Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Så himla bra jag sa att den inte kunde bli bätre men jag hade fel

Hjättebra!

Oj! Nu blev det spännande! Antar att det är delen då Harry luskar ut sanningen om ägget. Undrar hur Miriam ska reagera angående sanningselixiret! Då hoppas jag hon skäller ut Snape rejält!* Hehehe!



*

Ojojoj har inte varit inne på lääänge, men lika bra som vanligt!!

Hjättebra! ♥

Hjärtat tar sådana glädjeskutt varje gång ni kommenterar, det känns helt otroligt! TACK !!! ♥ ♥ ♥

Mintygirl89, tusen tack och det är alldeles riktigt, angående Harry och ägget. Spännande att du anknyter till händelser i böckerna. Förstår också hur du känner gällande spoilern.

När det gäller hur Snape beter sig mot Neville, trion och ungdomarna överlag, hänvisar jag varmt till kommande kapitel!

Det är för övrigt min dotter som skrivit stycket om raringen Neville och gälgräset. ♥


Kapitel 21 - Gälgräs


Redan följande natt kom den första mardrömmen.

Ett grönt sken blev starkare och starkare tills det med ett enormt dån blixtrade till. Jag satt rakt upp i sängen, med filtarna i en enda röra, genomsvettig och med ljudet av mitt eget skrik ekande i öronen.

Med bultande hjärta stapplade jag ut i våningen, sjönk ner i en av fåtöljerna och försökte tygla illamåendet. Tänderna skallrade i munnen. Det var fortfarande mörkt utanför fönstren. Jag drog upp fötterna under mig och kände - för första gången sedan alldeles efter olyckan - hur ärret smärtade och brände.

Några facklor tändes bakom mig.
– Vad hände?
Snape betraktade mig uppmärksamt, men han såg inte förvånad ut.

Detta visade sig vara en av de saker som både han och Dumbledore hade misstänkt kunde hända. Det var bland annat därför de ville att jag skulle bo kvar i våningen, eftersom sinnet var som mest öppet och sårbart under sömnen. Jag fick beskriva drömmen i detalj, men dess skrämmande crescendo hade inte varit särskilt detaljerat, bara det gröna skenet som i takt med ljudet blev starkare. Tydligt var ju att skenet hade någon sorts samband med älvorna, som hade varit omgivna av det den där natten. Jag hade en vag känsla att jag även sett det vid något annat tillfälle och någon helt annanstans, men jag kunde inte komma på när.




När jag var i biblioteket föll mina ögon ideligen igen. Den tunga tröttheten hade återvänt. Så fick jag syn på Harry som satt med lika tunga ögonlock som jag själv och förtvivlat bläddrade genom en tjock bok. Han hade Hermione med sig och hon såg lika förtvivlad ut som Harry själv. Hon bläddrade också igenom en minst 6 centimeter tjock bok. Ron var också med, blekare än vanligt under fräknarna.

