[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae förblir tyst när den andre inte svarar honom på ett rätt bra tag. Det var dumt av honom att ens öppna munnen. Inte för att han har skuldkänslor åt sin far, nej.. mer för att han inte vet hur han ska hantera den främmande situationen. Jae pratade knappt med andra utanför arbetet, särskilt inte andra ledare. Men förutom den kluvna känslan i hans mage, så finner han en viss ro att prata med den andre. Ingen stor konversation direkt, men tystnaden mellan dem är inte heller besvärad vilket Jae är förvånad över.

Ännu mer förvånad blir han när den andra ledaren sätter sig ner bredvid honom. Jae studerar hans profil medan fingrarna pillar med tyget innanför jackfickan. Nu när han tänker på det kanske det inte riktigt är halsont han har, halsen kanske på riktigt är skadad av någonting fysiskt. Kanske ett slag, eller någonting annat.
"Värmefilt kanske kan hjälpa?" Jae vänder bort blicken från mannen bredvid, och kollar ner på sina utsträckta ben. De börjar bli trötta, påväg att somna i kylan. Dock har han ingen lust att röra på sig, det känns en aning tillfredsställande. "Eller is, båda två kan fungera."

Han kommer ihåg hur han brukade ha värmefiltar över sina lila fötter efter att ha skadat sig själv, eller över blåmärkena som kom med träningen. Också när han blivit slagen eller annat, värmen brukade få såren att göra mindre ont och han har alltid tyckt om det. Precis när Jae tänkt öppna munnen och fråga varför den andra ledaren har ont, stoppar han sig själv. Det är en fråga vars svar antagligen är personligt. Först hade han tänkt att halsontet kommit med febern - vilket det verkar som att Yakamoti har-, men nu är han inte lika övertygad. Hur som helst har Jae ingenting med det att göra.

Uta log faktiskt åt den andra mannens råd, även om det av någon outgrundad anledning gjorde det honom också oroad. Hur kom det sig att den andra mannen kunde ge honom tips angående det. Teat hade varit naturligt, halsont vid förkylning var något vanligt förekommande, men att mannen kunnat ge honom andra råd, var inte lika naturligt. Självklart kunde Uta inte fråga honom om detta, och för att vara ärlig var han inte säker på ifall han ville veta om den bakomliggande anledningen. Dessutom angick det honom inte, det var inte så att han och den andra ledaren hade en relation där de kunde prata öppet. Men för en sekund önskade Uta att de hade det, innan han slog undan den tanken. Den var rent utsagt idiotisk, på mer än ett plan. Förutom den bakomliggande konflikten, deras familjer emellan, så skulle det utsätta människor runt honom i fara, och inte minst sagt han själv. Något han inte var villig att göra, inte endast för att kunna prata med den andra mannen.

"Vad som brukar hjälpa är tid" svarade Uta endast, men gav ändå mannen ett leende. Uta hade prövat olika metoder genom åren, och precis som teat kunde ge en kortvarig lindring, kunde värmefiltar och is ge samma effekt. Även om Uta alltid föredrog att placera något varmt över sin hals, än något kallt. Men det som hjälpte var när tiden fick ha sin gång. Tack och lov, var Borgmästaren inte en man som ofta besökte honom, det kunde dröja veckor, till och med månader mellan hans besök, vilket gav Uta tid att läka. Han tog en till klunk av teat, kände hur den varma vätskan rann nerför halsen, och lindrade en kort stund.

