Hogwarts (privat)

Grace himlade med ögonen. Han var alltså tvungen att berätta samma sak som hon precis hade sagt. Hon ville säga någonting drygt, men valde att hålla tyst, hon orkade inte bråka. Hon vägrade erkänna att han var bättre än henne på att förklara händelsen, mest för hon tyckte att hans sätt att ta över var irriterande. Blicken han gav henne var ju inte heller speciellt trevlig. Hon gav en lika kylig blick tillbaka och vände sig mot Sonia igen, som föreslog att de skulle skolka. Grace skrattade till när hon hade pratat klart.
”Tro mig, jag önskar att vi kunde skolka. Men för det första tror jag inte att Herr Prefekt här skulle gå med på det, och för det andra så är jag säker på att Mills hade hittat en väg att göra det hela värre för oss om vi inte dyker upp på lektionen. Jag lovar att hon sitter och väntar på oss och kommer göra lektionen till ett rent helvete” sa hon och suckade. Hon hade inte alls lust att vara Mills huvudnöje för dagen, hon ville allra helst gå och dra täcket över huvudet och inte komma fram på hela helgen. Det gick ju tyvärr inte.

Grace funderade på vad som skulle hända när, för det handlade ju faktiskt om när och inte om, resten av skolan fick reda på att Gareth Covington och Grace Swan satt ihop. Förmodligen skulle rykten spridas och de skulle göras till åtlöje i resten av deras skolgång. Grace stod knappast ut med tanken. Historien skulle vridas och vändas och skrivas om så många gånger att det tillslut inte skulle ha en droppe sanning i sig, eftersom det ofta var livscykeln av ett rykte på Hogwarts. Grace kom ihåg när ryktet började gå att Melissa Smith i Ravenclaw hade pratat sig ur straffkommendering med Professor Daniel Jones, det hade gått i en nedåtgående spiral fort, och Melissa hade knappt kunnat visa sitt ansikte utanför uppehållsrummet. Det var hemskt, och Grace kände inte för att spendera resten av sin tid på Hogwarts inlåst i sin sovsal. Hon skakade på huvudet och sköt undan tanken om ryktesspiraler för tillfället. Hon vände sig till Gareth.
”Då är det väl dags att möta Djävulen själv, då” sa hon och suckade. Kunde denna dagen bli värre?

Gareth höll för ovanlighetens skull med Grace, men han ogillade att hon kallade honom Herr Prefekt. Inte nog med att det var ett pinsamt och förnerande namn, att göra narr av prefekter på det sättet brukade visa på en brist av respekt för både regler och högre uppsatta personer. Att Grace gjorde något sådant förvånad honom inte. Han höll masken och visade inte att det störde honom. Sonia flinade istället över namnet.
“Hon borde inte straffa er om ni kommer med en ordentlig bortförklaring. Som att ni hälsar på en svårt skadad vän i sjukhusflygen. Jag menar att Kai skulle ramla ner för en trappa eller nått är lätt fixat”, sa hon oskyldigt.
“Med tanke på vad hon redan gjort spelar det nog ingen roll om vi har en bortförklaring eller inte”, sa Gareth, utan att fundera på att säga nått om att det var fel att knuffa ner sina vänner för trappan. Det var bara ett skämt, och Kai skulle säkert klara sig även om det inte var det. Han var van vid skador. Sonia verkade inte ha några fler motargument.
Gareth tyckte inte om att Garce kallade en lärare för djävulen. Tyvärr stämde det för bra för att han skulle kunna komma med några invändingar.