De mumlade, trött och förtvivlat, nästan ohörbart för sig själva. En lång, lite rund pojke med vänligt ansiktsuttryck fram till dem, andfådd och ivrig.
– Jag vet hur du ska lösa nästa uppgift!
– Hur, hur? sa Harry lättat.
– Hermione och Ron kommer att bli fast under vattnet och du har en timme på dig att lösa det. Men du kan alltid använda gälgräs! sa han viskande till Harry och gav honom några gröna strån som såg ut som gräs men slemmigare. Harry såg lättad och glad ut och sa:
- Tack Neville, du är väldigt snäll. Harry omfamnade honom. Neville som blev lätt röd om kinderna sa:
- Jag behöver... Uh… Göra läxa, vi ses!
Han försvann. Jag såg leende efter honom. Neville var en av mina favoriter. Han och jag hade faktiskt en del gemensamt, men hos honom var det tiofalt förstärkt: både tummen mitt i handen och den goda viljan. Det fanns helt enkelt inget ont i honom, men han hade ingenting gratis. Örtlära var dock hans bästa ämne, och antagligen var det därför han kunnat hjälpa Harry med gälgräset.
– Okej, Miriam, nu har vi en stor hemlighet, sa Harry, och jag släntrade över till deras bord. – Det var verkligen bra tajming av Neville nu när jag precis listat ut vad andra uppgiften går ut på.
– Hur gjorde du? undrade jag.
– Jag var i prefekternas badrum härom natten efter ett tips från Diggory, och öppnade ägget under vattnet precis som han sagt att jag skulle. Det hjälpte mig att förstå att jag måste hämta något under vattnet och att det kommer att ta en timme.
– Så du var alltså ute härom natten? sa jag försiktigt. Du hörde det som hänt med Snapes kontor?
– Jag hörde talas om det, ja. Harry fäste prövande sina gröna ögon på mig. Det var inte jag som bröt mig in, sa han. Men hur vet du …?
– Du vet, lärarna talar ju med varandra, och jag hör en del av det, sa jag avledande. Jag tror på dig, om du säger att det inte är du, Harry. Frågan är bara vem det var?
– Jag såg på min marodörkarta att Bartemius Crouch var där inne, sa Harry. Jag har just berättat det för Ron och Hermione, och vi begriper inte vad han gjorde där. Den allmänna meningen är att han var sjuk en tid - redan på julbalen kunde han ju inte komma hit, utan lät Rons bror Percy gå i hans ställe.

Bartemius Crouch arbetade på trolldomsministeriet, med internationellt magisamarbete, och Percy var hans assistent. Mr. Crouch var en av domarna i turneringen för magisk trekamp, men ända sedan julbalen hade Percy fått ersätta honom.

Ingen av oss begrep vad Bartemius Crouch gjort på Snapes kontor.
– Snape borde få veta det, tyckte jag. Så behöver han inte heller misstänka dig, Harry.
Det var besvärligt med antipatin dem emellan, när jag var så fäst vid dem båda två.
– Jag berättade det för Moody, så han för det väl vidare till de andra lärarna, trodde Harry. Men det är inte säkert att Snape köper det. Han misstänker alltid mig. Fast nu håller Moody ett öga på honom. Han sa att Dumbledore bara låter Snape stanna här för att han vill ge honom en andra chans.
– Va? sa Ron och spärrade upp ögonen av förvåning. Harry, Moody kanske tror att det var Snape som lade ditt namn i den flammande bägaren!
– Nej, men Ron, sa Hermione och skakade tvivlande på huvudet, vi trodde ju en gång tidigare att Snape försökte döda Harry, och det visade sig tvärtom att han räddade hans liv, kommer du inte ihåg det? Jag bryr mig inte om vad Moody säger. Dumbledore är inte dum. Det var riktigt av honom att lita på Hagrid och professor Lupin, trots att de flesta andra inte skulle erbjudit dem arbete, så varför skulle han inte också ha rätt när det gäller Snape, även om Snape är lite …
- Ond, sa Ron raskt. Ärligt talat, Hermione, varför skulle annars alla de som jagar onda trollkarlar söka igenom hans kontor?
– Han har onekligen en framtoning som gör honom lätt att misstänka, sa Hermione eftertänksamt. Han är inte trevlig eller gladlynt, och han har betett sig väldigt elakt mot oss och andra elever, flera gånger. Men Dumbledore litar på honom, och allvarligt talat, har ni inte märkt att han slutat upp med att vara elak mot eleverna? På den här sidan året har han inte varit orättvis en enda gång. Till och med Neville låter han vara nuförtiden. Jag undrar vad det beror på?

Ja, vad kan det bero på att Snape inte längre är elak eller orättvis mot eleverna, tror ni?

Hjättebra som vanligt du skriver så bra! ♥

SU blir ju bara bätre!

Superbra! Är på landet så kan inte läsa så ofta ♥

Ha, jag vet absolut vad Snapes omvandling beror på! Gillar hur Miriam försöker hjälpa Harry.

Nå vi får se vad som händer senare, när vi kommer till delen då Karkaroff dyker upp under lektionen.