Uta försökte finna något att samtala om, inte för att tystnaden var tryckande, snarare tvärt om. Men det kändes ändå underligt att sitta bredvid den andra mannen, tyst. Han visste inte heller hur den yngre ledaren tolkade situationen, och vad hans tankar var. Möjligen var inte den andra mannen like förtjust över situationen som Uta var, även om Uta själv var osäker på hur han kände inför situationen. Men kanske fann den andra ledaren i situationen, utan några större klagomål, inte för att Uta skulle få höra dem. Dock hoppades inte Uta att den andra ledaren misstyckte, det var trots allt den yngre mannen som tagit kontakt först. Något Uta fortfarande inte var säker på hur han skulle tolka. Uta vände blicken emot den andra mannen.
"Om du inte misstycker att jag frågar, vad gör du här?" Frågade Uta tillslut, i en mycket lägre röst. Han då mannen redan märkt att hans röst inte är vad den brukar, så fann Uta ingen mening med att anstränga den mer än nödvändigt.
"Du behöver inte svara ifall du inte känner för det" la Uta till, uppriktigt. Han hade ingen avsikt att tvinga några svar ur den andra mannen, utan han försökte endast samtala, något så när vanligt. Uta vänder bort blicken ifrån mannen, tar en ny klunk av teat och sluter ögonen för en sekund, när en våg av smärta sköljer över honom. Det var för honom oförklarligt hur smärtan ibland kunde uppstå utan att han gjorde något för att frammana den.

När Jae får syn på det lilla leendet som pryder den andres ansikte, känner han sig lite mer nöjd med sig själv. Det var länge sedan någon log mot honom sådär, ingenting stort utan bara ett litet leende och han finner en saknad i det.
"Tiden går snabbare med hjälp av värmefiltar," påpekar han med lugn stämma. Jae känner att han inte behöver prata med någon kall röst som han använt sig ut av under deras möten. Det kändes inte heller som att han behövde sätta en fejkad fasad för den äldre. Vilket inte är någonting bra, inte någonting bra alls. Hans far ville alltid att han skulle vara noga med att inte låta sig själv mjukna upp för någon. Just nu orkar Jae dock inte bry sig. Den andra ledaren får honom på något sätt att vilja fortsätta stanna där, även om kylan är stark.

När den andre frågar vad det är han gör här ute, så kollar Jae på nytt upp på honom. Hans mörka ögon fäster rot i den andra ledarens blick.
"Nej det är lugnt.." säger han och skakar lite på huvudet. Jae vet inte om han ska berätta om mötet han haft, som fått honom att tänka till. Det är trots allt mannen bredvid honom Mr Eun vill åt, dock vet han inte om det är för personligt. Mannen vill antagligen inte ha en lång förklaring på vad det är som hänt, det är antagligen bara ett försök i att hitta något nytt samtalsämne.. Jae undrar varför mannen ville hitta ett. Kanske han inte ogillar situationen. "Jag hade bara en del att tänka igenom," svarar han med låg röst. "Det är lättare att göra det ute." han harklar sig lite, rundan han gick brukade han och hans moder alltid brukade ta under både hans födelsedag och julaftonsmorgonen. Han hade satt sig ner på bänken för allt tänkande fick honom att få ont i huvudet.

Jae får syn på hur en liten rynka bildas mellan den andres ögonbryn, och hur ögonen knips ihop. Han börjar undra om han ska påpeka det eller inte, då den andre kanske inte vill prata om det.
"Om det gör så ont kanske du borde gå in," säger han och försöker hålla den lilla oron borta från sin röst. De känner knappt varandra, men ändå på något sätt bryr han sig. Det är en konstig, främmande känsla.

Uta nickade som svar åt den andre, och märkte direkt skillnaden i den yngres tonläge, vilket får honom att vända huvudet i hans riktning. När Uta studerar honom, såg han att den yngre mannen verkade lugnare. Han ansiktsdrag var annorlunda, mer avslappnade och mjuka, Uta tyckte personligen att det passade honom bättre, han var dock osäker på varför. Kanske för att den här fasaden kändes mer äkta, och kanske var det så. Uta var dock förvånad över att den andra mannen visade sig i ett sådant tillstånd framför honom, inte för att Uta misstyckte. Nej han föredrog nästan ynglingen så här, när han kändes som om han var sig själv. En tanke som nästan fick Uta att börja skratta, han kände inte den andra mannen, så han kunde omöjligt avgöra vem den riktiga han var. Men kanske var det någon form av önsketänkande, något som Uta genast slutade med. Att spekulera om mannen och önska att han vore på ett vist sätt, var dumdristigt, att ens sitta ner och samtala med mannen var dumdristigt. Men Uta uppskattade det verkligen.
"Jag skulle inte säga att tiden går fortare på grund av värmefiltarna" sa Uta långsamt, men log sedan emot mannen. "Men det kan göra läkeperioden behagligare"