Vägen till fängelsehålan kände evighetslång. Men Sonias närvaro hjälpte lite. Hon var villig att prata med båda, och nämnde inget om teorier om att någon hade förhäxat rektorn medan de gick. Och framför allt kändes det inte som om folk reagerade på hur nära Gareth och Sonia gick nu när de inte var ensamma. Antagligen brydde sig ingen de två hade varit ensamma egentligen, men Gareth hade inte kunna skaka av sig känslan att det hade sett väldigt misstänkt ut och att folk måste fatta att något var fel.
Inte för att folks misstankar spelade någon roll särsklit länge till. Snart skulle Mills avslöja allt ändå.
Större delen av klassen står utanför klassrummet och väntade. Mills syntes inte till. Inte Kai heller. Förhoppningsvis hade han inte på riktigt ramlat ner för en trappa.
Gareth höll sig tyst medan han mentalt förberdde sig på vad som skulle hända. Han ville inte visa för Mills hur mycket hon hade förstört för dem, och han behövde vara redo på att vara lugn och sansad är klassen på ett eller annat sätt fick veta vad som hände. Han kunde inte på några villkor tillåta sig själv att tappa ansiktet.

Grace följde efter, eller ja, hon var ju så illa tvungen, när Gareth började gå ner mot fängelsehålorna. Klumpen i magen växte sig större och större, och hennes tankar återvände till funderingarna hon hade haft innan; kopplingen mellan flaskorna i hennes väska och Mills. Hon svalde och såg att hela klassen stod samlad utanför klassrummet. Det var inte så vanligt, Mills brukade alltid låta dörren vara öppen för att de skulle kunna sitta innan hon kom. Grace ville inte ens veta vad hon hade planerat. Plötsligt öppnades dörren av sig själv, och klassrummet var tomt, utom Mills som satt vid sin kateder och tittade mot eleverna i korridoren.
”Kom in”, sa hon med ett fult leende på läpparna. Grace kunde knappt klara av att se på henne, men hon var ju tvungen. De gick in, och ingen reagerade på att Grace och Gareth gick vid varandra, alla gick ju ändå in i en klump så det var ju inte så märkligt egentligen. När eleverna tystnade harklade Mills sig.
”Ja, idag ska vi göra en hel del praktiskt” sa hon och Grace var hundra procent säker på att hon kastade en blick mot henne och Gareth.
”För det så behöver vi speciella grodögon. Vad ni ska göra finns på sida 98, ni kan dela in er själva i par” sa hon och denna gången vände hon sig verkligen till Grace och Gareth. Hennes leende blev nästan större, det såg ut som hennes ansikte skulle spricka.
”Mr Covington, skulle du kunna vara vänlig och hjälpa mig att dela ut grodögonen? Varje par ska ha 7 stycken” sa hon och Grace svalde. Hon gjorde allt för att inte springa fram och ge kärringen en rak höger. Det skulle ju inte precis göra deras straff lättare, men för en sekund funderade hon på om det skulle vara värt det. Förmodligen.

Nej, nej nej nej, absolut inte! Aldrig tidigare har Gareth fått en sådan lust att helt strunta i en lärares order. Om det bara var en annan lärare skulle han kunna förstå, men professor Mills visste mer än väl varför det var en dålig idé, och självklart var det just därför hon sa det.
Klassrummet är inte stort särskilt stort egentligen, men han skulle definitivt komma mer än tre meter ifrån Grace om hon satt kvar vid bänken.
I ögonvrån ser han Sonia och Kai sitt vid bordet bredvid och titta surt på Mills. Kai måste ha kommit strax efter att alla började gå in i klassrummet. Han vill se på Mills på samma sätt som dem, men anstränger sig istället för att helt stänga av alla känslor i ansiktet. Han måste ge intryck av att vara lugn och sansad, och inte visa för Mills hur mycket hennes straff krossar honom.
En våg av bortförklaringar väller upp i hans huvud, han har skadat benet och kan inte gå, eller just det, han är ju allergisk mot grodögon, det är ett svårt jobb att göra ensam Grace kan hjälpa honom, sa inte Mills förra lektionen att Kai skulle behöva hjälpa till med sånt här efter sitt grova misslyckande? Han önskar han kunde använda någon av dem, men det går inte. Han kan inte ljuga på det sättet, inte för att det skulle spela någon roll. Mills skulle se igenom det i alla fall, och det skulle såklart sluta med att hon avslöjar dem ändå.
Gareth nickar kort och reser sig långsamt. Han kastar en blick mot Grace som ber henne följa med. Det går inte att komma undan, men om han håller huvudet högt och låtsats som om inget är fel kanske folk inte tänker lika mycket på det i alla fall. Han tar hellre förnedringen rakt på än att patetiskt misslyckas med att dölja den.
Han börjar gå mot katedern för att hämta grodögonen. Han hoppas Grace följer efter. Om Mills kommenterar det går det i alla fall lugnt att säga att professorn redan vet vad som händer, utan att behöva förklara mer. Frågan är bara om Mills kommer acceptera det, eller fortsätta förnedringen. Aldrig tidigare har Gareth varit så nervös för att stå upp inför klassen.


