Yehet och Kkaebsong [PRS]

Efter ytterligare några minuter marscherade Jun ut genom dörren och nickade mot Zihao.
”It’s your turn, sluta sitta där och se ut som om någon gett sig en käftsmäll”, sade han och hjälpte rumskompisen upp på fötter. Nittonåringen såg verkligen helt lost ut, med ögonen som blivit alldeles frånvarande och munnen som var lätt öppen. Alldeles fumling i fingrarna och bara allmänt klumpigt, lyckades han slutligen få på sig hörlurarna. Dörren gled ljudlöst igen bakom honom, lämnade rummet alldeles knäpptyst i några långa sekunder innan han gjorde tummen upp mot producenten. Och så drog musiken sakta men säkert igång. Fan, Zihao som aldrig brukade känna sig det minsta osäker. Men nu efter att han hört Joshuas sångröst hade han trots allt tappat tråden helt. Detta ledde till att han totalt glömde bort att sjunga till den del han borde ha gjort. Bra där.

Med en suck gömde Jun ansiktet i händerna och ruskade på huvudet.
”Nu gör han ju bort sig alldeles totalt..” muttrade han och rätade snart på sig igen, däremot utan att ta ner händerna från ansiktet. Egentligen gjorde det väl ingenting om Zihao gjorde bort sig, men nittonårongen visste att han skulle vara tvungen att stå ut med dennes gnällande resten av dagen, kvällen och därefter natten. Och de där gnällande lätena var fan lika irriterande som hans egna gnällande.

"Äsch, det gör han inte alls." protesterar Kawan och ruskar på huvudet, att de tappar bort sig lite då och då händer flera gånger. Dock är nog inte Zihao lika bra att ta det, då han alltid gnäller om det senare under dagarna. Men finns det något de kan göra åt det? Nej. Joshua kan inte undgå att hålla med, han tyckte att det var extremt pressande att stå där uppe, även om han vet att hans röst är one of a kind och vet att han kan sjunga väldigt fint. Ändå är det rätt pressande.
"Vi testar en gång till," säger en av producenterna med lugn röst, inte det minsta påtvingat. Joshua låter blicken glida upp från Euijins fingrar till nittonåringen i det andra rummet.

”Vänta va?” Frågade Zihao förvirrat och tittade upp från micken med ett ytterst borttappat uttryck strykandes över ansiktet. ”Åh..jaha, vi har redan börjat..eller va? Det är klart vi har, jag sa till och med åt dem att starta”, mumlade han för sig själv, rakt in i micken. Fuck it, den här gången fick han verkligen inte göra bort sig. Nittonåringen tog ett djupt andetag och försökte att hotta takten i musiken. Den gången gick det helt klart bättre och orden flög ut ur munnen som om det inte fanns någon morgondag, lite som ett evigt vattenfall. När musiken sedan dig bort, tog han ett steg tillbaka och drog händerna över ansiktet och därefter genom håret. Fy fan vad han hade gjort bort sig. Usch, usch, usch.

Jisses. Joshua vet inte riktigt vad han ska säga åt den äldres röst som bara flyter förbi, varje ord bara knotar ihop sig i hans huvud. Jo, han har alltid gillat mörka röster. Rapp har tyvärr inte varit hans cup of tea, men uppenbarligen är både Zihao, och Lee väldigt duktiga, och Joshua skulle inte ha någonting emot att lyssna på dem.
"Zihao," påbörjar Euijin, och Joshua sätter sig ner på sin egna stol istället för det bekväma knät. "Det kan hända vem som helst, det blev skitbra ska du veta." jo, Zihao hade verkligen gjort bra ifrån sig, vem som helst kan förlora orden ibland. Slutresultatet dock är alldeles perfekt.

”Jag vet att jag sög och bara faktumet över att du behöver tala om för mig att det gick bra..dra åt helvete, Euijin”, väste Zihao och slet åt sig sin vattenflaska, innan han marscherade rakt ut genom dörren, som smällde igen med en rejäl skräll efter honom. Då han inte hade någon som helst kontroll över sitt hätska humör, slutade det med att vattenflaskan drämdes in i väggen på motsatt sida om korridoren. ”Den enda gånger du behöver bevisa att du är riktigt bra på någonting och du totalt failar..bra jobbat Zihao. Riktigt bra jobbat faktiskt. Om det är någon som inte förtjänar att vara här så är det defintivt du och inte Joshua..” viskade han för sig själv och började dunka huvudet löst mot väggen.