Uta förvånade sig själv hur han inte försökte svara så kort han kunde, för att spara på sin röst. Utan hur han ville hålla konversationen levande, om än med få meningar. När mannen åter tog till tala nickade Uta.
"Jobbet brukar ge än fler funderingar än man trodde var möjliga" sa han och tog en klunk av teat, men han kände hur muggen började tömmas. "Och det kan må så vara att det hjälper än att tänka om man är ute. Själv brukar ensamheten hjälpa, på gott och ont"
Uta log åter emot mannen, förvånad över hur han gjorde så. Det kändes så naturligt att le mot honom, något Uta långt ifrån alltid kände. Dessutom var det sällan han log ett äkta leende. Självklart var det inget människorna runt honom visste, han fick trots allt betalt för att le, men Uta själv kände av det. Så hur kom det sig att den andra ledaren kunde locka fram ett äkta leende ur honom?

Men tankarna försvinner när den kort varande smärtan tar över. Uta har snart smärtan under kontroll igen, tillskillnad ifrån när han var ung, kunde han till större delen av tiden kontrollera den.
"Är du oroad för mig Elliot?" frågar Uta, nästan road, men han är noga med att hålla allt hån borta ifrån rösten. Att den yngre mannen tycktes känna oro för honom, inbringade en konstig känsla i honom. "Men det finns ingen anledning till oro, smärtan är allt för ofta inte främmande i en prostituerads liv, och skillnaden på att befinna sig inomhus eller utomhus är minimal"
Uta förvånade sig själv över uppriktigheten, han hade inte avsett att vara så uppriktig, men det gjorde honom inte förskräckt, bara förvånad.

Jae himlar lätt med ögonen mot den andre, en aning road måste han säga.
"Det var det jag menade, formulerade mig inte riktigt rätt antar jag." säger han och lutar sig tillbaka mot bänken. Den yngre ser ner mot sitt somnade ben och försöker att vicka lite på sina lite mindre fötter för att få liv i dem. Dock fungerar det inte särskilt bra. Jae låter sin blick glida mot de lekandes barnen framför dem, skratten når hans klädda öron. Jae kan uppriktigt säga att han aldrig riktigt lekt med snön, inte som de barnen nu gör. Hur de skapar snögubbar, snöänglar med sina armar, och slänger snöbollar på varandra. Det kan inte vara så roligt att bli alldeles blöt och kall av snön, anser han.

"Du ska bara veta," säger han med blicken fäst på snön. Jae hade aldrig trott att han skulle säga nej till att ta ner Yakamoti familjen, han hade ingen koppling till dem förut. Det enda som stoppade honom var faktumet att saker som kunnat hänga ihop med sina farfäders historia skulle försvinna. Nu känner han dock att svaret på Mr Euns fråga definitivt skulle vara ett nej. Jae har ingen lust alls att förstöra för mannen bredvid sig nu. Det finns någon koppling mellan dem som han finner tillfredsställande, även om det bara är för stunden. "Ensamhet fungerar alltid, men utomhus gör det ännu bättre."

Jae känner sig en aning mållös när den andra ledaren frågar om han är orolig för honom, han öppnar sin mun bara för att stänga den tvärt.
"Kanske, kanske inte," svarar han bara och märker hur han själv ler under jackan. Han känner igen sig lite i det där, förutom faktumet att han inte betalade för det. Jae har alltid hatat att bli rörd på ett så ovårdat sätt, han började hata sig själv första gången det hände vid tioårsåldern. Tillslut blev hatet en vanlig känsla, och lät människor göra vad de ville med honom när pappan försvann. "Varför sälja dig själv när du får ont.. du mår ju bara dåligt av det."