((Sorry för segt svar!!!))

Grace ville bara svära rakt ut, sparka ner bänken hon satt vid och storma ut ur klassrummet. Det kunde hon såklart inte, i alla fall inte utan att trilla och dra med Gareth i fallet. Synd att hon inte kunde förhäxa Mills, det hade varit lättare. Hon slängde en blick på Gareth, och det var nästan så hon kunde se hur hans hjärna jobbade på att lösa deras problem som nu hade uppkommit. Grace själv försökte komma på en lösning för att inte se konstig ut, eller göra någonting som var annorlunda mot vad hon brukade göra. Tyvärr var det sistnämnda antagligen något hon inte kunde lösa.

När Gareth reste sig upp långsamt, kände Grace paniken. Vad tusan skulle hon göra? Använda Accio? Använda en annan trollformel för att dela ut grodögonen innan Gareth tog de steg som krävdes för att deras magiska bindning skulle reagera? Det borde funka, men i hennes febrilt arbetande hjärna kunde hon inte komma på någon bra formel - och Mills skulle säkerligen inte tycka om det. Grace harklade sig och reste sig, nästan lite väl fort.
"Jag hjälper dig, så går det fortare" sa hon och gick fram de få steg mot Gareth för att stå bredvid honom. Hon kastade en blick mot Mills, vars flin fanns kvar, och hennes blick borrade sig in i Graces gröna ögon. Hon sa ingenting, det verkade som de hade löst sitt problem. Grace kastade en blick i rummet, där folk tittade förvånat på henne. Grace var ju inte precis den första personen som brukade erbjuda sig att hjälpa folk - speciellt folk hon inte kände. Man kunde väl ändra sig, eller?

((Lungan, kompis! ))

Gareth hade aldrig uppskattat Grace lika mycket som han gjorde just då. Hennes lösning var kanske inte det mest naturliga, en del folk reagerade tydligt på hennes agerande. Men det var bra mycket bättre än Gareths plan att hoppas hon följde med utan att någon sa något om det.
“Tack.” Han lät stel, till och med han själv var medveten om det, men tacksamheten hördes ändå. Det var inte bara en tom artighetsfras, han var glad över att få hennes hjälp. Självklart främst för att det innebar att hemligheten inte avslöjades än, men det behövde inte de i klassen veta.
Mills protesterade inte, även om blicken hon gav Grace var allt annat än snäll. Gareth trodde inte för en sekund att det var hennes sista försök att avslöja dem. Hon hade en hel lektion på sig, det skulle vara ett mirakel om de klarade sig. Och om de mot förmodan gjorde det hade de fortfarande en vecka till att ta sig igenom. Det fanns inte en chans att de skulle klara det.
Gareth gick mot katedern och var noga med att hålla koll på at Grace höll sig nära honom. Sekunderna av lättnad han känt efter hennes räddning var över. De behövde klara uppgiften också. Att dela ut grodögon var inte en svår uppgift, men de behövde ändå göra det framför hela klassen var en stor risk. De måste ha koll på varandra hela tiden, utan att göra det tydligt att de hade det. Minsta felsteg och alla skulle omedelbart inse att något var fel.

