PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Mes”, muttrade Zhìyuan och gömde ansiktet i knäna. Fy fan vad otrevlig han var, precis hela tiden också. Och dessa humörsvängningar som kom från ingenstans. Max hade troligen börjat utforska teorier om att sjuttonåringen med de svarta ögonen faktiskt var mentalt rubbad. Det var han ju på sätt och vis, men inte riktigt på en sådan allvarlig nivå som det tillsynes verkade som. Däremot skulle slytherineleven, som sagt, inte bli förvånad om den jämnårige eleven trodde det. Han såg ju inte direkt hälsosam ut, med de mörka påsarna under ögonen, det svarta håret som såg livlöst och skadat ut och sist men inte minst den sjukligt bleka huden. Om man tog alla dessa aspekter och slog dem samman med hans underliga beteende, så fick man helt klart en bild av en sinnesrubbad människa i huvudet. Eller Zhìyuan själv fick i alla fall det. Förstulet tittade han upp från sina knän och betraktade istället de långa, smala fingrarna där naglarna såg alldeles förskräckliga ut. Väldigt, väldigt vackert och attraktivt. Inte.

Max var inte van vid alla dessa dryga kommentarer och muttranden. Visst hade han inte så många vänner och så men de allra flesta brukade ändå vara vänliga. Det var ju få som bestämt ogillade honom. Vilket en mycket väl kunde tro att Zhìyuan gjorde. Fast de hade ju pratat med varandra och så. Det behövde ju dock inte betyda något. Kanske hatade den jämnårige honom med hela sitt hjärta. Då kände de ju på samma sätt i alla fall. Alltså att Max sög och förtjänade allt hat i världen. Mysigt med delade uppfattningar.
Ge dig, bli inte sådär deppig och ångestfylld igen. Som vanligt. Bli inte som vanligt. Han lutade bakhuvudet mot väggen och blickade upp i taket.

Ett bra tag efter att Zhìyuan yttrat det där ordet som för tillfället studsade omkring inne i huvudet på honom, bestämde han sig slutligen för att sätta sig ordentligt och knäppa händerna i knät.
”Förlåt, jag är oförskämd”, konstaterade han och böjde huvudet framåt en aning, så att luggen halvt om halvt täckte ögonen på honom. ”Min mor säger att jag är en katastrofal besvikelse när det kommer till sociala interaktioner”, fortsatte sjuttonåringen med ett roat leende krypandes över de bleka läpparna. Visserligen var det sant, men han kunde fortfarande inte undgå att uppfatta det hela som löjligt. Alla människor var olika. Vissa var trevliga och andra vresiga, som Zhìyuan själv. Det var helt enkelt så han var - vresig och barsk. Men han var inte uppfostrad på det sättet. Inte ens i närheten.

"Vi kan väl bara konstatera att vi båda har lite att jobba på när det gäller att typ socialisera sig", svarade han tyst och plockade upp Kiwi. Igen. Hur många gånger hade hon farit fram och tillbaka, upp och ner på sistone? Många gånger. För många för att hon skulle vara nöjd och samlad(som att hon kunde vara helt samlad en endaste sekund, lel). Hon fortsatte grymta men la sig slutligen till rätta. Max kröp ihop lite. Såg sådär liten och ynklig ut.
Vad var egentligen det för mamma? Som sa så om sin egen son? Hans egen sa aldrig något sådant. Sa aldrig något som kunde skada Max nästintill obefintliga självkänsla. Visst kunde hon ryta till, bara vara mammig och så men det ingick väl i jobbet som förälder.

”Hm, skulle ju däremot inte kalla det här för att socialisera sig”, påpekade Zhìyuan och kunde verkligen inte hålla borta flinet från läpparna längre. Med ett litet skratt lutade han sig tillbaka mot sätet och drog händerna genom det toviga håret, försökte reda ut alla små knutar och så vidare. Varför fann han situationen så extremt löjlig och bara allmänt tillfredställande. Det var inte direkt som om han betett sig normalt eller så, och ännu mindre skaffat sig en ny vän. Eller? Nej, efter allt han sagt under färden skulle nog Max inte ha någon lust att bli sjuttonåringens nya bästis. Men samtidigt verkade det inte som om någon av dem hade några vänner..hm. Återigen snurrade tankarna omkring i huvudet på slytherineleven. Han hade inte haft en konversation som denna under hela sin livstid, vilket fick honom att undra över om det betydde någonting - om det var något slags tvistat tecken.
”Du..vad säger du om att skapa en liten deal?” Undrade Zhìyuan och sneglade på den jämnårige med en sned blick.