Uta la huvudet lätt på sned åt den andra mannen.
"Kan också ha varit jag som inte tolkade dig rätt" erkände han med ett svagt leende. När han inte satt i ett möte, var det inte alltid han tolkade varje mening, eller snarare mening bakom dem. Något han kan tänkas behöva göra, men det tog bort friheten i samtalet, om han analyserade varje ord som sades. Och om han nu misstolkat den andra, hade han inget problem med att erkänna detta. När den yngre mannen vände bort blicken, följer Uta den och ser hur den fastnar på barnen, och Uta kan inte hindra sig själv ifrån att le. Se dem lekande i snön fick det suddiga minnet av modern att återvända, och tillskillnad ifrån gårdagens mardrömmar, välkomnade Uta minnet av modern. De få stunder han mindes med sin mor, var väl uppskattade av honom.

"Jag tror jag är väl medveten om det" sa Uta och skrattade lätt, men slutade genast då det gjorde smärtan värre. Han drack istället försiktigt en klunk av teat, och slängde en blick åt hållet han inhandlat teat. En stund som denna önskade han att han införskaffat två koppar. Men han hade inte förutsett att han skulle samtala med någon.
"Om det är vad som fungerar för dig. Personligen föredrar jag badet" erkände Uta. Han kände sig alltid som mest avslappnad när han kunde ta ett bad, ensam utan att någon avbröt honom. Utomhus fanns det allt för ofta människor runt honom, och allt för ofta hade han livvakter med sig. Det var sällan han fick vara utan dem.

Uta ler åt den andra mannens svar, men kommenterar det inte. Han hade inte räknat med att mannen skulle säga att han oroade sig för honom. Och då det inte fanns några ord att yttra, undvek han mer än gärna att använda halsen. När den yngre mannen dock frågar varför han gör det han gör, vänder han sig emot honom.
"Varför gör vi något egentligen?" frågade han retoriskt men vände sedan blicken upp mot stjärnorna. "Endast för att smärtan inte är främmande, är det långt ifrån alla gånger jag råkar ut för den. Och det må låta främmande och konstigt i någon annans öron, men jag gillar mitt jobb, jag ser tillfredställelse med det. Dessutom är jag fruktansvärt bra på det"
Uta vände blicken emot den yngre och blinkade med ena ögat, när han yttrade det sista innan han åter kollade upp på himlen. Det var en del av sanningen, den andra delen var att han kände sig närmare sin mor, något han inte berättat för någon.

Jae skakar på huvudet, i det här fallet tror han att han formulerade sig på ett krångligt sätt, men han klagar inte. Uppriktigheten som kommer från den andra ledaren gör honom lite gladare, många ledare han mött behöver alltid ha rätt. Även om alla bevis visar motsatsen. Än en gång finner han ett barn försöka trycka i sig snö, den här gången gul sådan. Modern stoppar pojken precis innan han får in det. Barn är bra dumma.
"Jo, det är du är," säger han, känner sig en aning dum i huvudet. Klart mannen bredvid honom vet hur det känns, iallafall pappersarbetet fungerar på samma sätt hos de båda. Dock är Jae väldigt säker på att ingen kommit till den andra ledaren med planen att döda Jae. Tror han, iallafall.

Han biter sig hårt i läppen när han lyssnar på den andres ord. En lätt, lite bitter irritation bildas inom honom. Kanske är för att han är så känslomässigt utmattad som han tar åt sig mycket mer, men ändå.
"Varför sälja sig själv till personer man vet skadar en?" omformulerar han sig. Jae känner sig illa till mods, hur Uta tar betalt även om han får skador. Visst, han förstår att alla gillar olika saker, men skadorna mannen utsätts för är antagligen en hel del värre än de Jae fick. Det var någonting som fuckade upp Jaes självrespekt när han var tio, och hatar sig själv för det, men ledaren bredvid ser det som någonting naturligt.

