tippest & yehet prs

Det som hände imorse? Åh. Det suger att bli påmind om det. Visst hade Rom tänkt mycket på det där satans brevet, men med Slytherinarna och allt hade han blivit distraherad. Fått annat att tänka på. Men nu skulle Fuller såklart påminna honom. Toppen.
”Jag sa ju det”, svarar han snabbt. För snabbt. ”Dåliga nyheter.” Vilket är sant. Ja, minst sagt dåliga nyheter. Otroligt jävla förkrossande nyheter. Kanske vill Fuller höra mer än så. Ja, förmodligen. Men... Vadå? Ska Rom bara babbla på? Alltså ja, min mamma lämnade mig och min pappa för att hon tyckte vi var freaks, och sen så skaffade min pappa en ny fru och nu existerar jag knappt i hans ögon längre.

Kanske Elijah pressar fram något som Roman verkligen inte vill ge bort.. kanske bara är högtid att låta de konversationer de haft glida undan och gå vidare.
"Och du vill inte prata om de dåliga nyheterna?" frågar han efter en stunds tystnad, innan han skakar på huvudet åt sig själv. "Förlåt, jag vet inte ens vad jag håller på med här." Nej, vad försöker han komma fram till? Vad är det han letar efter? Varför är han så angelägen av att se till så att den jämnårige gryffindoreleven är okej? Riktigt bra frågor det där.

”Det är en ganska lång historia”, säger Rom. Varför? Varför säger han inte bara att han måste gå? Han måste ju faktiskt det. Skulle träffa sina kompisar vid middagen. Men av någon anledning lockade Fuller mer. Varför kunde han inte förstå, men hans ben vill mycket hellre förbli stilla än att dra sig mot Stora Salen. Kanske för att nu hade han chansen att ha sitt första, icke-ytliga samtal på mycket, mycket länge. När var den senaste gången som han pratat med någon? På riktigt, om saker som faktiskt betydde något?
”Det är inte sådär jätteintressant heller”, fortsätter han efter att några sekunder tickat förbi.

Att Roman skulle påbörja något sådant kommer som en överraskning för den lilla sextonåringen. De mörka ögonen blickar upp mot honom, granskar ansiktet framför sig.
"Jag har tid." försäkrar han i låg stämma och går med lätta steg fram mot en lite mer avlägsen bänk för att kunna sitta ner och lägga ifrån sig sin väska. När den jämnårige sedan börjar påpeka om historien är intressant eller inte, kan Elijah inte undgå att le. Inget dömande eller nedvärderande leende, utan ett genuint, uppmuntrande. "Kan inte jag få avgöra det själv?"

Roman följer efter prefekten. Slår sig ner på bänken. Det är lugnt. Korridoren är tom. Kommer nog vara tom ett bra tag till.
Han reagerar inte på leendet. Nej, han är allt för nervös för att kunna fokusera på sånt. Han ska berätta. Om sitt liv. Utan att skämta bort saker totalt och låtsas som att han inte bryr sig. Det har han aldrig, aldrig, gjort förut, och nu ska han berätta det för Fuller? Av alla människor? Herregud, vad händer ens?
”Det började väl när jag fick brevet från Hogwarts”, börjar han med skakig röst. Det här kommer bli känslosamt. Förmodligen. Om han inte skämtar bort det. ”Och öh- mamms visste inte om att pappa, och att jag, var liksom... trollkarlar. Och jag visste inte heller. Men mamma tyckte det var sjukt så hon lämnade oss.” Okej, paus. Pausa. Annars kommer gråten.

Elijah drar upp sina ben intill sig, slingrar armarna om dem medan huvudet vilar mot väggen. Utanför fönsterna snöar det likt förbaskat, inte något otrevligt oväder, utan väldigt fint. Välkomnande. Precis som många andra elever finner Elijah inte riktigt julen komplett utan snön, det skapar liksom hela atmosfären runt omkring. Ögonen glider från snön där utanför till den längre bredvid sig, sitter i tystnad medan han börjar berätta det som varit ett så känsligt ämne.
"Åh.." viskar han och nickar långsamt, noggrann med att inte avbryta. Det är viktigt att visa respekt nu när det är första gången som Roman delar med sig om det. Annars kanske han blir för rädd för att våga göra det igen. "Och ni har inte haft kontakt sedan dess?"