Euijin himlar med ögonen och ställer sig upp från sin plats på stolen, och följer efter den ilskna nittonåringen. Försiktigt stänger han dörren efter sig och lägger armarna i kors.
"Nu snackar du bara en massa strunt Zihao," mumlar han och tar upp vattenflaskan från golvet. "Gå in och lyssna på dig själv, det blev hur jävla bra som helst. Anledningen till att jag berättar för dig att det gick bra, är för att du är alldeles för hård mot dig själv just nu. Kommer du ihåg när vi skulle dansa på scenen, och jag fick en blackout? Allt fixade sig, allt blev bra i slutändan." ja, att den yngre tvivlar så mycket på sig själv är bara konstigt. "Zihao, du förtjänar verkligen att vara här, du har en riktigt stor talang. Du kan bestämma dig för att tjura, eller så kan du ta dig i kragen och inse att alla gör misstag ibland."

Bara en massa strunt? Jovisst, för nittonåringen visste att han hade talang, det var då ett som var säkert. Däremot kunde han inte riktigt hålla med om att han hade någon plats i gruppen längre, då han ändå bara spred en massa olycka.
”Jag har varit elak mot Joshua i typ en halv evighet och jag har ingen aning om hur jag ska fixa det, eller om jag ens vill fixa det..” viskade Zihao och lutade sig försiktigt mot Euijin, grävde ner ansiktet i axeln på den äldre och började snyfta något alldeles hysteriskt. Det där lilla utbrotten och tårarna hade väntat ett ganska bra tag på att få komma ut. Shit vad pinsamt..pinsamt och fånigt. Han var verkligen en jättebebis trots den egentliga åldern och längden.

Ett svagt litet leende stryker sig över Euijins läppar, och han slingrar armarna om den stora jättebebisen.
"Varför skulle du inte vilja fixa det? Han är inget annorlunda från oss Zihao, om du ger det lite tid kanske ni blir bästa vänner." påpekar han med ett litet skratt. "Du hör hemma hos oss, det har du gjort ända sedan du kom hit." Ja, nittonåringen måste få det klart för sig. Euijin lutar sig tillbaka en aning, så att han kan se den hemskt långa nittonåringen i ögonen. "Gör mig en tjänst, okej? Försök att inte vara så elak mot honom. Jag tror verkligen att du kommer må bättre av det, jag vet ju inte vad det är som får dig att bete dig på det viset, men försök att släppa lite på det. Ni behöver inte bli vänner, men ni kommer känna er mer bekväma om ni inte går runt och hatar varandra hela tiden, förstår du vad jag menar?"

”Jag vet att han inte är annorlunda från oss..men han är så jävla kort och hans kinder är så puffiga och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen”, rabblade Zihao på och torkade sig skamset i ögonen. Jaha, där hade han defintivt råkat säga lite för mycket. Ännu en gång tjöt han till och gömde sig klumpigt halvt om halvt bakom den äldre, med tårarna sprutandes ur ögonen.
”Herregud, vem fan är det som tjuter som en stucken gris?” Undrade Jun som gläntat på dörren. Nittonåringen tog ett kliv ut i korridoren och drog igen den efter sig, när han insåg vem den stuckna hirsen var. ”Varför gråter du för? Det gick bra, Zihao”, försäkrade han med ett lätt roat leende och gled ner bredvid Euijin. ”Vilket Euijin säkert redan talat om för dig, men men.”

Desto mer Zihao öppnar munnen, desto mer road blir Euijin. Visserligen förlåter det inte alla de hemska saker nittonåringen sagt, men han är trots allt väldigt förvirrad.
"Ah, kort med puffiga kinder, väldigt söt menar du?" frågar han och stryker bort tårarna som slingrar sig ner över Zihaos kinder, innan han kramar om honom igen. Ibland är det tufft att vara ledaren i gruppen, men han är väldigt tacksam över att ha fått den positionen, mycket arbete men kommer även närmre de andra. "Kanske för att ni är lite väl motsatta varandra? Du är lång som i helvete, har hårdare ansiktsdrag, medan han är liten?" Euijin skakar lite på huvudet innan han ser upp mot Jun, för att sedan låta ögonen glida tillbaka till den ledsna nittonåringen. "Försök att inte tänka på det för mycket, okej? Du kommer alltid höra hemma hos oss, kanske inte om du mördar någon men du förstår vad jag menar."