"Om du gillar det finns det väl inte så mycket att göra åt det," säger han innan han vänder blicken mot den äldre igen. Jae bestämmer sig för att inte påpeka blinkningen han får. Den yngre lägger märke till hur mannen dricker upp det sista ut av sitt varma te och förflyttar blicken på nytt. Han vill inte att Yakamoti ska finna honom titta på honom igen. "Vill du ha en till kopp?"

"Utan att ge dig för mycket information, jag har trotts allt mina kunders identitet att tänka på" sa Uta med ett svagt leende, inte lika naturligt den här gången, utan snarare ett som var inövat. "En del personer kan du inte neka. Jag föredrar att inte blanda in den sortens maktspel i sex, men vad skall man göra. Vi är alla unga och dumma någon gång, och en del personer blir man inte av med" sa Uta enkelt. Han hade mött borgmästaren när han varit i början av sin karriär och betydligt yngre, på den tiden när han inte kunnat göra någon form av efterforskning på sina kunder. Hans far hade varit rasande när han sett vilket tillstånd han varit i. Inte på Uta själv, åtminstone inte till den större delen, men han hade krävt att få personens namn, men Uta hade vägrat. Han vägrade redan då att avslöja sina kunder. Även om mannen inte var borgmästare på den tiden, så försvarade Uta hans identitet, även om han inte hade haft planer på att se mannen igen. Inte för att de planerna hade blivit som han ville. Åtminstone fick Uta något ut av det, förutom pengarna. Även om han egentligen aldrig gjort något av det för pengarna.

Pengarna var det som lockade minst, kanske för att han inte behövde dem. De var som en onödig bonus, nej han gjorde det för sin mors minne, och för att han tyckte om det. Det var något som människor inte kunde förstå, och inte alltid han själv. Men kanske var det något han gjorde i avsaknad av något annat. Uta visste inte. Kanske skulle han sluta om han endag fick en egen familj, men han visste inte. Hans moder hade fortsatt trots att hon hade familj, men Uta gissade att det var något han aldrig skulle få reda på, då han gissade att han aldrig skulle skaffa någon. Rädslan av att förlora dem skulle bli för stor.

Uta vände sig emot den yngre mannen.
"Du får det att låta som om du trodde att jag gjorde det ofrivilligt och med avsky" sa Uta "Men bli inte för besviken över sanningen, för även om jag inte gjorde det med glädje, hade du inte kunnat göra något åt det"
Uta visste inte varför, men det var som om han kände någon underlig känsla ifrån den yngre mannen, men Uta visste inte vad. Sorg? Avsky? Besvikelse? Eller något annat? Uta gillade inte någon av de känslorna hos den yngre mannen, det kändes inte som om han förtjänade att känna någon av dem. Självklart var det en löjlig tanke att vilja se den andra mannen utan dessa känslor, men Uta kunde inte hindra sig själv. Men då mannen tilltalar honom igen, sliter han blicken i från stjärnorna.
"Erbjuder du dig att köpa en kopp till mig?" sa Uta, med ett roat leende, medan han långsamt reste sig upp, och inväntade den yngre mannen.

"När man använder begreppet unga och dumma tror jag inte att de flesta syftar på våld." säger Jae och ser ner i den glittrande snön. Han har länge vetat vad det är den äldre jobbar med, men har aldrig riktigt lagt stort intresse i det, förrän nu. Han undrar vad det var som hände mellan de där åren. När de mött varandra för nitton år sedan, var han mycket lyckligare, oskyldig. Visserligen är nitton år en lång, lång tid och mycket kan ha hänt, men Jae undrar ändå vad. Han vet att han inte är samma naiva pojke som han var då, det kanske helt enkelt är så att barnen nästintill alltid följer i föräldrarnas fotspår. Än en gång drar tankarna med honom i ett djupt hål. Han har hört hur den andra ledaren mördat mannen som skadat sin mamma när han tjuvlyssna på de äldre männen tala i samlingsrummet. Han var tio då, och hade redan då glömt bort hur de pratat med varandra som små. Samma år var första gången han ovilligt blivit tagen med smutsiga händer, kanske det är därför minnena innan spökar för honom.