När Grace tog stegen för att röra sig i samverkan med Gareth, funderade hon på vad de skulle göra nu. De behövde dela ut ögonen utan att dela på sig, vilket var ett väldigt effektivt sätt. Det skulle klassen säkert märka, men förhoppningsvis skulle väl ingen säga något. Grace kunde inte komma på någon bättre lösning, ändå. Hon sänkte rösten rejält när hon kom fram till Gareth, för det var bara han som skulle höra henne.
"Vi tar rad för rad, och delar ut ögonen på varsin sida. Det är det bästa sättet jag kan komma på just nu" sa hon knappt hörbart, men eftersom hon stod så nära honom så borde han ha hört henne. Hon plockade upp en låda med grodögon och svalde. Hennes ögon landade på Mills, som tittade på dem, med det där äckliga leendet fortfarande på sina läppar.

De hade tur, för klassen hade börjat småprata med varandra i väntan på att ögonen skulle delas ut. Mills verkade inte göra något åt det; men samtidigt fanns det väl ingen riktig anledning att alla skulle sitta tysta och titta på när grodögonen delades ut. Om något skulle råka hända för att Grace och Gareth klantade sig så skulle alla se det ändå, även om det var ett lågt surr av småprat i klassrummet.
"Är du redo?" mumlade hon och vände sig om mot klassen. De var inte speciellt många egentligen, men just nu kändes det som de skulle dela ut grodögon till tusen personer.

Gareth nickade kort. Han hörde henne och det lät som om det borde funka. Han plockade upp den andra låda med ögon utan att titta på Mills. Även utan hennes förbannelse var det förnedrande att behöva agera som hela klassens husalf. Hur skulle Mills reagera om han tillkallade familjens husalf och sa åt den att ta hand om utdelningen? Hon borde väl inte kunna stoppa det? Problemet var bara att det skulle få Gareth att se riktigt bortskämd ut. Han ville inte vara personen som tillkallade sin husalf för att göra de allra simplaste uppdragen. Speciellt inte som prefekt, han behövde vara en bra förebild och göra sitt egna arbete.
Det var tur att klassen började prata och lägga uppmärksamhet på varandra istället för han själv och Grace. Kai och Sonia satt tysta på sina platser och tittade spänt på dem. Gareth önskade han kunde säga åt dem att agera mer naturligt, men det gick såklart inte. Han nöjde sig med att ge dem en irriterad blick, förhoppningsvis förstod de hans meddelande.
“Ja”, svarade han tyst Grace och började gå. Ingen idé att stå och skjuta på det. Han gick lite extra långsamt fram till första raden och började dela ut ögonen. Raden var mindre än två meter från katedern. Så länge Grace följde som planerat skulle det gå bra.

Gareth svarade henne, så han hade hört vad hon hade sagt. Han började gå, och Grace reagerade snabbt och gick bredvid honom, med full koncentration på att röra sig i rätt avstånd från honom. Hon delade samtidigt ut ögonen på höger sida om sig, så Gareth kunde göra det på vänster sida utan att de behövde korsa varandras vägar eller gå ifrån varandra på ett längre avstånd. Det gick smidigare än vad Grace, och förmodligen Professor Mills, hade gissat. Tur för dem. Grace kastade en blick på Sonia och Kai, som verkligen inte hade någon känsla för vad ett poker face var. Det gjorde Grace rätt irriterad, med tanke på att de stirrade på dem som om någonting skulle hända.

När de äntligen hade nått ena sidan av klassrummet, var de bara att förflytta sig längst med andra sidan och gå tillbaka till andra sidan igen. Det skulle förhoppningsvis gå bra, det också.
"Bara andra sidan kvar" mumlade hon tyst, men Gareth hörde nog det även om folk småpratade omkring dem. Det var skönt, för då var inte all uppmärksamhet på dem. Professor Mills tittade däremot på dem hela tiden, och man kunde riktigt se i hennes ögon att hon förväntade sig att de skulle göra någonting för att avslöja att de faktiskt bokstavligt talat inte kunde röra sig utan att vara beroende av den andre.