The ship of Pirates

Jag kämpade för att inte titta åt Allys håll. Lusten att hämnas två år av lidande var så stor och jag verkligen törstade efter att ta erbjudandet. Lusten att få segla, fri, på dem karibiska haven och möta äventyr jag bara kunnat drömma om. Ett ställe där inte gudarna kunde styra, men där jag ändå kunde använda mina krafter.
Ett flin lekte sig på mina läppar när jag bestämde mig. Jag tittade illvilligt in i dem ljusgrå ögonen. "Ally Black är inte värd det. Och jag accepterar dealen"
En blick som antydde att han hade vunnit drog över Svartskäggs ansikte. Jag gillade det inte, men skadeglädjen när jag såg Allys uttryck var obetalbar. Efter alla år av hat över att hen egentligen hade varit god i slutet sög. Om hen hade varit 'Lord Black' i slutet och någon av oss andra dödat henom hade det känts bättre. För då hade jag sluppit känt sympati, och bara hat över att hen förändrade mitt liv så mycket.
"Då är det bestämt- Mannar! Poseidons Dotter har anslutit sig till oss!"
Han tog tag i min näve och höjde den i luften som ett högt hejarop hördes från piraterna.
Glädjen och adrenalinet rusade inom mig och för första gången på länge kände jag att den här mannen skulle acceptera mig.
Svartskägg släppte min arm och jublet tystnade. Han vände sig mot Emma som stod lutad på ena foten med armarna i kors.
"Och Dotter av Athena?"

Det här var inte alls med i mina planer. Bäst att improvisera, tänkte jag och gav Svartskägg än mörk blick vilket han återgäldade med ett kallt leende. Will stirrade med hat i ögonen på mig och såg ut att vilja slita mig i stycken medan Emma såg fundersam ut.
"Jag går med i dealen bara om vi får döda Black.", hennes grå ögon flög från Svartskägg till mig, det såg ut som om hon var ett rovdjur som väntade på att attackera sitt byte.
Jag stod fortfarande där uttryckslöst som om jag inte hörde ett ord av det de sa. De kunde döda mig, men det var bara slöseri med tid. Jag skulle bara komma tillbaka. Svartskägg stirra misstänksamt på mig men tanken att jag skulle komma tillbaka slog honom inte. Bra.
Han nickade och helt plötsligt kom tre stycken pirater som band fast mig, för att inte göra sakerna misstänksamt slogs jag emot. Tillslut gav jag upp och blängde ilsket på Svartskägg.
"Du ska få för det här! Jag kommer inte att vila förrns jag hittat dig och din besättning och då kommer ni alla möta min vrede!"
"Du trodde jag var så dum att jag skulle låta dig gå med mig? Jag visste att du tänkte förråda mig och ta allt! En gång förrädare alltid förrädare", sade han och tog flera steg mot mig och sänkte huvudet så att han stod några centimeter ifrån mitt ansikte. Jag kunde känna lukten av hans andedräkt som var vidrig, det luktade som rom och cigarr. Ett hånfullt leende kröktes på hans läppar och ut ögonvrån kunde jag se hur Will log skadeglatt. "Min dam, vill du ha äran?"
"Jag tror att Emma vill ha den", sa Will och Emma nickade och såg illvilligt på mig.
"This gonna be so much fun.", tänkte hon och jag visste att det var ett citat från Supernatural. Hon rörde på sitt armband som förvandlades till en kniv och gick emot mig. Hade inte Emma en mask hade hon lett som en psykopat.
"Hejdå, förrädare." Sedan stack hon kniven i magen på mig. Smärtan spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att flämta högt. "Prova du också Will. Det här är roligt."
Jag kunde inte se men jag kände hur ett till hugg den här gången mot mjälten. Sedan ett till och ett till och ett till. Ögonen mörknades och det sista jag någonsin hörde var hånskratt innan min själ lämnade kroppen för att skapa en ny kropp någon annan stans långt bort.

Jag tittade på Allys livlösa lik, den
tillfredsställande känslan av att äntligen få döda henom för alla gånger hen lämnat eller svikit oss.
Samtidigt skämdes jag, jag ville se henom död men inte för min hand eller Wills. Det var rätt men ändå se fel.
~Timeskip 1 vecka~
" Du kan inte mena allvar Will, du kan inte försöka störta Svartskägg och ta över Queen Anne's Revenge. Svartskägg skulle döda dig utan att tveka, du må vara användbar för honom men han skulle aldrig behålla någon som ifrågasatte hans makt eller nån som skulle vara ett hot." Will såg på mig med sitt öga.
" Du hatar Svartskägg Em men varför låter det som du försvarar honom?" frågade Will
" Jag försvarar inte honom, jag försöker skydda dig. Jag tänker inte förlora min bästa vän." tänkte jag.
" Du kan hänga på, du avskyr det här."
" Aldrig, jag vill inte sluta upp som Black även om jag dömde hen till det så vill inte jag dö."
" Jag tänker göra det och du är antingen emot eller med mig." Wilma såg på mig, hon ville att jag skulle säga ja.
" Will, det skulle aldrig gå. Vi skulle dö. Vi må vara värdefulla men han bryr sig bara om sin makt. Han skulle döda oss innan vi hann blinka"
" Så emot mig?" Hon såg besviken ut.
" Jag hatar Svartskägg men jag hatar Black mer och han gav mig tillåtelsen att döda henom. Jag står liksom i skuld till honom för det." Det kändes som jag var skyldig att stanna kvar även om jag hatade det, samtidigt kändes det som han dolde något och jag ville liksom veta vad det var.
" Vad pågår här då?" Svartskägg hade kommit, jag såg på Will med en blick som sa, ska du eller jag berätta? " Jag väntar på er förklaring."