Nej, det var väl sant. Men de båda pojkarna pratade ju med någon de knappt sagt ett ord till tidigare. Umgicks typ med en annan människa, ofrivilligt eller ej. Hmm, det fick ändå räknas som att socialisera sig. Typ.
En deal? Vad kunde den innebära? Gjorde folk dealer med varandra? Bara sådär, med typ främlingar? Nej, det kändes inte så. Fast Zhìyuan verkade ju inte riktigt följa restan av mänsklighetens spelregler.
"Eh, vad för deal?", frågade han tveksamt och blickade försiktigt åt den jämnåriges håll.

I några långa sekunder satt sjuttonåringen och stirrade rakt på Max, ögonen uppspärrade till dess yttersta. Väldigt, jävla underligt och möjligen en aning skrämmande.
”Vadå? Är du skeptisk eller?” Undrade Zhìyuan och lät huvudet falla lätt på sned. ”Tänkte mest att om du hjälper mig få godkänt i alla ämnen så kan jag åtmsintone försöka hjälpa dig med din..ehm..mesighet”, förklarade han och blinkade till några gånger, för att genast titta bort efter att han framlagt förslaget. Gud, vad var det ens för underlig deal? Den skulle ju knappt hjälpa den jämnårige heller, utan den som vann mest på det var helt klart slytherineleven - slytherineleven som hade underkänt i näsan alla ämnen och troligen skulle behöva gå om ett år.

Okej, de där blickarna var jävligt svåra att vänja sig vid. Fast det var väl ganska få som kände sig helt bekväma när någon stirrade på en med uppspärrade ögon.
Hur skulle Zhìyuan kunna hjälpa med något sånt? Det var väl typ omöjligt? Och att hjälpa att få godkänt i alla ämnen? Det innebar många timmars extra pluggande. Många många. Fast när en var typ utan vänner så blev det ganska mycket tid över. Och den lilla dealen skulle innebära att han skulle ha någon att umgås med ish. Var Zhìyuan någon han ville spendera så mycket tid med? Tveksamt. Eller? Han hade ju inte varit helt dryg hela tiden. Det kändes ju ändå som att de hade lite gemensamt och sånt. Eller?Herregud, Max stackars hjärna kokade över av förvirring.
"Öh, alltså jag kan ju inte lova att du får godkänt i allt. Men okej, antar jag?", svarade han försiktigt. Herregud, vad höll han på med. Slöt avtal med random slytherinare. Jösses.

”Om jag inte får godkänt i allt så kommer jag defintivt att beskylla dig”, konstaterade slytherineleven och drog på en av mungiporna. ”Tänker väl mest att vi båda kan få ut någonting av det. Du har väl ändå ingenting annat för dig”, resonerade han därefter och förflyttade sig blixtsnabbt till sätet bredvid Max. Ännu en gång var ögonen sådär löjligt uppspärrade och skrämmande. Sjuttonåringen fann nämligen ett väldigt stort nöje i att göra den jämnårige okomfortabel, det var väldigt roligt faktiskt och troligen någonting han inte skulle kunna sluta med i det första taget. Samtidigt som han tog ett djupt andetag, sträckte han fram högerhanden mot Max och rätade lite på ryggen. Långsamt lutade han även ansiktet närmare den andre, så pass nära att de nästintill snuddade vid varandra.
”Så har vi en deal då? För du förstår..jag är jävligt ensam och det är förfärligt tråkigt, plus att mina betyg är urusla”, andades han och log ett obehagligt leende.

Om Zhìyuans mål med tillvaron var att göra Max obekväm så lyckades han verkligen. Att sitta så pass nära någon...Ovant. Minst sagt ovant. Max ville typ fly. Hoppa ut genom fönstret och springa. Nånstans. Dit obekvämheten inte hittade.
Han greppade, något osäkert den jämnåriges hand och återigen kom det där konstiga kittlandet i fingertopparna tillbaka. "Sure", svarade han tyst och bet sig osäkert i läppen.
Varför ville han plötsligt sluta det där nästan icke existerande mellanrummet mellan deras läppar? För att skrämma bort den andre. Typ. Herregud Max. Vad var det för jäkla instinkter? Tänk så kunde Zhìyuan läsa tankar. Du skulle vara körd då. Verkligen. Typ död. Jösses.