Jae väcks upp från sina tankar när den äldre på nytt öppnar munnen.
"Jag vet att det är frivilligt du gör det men..." han tystnar och skakar enkelt på huvudet. Jae kanske bara försöker hitta någonting gemensamt med den äldre, även om han är glad att Yakamoti inte gör det pågrund av självhat. "Jag kan inte se hur man inte kan avsky det." förklarar han medan hjärtat dunkar hårt innanför skinnet. Han har redan låtit för mycket fly från hans läppar, men av någon anledning bryr han sig inte. Han orkar inte bry sig, kroppen bara värker varje gång han blir rörd, och han förstår inte hur den andres kropp inte gör det. Jae ställer sig upp från bänken efter den äldre och drar ner mössan lite längre över öronen.
"En med citron och ingefära," svarar Jae med ett svagt leende. "Du måste ju iallafall prova det en gång."

"Jag tror inte uttrycket ung och dum är begränsat till något, så tvivlar på att våld är exluderat, särskilt i en värld som vår" sa Uta enkelt. För honom hade våldet kanske inte varit något frånvarande, inte efter moderns bortgång, men han hade inte trott att det skulle hända honom. Det var en naiv tanke, och han hade snart fått lära sig bättre. Förvisso kanske det inte var något man borde lära sig, inte på det sättet han gjort åtminstone. Men han hade varit ung och dum, godtrogen till och med. Idag skulle han antagligen inte utsatt sig för liknande situationer, eller kanske hade han gjort det utan det han lärt sig som ung, vem visste? Det var onödigt att spekulera i det förgångna, då det inte fanns möjlighet till att ändra det. Det enda man kunde göra var att ta lärdom av vad som skett.

Uta ser på den yngre mannen då han börjar tala, och Uta märker ytterligare en förändring hos honom. Uta märkte att det var ett samtalsämne som gjorde den andra mannen, milt sagt, obekväm. Detta var något som gjorde att Uta började fundera i banor han aldrig tänkt inna, han började undra vad den yngre mannen blivit utsatt för. Av hans ord att döma inget trevligt. Detta var självklart bara spekulationer, men mannens ord spädde på hans misstankar. Så när mannen tystnat möter Uta stadigt hans blick, lugnt och med ett vänligt leende på läpparna.
"Det är sant att det kan finnas mycket att avsky med sex, saker som är både skrämmande, hemska, våldsamma eller helt enkelt för annorlunda för ens egen smak. På det sättet skiljer sig inte sex från mycket annat, som tillexempel drogerna du säljer" sa han "Men för varje hemskhet finns det något behagligt, något fantastiskt, något som kan ge en njutning man inte kan få på annat håll, en närhet till en annan människa som kan ge dig det du önskar, om det så bara är för en sekund. Men för att man skall uppleva det måste man möta rätt person. Och visst det är en risk man tar, varje gång man överlämnar sig själv till någon annan på det sättet, men om du frågar mig är det värt risken. Och när allt faller på plats, finns det ingen avsky kvar"
Uta avslutade med ett leende, förvånad över orden han sagt till den andra mannen. Hur öppna de hade varit, och hur han på något sätt hade försökt ge någon form av förklaring, kanske till och med tröst till den andra mannen. Om det som Uta misstänkte var sant, så skulle kanske hans ord inte göra någon skillnad, men det kunde knappast skada heller.

När den yngre mannen sa att han var tvungen att prova tee med citron och ingefära nickade endast Uta, med ett leende. Han hade efter sitt tidigare uttalande, för ont för att prata. Men han hade inget emot att göra den andra mannen till lags, genom att dricka vad han önskade. Så när den andra ledaren rest sig upp så började han gå emot caféet han besökt tidigare.