Jag reste mig från vintunnan jag nyss suttit på. Jag spänner käkarna och ler ett spänt leende- som antagligen mer såg ut som en grimas.
Hjärtat bultar hårt i bröstet på mig och jag är nästan rädd att han kommer höra det. Men jag lyfter huvudet och ser in i dem oändligt djupa ögonen. Nu ser jag att dem är mörkgrå, och att det spända draget kring hans mun är väldigt bekant. Den intensiva blicken och sättet han rynkade näsan på. Det hela var så jävla bekant.
Emma sa åt mig att berätta, pushade mig. Då gick det upp för mig. Jag hade sett det där uttrycket hos henne. Hans gråa ögon liknade hennes, och dem hade båda samma drag runt ansiktet.
Sartskägg var Emmas far.
"Teach..." började jag, och nu var all rädsla borta, ersatt med kokande ilska.
Innan jag hann få fram ett till ord så hördes ett rop, och plötsligt lät det som att folk sprang runt uppe på deck. Vågor som slog emot sidan av skeppet ljöd och Svartskägg vände sig hastigt om för att titta till vad som hände. Nyfikenheten tog över och jag följde med upp på deck.
"Kapten! T-th-the flyin' Dutchman har uppenbarat sig!" Rädslan var så uppenbar i matrosens röst att man kunde ta på den. Han stammade och bet sig på läppen, höll så hårt om rodret att knogarna vitnade.
det tog ett tag innan jag förstod vad han sa. Sen följde jag hans blick och såg precis vad jag fruktade.
en skeletliknande vrak stod femhundra beter fremför oss, i färd med att vända fören mot queen Annes revenge.
Matrosen hade uttalat namnet på ett skepp- spökskeppet självaste Davy Jones var Kapten över.
Svartskägg skrek ut order åt mannar, grep om sitt svärd och svor några äckligt snuskiga svordomar.
Han var spänd, vilket var fullt rimligt med tanke på att mannen som hade kontroll över haven (bortsett från Poseidon) plus Kraken, den stora jättebesten- var i färd mot dem, och inte med goda avseender.

Jag har dött två gånger tidigare i mitt liv. Jag hade sett minnen från alla mina tretton år. Men aldrig hade jag trott att jag haft tidigare liv. Aldrig. Sedan att Hecate var min första mamma var galet! Det kanske har varit därför jag kunnat göra konstiga saker som jag tidigare aldrig tänkt mig för.
Hecate stod framför min far med en bebis i famnen. Bebisen var alltså jag. Hades tittade på mig, inte med kärleksfulla ögon utan som om jag var en skatt.
"Hon är mycket kraftfull! Hon kommer sitta i min tronsal och ta hand om alla mina fångar."
Hecate såg ilsket på honom. "Nej. Hon ska bli min lärling. Hon är ingen halvgud vilket är bra. Hon ska bli den mäktigaste trollkvinnan som någonsin funnits!" fräste Hecate och blängde på Hades.
Hennes far vek sig inte från hennes lila ögon utan stirra kallt tillbaka. "Hon är min dotter! Tar du henne ifrån mig kommer jag inte ha något emot att starta krig!"
Hecate hade ingen armé visste jag, hon skulle inte vara dum att sätta sig emot Hades. Ett mörk glimt fanns i hennes ögon som om hon hade en plan.
"Får inte jag henne får inte du henne." Plötsligt flög lila rök runt bebisen Ally och Hecate mumlade något. Hades försökte stoppa det men bebisen Ally försvann och han kom försent.
"VAD HAR DU GJORT?" vrålade han och grep tag i Hecates axlar och slängde henne mot väggen. Hon flög inte in i väggen utan dök upp bakom honom.
Hennes mamma gav Hades ett föraktfull leende. "Kunde inte jag få henne, får inte du henne heller. Hon har inte blivit någon gudinna ännu därför finns det fortfarande en chans att hon blir en halvgud. Med tanke på att jag inte ville starta ett krig så får hon bli ditt halvguda barn och ärva 'små' saker ifrån mig. Hon dör och föds om till en annan halvgud till dig och alla hennes mammor kommer få minnen om att du gett de deras flicka", hon tog en paus och visste att hon fått Hades uppmärksamhet. "Vår dotter kommer bli ett speciellt barn. En dag kommer hon att få tillbaka sin fulla kraft och bli en gudinna till något. Hon kommer kanske bli en gudinna till något och förlora den kraften och bli något annat. Hon kan dö men kommer alltid tillbaka och ibland startar hon om sitt liv."
Minnet förändrades och jag fick snabba bilder av en massa liv jag gått igenom. En krigare till mamma som hette Hedvig tog hand om mig tills jag var 11 innan jag dog. En annan mamma som hette Millie var min mamma under 1600-talet och var dotter till Apollon. Jag hade då en styvpappa som hette Martin. Sedan fortsatte minnena tills jag kom till min senaste liv. Det hade varit svårt att ta in all information men jag tog in den och nu skulle jag få återuppleva en smärta jag faktiskt känt och inte fått se från en annan person, med annat ansikte utan mitt riktiga ansikte för nu.