Roman skakar på huvudet.
”Nope”, svarar han och håller tillbaks en nonchalant axelryckning. ”Jag har skickat brev och sånt men hon har aldrig svarat.” Det svider att säga det. Att hans mamma tycker att sin egen son är ett monster. Hon är rädd för honom. Han blickar ut genom fönstret. Snöflingorna dinglar fridfullt ner till marken. Många, många snöflingor. Förmodligen är det ett rejält snötäcke som bildas där nere på marken.
”Och tja... Första året var ju inte toppenbra alltså”, fortsätter han och kliar sig över handryggen. ”Märkte så småningom att pappas intresse började minska. Fick inte så mycket brev längre och sånt.” Han kliar sig i nacken. Allt för att få något att göra med händerna.
”Jag insåg inte det då, men jag antar att han började ligga runt. Dränkte sina sorger över mamma med nya kvinnor”, varför berättar han det här? Är det ens okej för hans pappa att folk får reda på sånt här? Dum är du Rom. ”Så jag var väl inte the center of attention i hans liv längre.”

De mörka ögonen granskar varje del av den jämnårige, noterar hur han förstrött alltid vill ha något att göra med händerna. Jo, det är ju mer än förstående i dessa situationer. Elijah bestämmer sig för att inte påpeka något med det Roman säger, eller jämföra det med sin egna far. Det är inte rätt tillfälle för det, långt ifrån faktiskt.
"Handlade brevet om det också?" frågar sextonåringen med ett bittert litet leende, det är konstigt det där. Hur båda Romans föräldrar verkar ha flyttat sin uppmärksamhet till något annat än sin son, när sonen om någon behöver den mest. Visserligen hade Elijah och hans bröder aldrig riktigt känt kärlek från sin pappa, nej han var väldigt abusive mot dem. Men modern har alltid funnits där, på både gott och ont.

Japp. Roman nickar bara. Fortsätter titta ut genom fönstret för att följa snöflingornas väg ner till marken. Samla dig Rom. Tårarna bakom ögonlocken har blivit allt mer påfrestande.
”Pappa var typ så fram till trean”, fortsätter han tyst och vänder försiktigt blicken mot Fuller. Möter de mörka ögonen och känner sig, av någon oförklarlig anledning, säker. Trygg. Trygg med ögonkontakt när han pratar om något sånt här. Det är nytt. Mycket nytt.
”Då gifte han om sig. Jag fick en styvsyster som går ettan nu och ett par år senare fick jag en halvsyster”, äh, det är ändå onödig fakta. Inte som att det är relevant eller att Fuller bryr sig. ”Och då började hans uppmärksamhet gå till dem istället.” Ouch. Det gör ont att påminna sig själv om sånt. Att man inte längre är tillräckligt intressant i sin pappas ögon. Eller mamma.
”Nu imorse fick jag ett brev av honom. Första på hela terminen”, fortsätter han. Viker ner blicken i golvet. ”Dem... Öh, dem ska fira jul utan mig. I Frankrike. Och jag får stanna här.”

Elijah pillar försiktigt med remmen på sin lilla väska medan rynkan mellan de välplockade ögonbrynen blir allt större. Det den andre berättar gör honom arg, ledsen. Roman förtjänar inte något sådant. Ögonen möter den längres, försöker ge honom någon sorts värme och bekantskap, godkännande.
"Åh.." börjar han och tar försiktigt tag i den andres hand, osäker på om det är okej eller inte. De har trots allt inte pratat så mycket med varandra, och när de väl gjort det här de varit ruttna mot varandra. "Men de ska ta med dina systrar?" Frågar han, bara för att få det klart för sig.. han gnager sig i underläppen och kramar om den större handen, innan han drar tillbaka den, det kan nog vara lite för obekvämt. "Usch.. jag vet att det inte kommer göra någon skillnad, och det inte ens är nära hjälp. Men om du skulle vilja får du gärna va med oss, mamma kommer jobba på ministeriet men vi brukar ha roligt ändå."