta ord på det. "Nej, tror faktiskt inget av våra sätt är särskilt nyttiga eller bra."

”Du är säkert bra på mycket annat. Om annat kan du bli min assistent. Dessutom är du en mycket finoch snäll människa.” ler hon ömt men ser sen plågat på honom
Vad skulle hon svara på det? Skulle hon berätta? Vad skulle han då göra? Han hade visat sig vara en fin människa hittills.
”För att jag inte är den folk tror att jag är.” säger hon sedan beslutsam. Hon kunde fly staden om inte annat klä sig i kjol om han tänkte avslöja henne.
Hon drar ryggsäcken till sig och rotar om än tvekande fram sina flätor och visar dem för honom rädd för hur han skulle reagera.

Jo, Axel är väl bra på vissa andra saker.. Men de flesta saker är negativa. Stjäla, sälja, göra massa mindre värda saker. Annat är han tyvärr inte duktig på. När nu Sam sträcker sig efter sin lilla väska sätter han sig upp, blickar ner mot det han drar fram. Två flätor? Hade han sparat dem av någon? Inte den folk tror att han är? Förvirrad rynkar han på ögonbrynen, granskar det bekanta ansiktet.
"Inte den person du tror att du är.." upprepar Axel och grimaserar lätt då han inte riktigt kan sätta fingret på det. Men så puff får hjärnan igång det. Flätorna, ah.. "jaså har du delat med dig om det innan?"

”Nej” svarade hon och skakade på huvudet. Sedan för hon flätorna mot huvudet där de egentligen skulle ha suttit.
Hennes ögon såg livrädda ut när hon studerade Axel och hans reaktion. Han hade inte blivit arg hittills men man visste ju inte.
Hon hade utgett sig att vara Sam sen hon var tolv år, en pojke som ännu inte var i målbrottet men folk verkade inte tänka på det då tanken att någon skulle utge sig för att vara man var helt absurd.
”Jag vet att det är fel, men som kvinna lever man ännu farligare på gatan.” hon suckar men samtidigt trivdes hon som Sam det var ett mycket friare liv.
”Det är därför jag inte kan gå till Mary.” avslutar hon det hela.

"Tycker inte det är fel, om något är det bara förståeligt, smart." Svarar Axel med ett svagt leende, känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen på honom. Kanske han är lite besviken, men arg? Verkligen inte. Han hade ju nästan blivit lite förtjust i Sam de senaste dagarna, på något underligt sätt. Att hon i faktum är kvinna får några få tankar att dö ut, men det är väl lika bra det. Att sälja sig själv till män är skämmigt, men okej. Att vara homosexuell däremot i Londons gator är olagligt. Dumma, naiva lilla Axel. Plus har de bara känt varandra i ett dygn, knasigt av honom att få så höga tankar om henne bredvid honom. Han känner hur kinderna blossar upp, och han vänder blicken mot bäcken istället. " Hur kommer det sig att du vågar berätta för mig, men inte för henne?"

Sam andas märkbart ut och stoppar tillbaka flätorna inryggsäcken. Men vad ser hon i hans ögon? Besvikelse?
”Det förändrar inget vem jag är. Jag är Sam och hade du inte fått reda på det hade jag fortfarande varit det eller hur?” frågar hon och tar försiktigt hans hand om än hennes darrade enormt. Var han besviken att han förlorat henne, som vän? Men hon var fortfarande densamma och hon tänkte inte återgå till kjol och flätor.
”Jag trivs med Sam mer än Samantha, som saker som hände henne inte är jag.” försöker hon förklara och rycker sedan på axlarna, ja varför?
”Jag vet inte. Kanske för att du också är annnorlunda och moralen har du inte så hög. Jag vet inte hur Mary skulle ha reagerat.” hon suckar och lägger sig ner på gräset, var skönare så för revbenet.

Nej det är klart, det förändrar inte vem Sam är som person. Axel misstycker inte, verkligen inte, det bara kändes lite typiskt att den här personen som han kanske börjat gilla lite väl mycket visar sig vara.. ja, kvinna.
"Jadå, du är fortfarande samma person," svarar han med ett litet leende, han vill inte att Sam ska ångra sig över att hon berättat. Handen, som ligger i hans skakar något enormt och försiktigt kramar Axel om den. Försöker se till så att hon känner sig så säker som möjligt. "Det låter vettigt, förståndigt. Även om det är lite galet så är jag faktiskt mer förvånad över att ändra tjejer inte gör det.." De mörka ögonen granskar det fräkniga ansiktet. Åh.. den där attraktiva dragningen Axel haft lite svagt innan är som spårlöst försvunnen nu.. Men han följer hennes exempel och lägger sig ner på gräset stirrar upp mot himlen. "Hmh, du kommer behöva hjälp med revbenet i vilket fall som helst."