Det var kaos på däck. Alla sprang ut olika håll ändå kändes det som det som alla visste vad de gjorde som om alla hade en uppgift.
Svartskägg skrek ut orders innan han såg på oss.
” Jag får ta hand om er senare. Wilma, du får hissa seglet och försök kontrollera vattnet. Nu är det dags att se hur stor tur en Poseidon unge har,” Will blängde på Svartskägg som hon ville protestera men hans blick tystade henne och hon skyndade sig iväg.
Svartskägg såg på mig, hans mun såg spänd ut och han såg nästan rädd ut.
Davy Jones måste vara något speciellt om han får självaste Svartskägg att agera nervöst.
” Kan du läsa någon i besättningens tankar bara så att jag vet vad deras avsikter är även om det är uppenbart att de inte är goda.” Jag blängde på honom men vågade inte protestera något med sättet han sa det på påminde mig om nånting men jag kunde inte komma på det.
Jag fokuserade mot The Flyin’ Dutchman och försökte ta mig in i någons huvud. Det verkade omöjligt. Kanske för att besättningen är döda och döda personer kan inte tänka på samma sätt.
” Det går inte att läsa deras tankar. Det är som de inte existerar.” Han svor och räckte mig ett svärd.
” Mot dem döda kommer inte din kniv räcka, inte på långa vägar. ” Han skyndade sig iväg för att hjälpa sin besättning.
Svartskägg hade precis betett sig som en människa inte alls som den vanliga kyliga och känslolösa personen han först verkat vara.
Jag såg på Wilma som iakttagit oss medans hon försökte få vattnet att lyda även om hon verkade ha problem.
” Will, vad är det?” frågade jag en anings irriterat i hennes huvud.
” Är du helt blind för sanningen? Det är skituppenbart” svarade hon. Vad menade hon med det?
Jag hann inte svara innan jag kände ett svärd fara förbi, jag hann precis ducka innan jag slog ur svärdet ur personens hand.
Det kändes som oavsett hur många jag än försökte döda eller lyckades träffa, så kom det nya hela tiden. Det verkade inte finnas ett slut.
Jag såg bort mot Will som försökte slå undan alla medans hon tog kontroll över vattnet men det verkade inte fungera.
Hon såg bort mot Davy Jones, han verkade ha samma problem. Jag förstod genast vad som pågick.
" Will, ni slår bara ut varandra, ingen av er kommer ha någon kontroll om ni fortsätter så."

Jag tittade in i hennes ögon en kort sekund, såg den där beslutna blicken, men det spelade ingen roll. Jag hade bestämt mig.
Jag blickade runt omkring mig, hittade bommen och slängde mig upp på den. Snabbt blockerade jag ett slag bakifrån, sparkade min anfallare så att han slängdes överbord.
Samtidigt som jag försökte hålla borta anfallare koncentrerade jag mig hårt på det stora skelettskeppet. Genom att försöka rikta all min ilska mot den, styrde jag havet i ett kraftigt mönster, fick dem att skölja över dess däck och därmed tvinga ner havsgastarna ner i havet igen.
Men det kärnade inget till, för dem återuppstod bara, ännu argare än förut.
I bakgrunden hörde jag Svartskägg skrika ut order om att ladda kanonerna, för nu var han i färd med att vända skeppet så att våran långsida var i riktning med deras.
Skeppen var bara cirka tio meter från varandra, och Davy Jones män svingade sig över till Queen Annes revenge med segelrepen.
"Emma psyka dem!" tänkte jag, fick ett irriterande morr tillbaks.
"Tror du inte jag redan försökt göra det? Dessutom är jag inget verktyg!"
Jag högg tag i ett rep, svingade mig upp i luften och siktade in mig på en 'man', som svullnat upp och var täckt i knytnävestora havstulpaner. Min klinga skar av hans rep och han föll, hindrades från att bemanna svartskäggs skepp. Vatten omringade mig som en aura, följde med min klinga när jag svängde den. känslan var ljuv och jag kände mig fri.
En tanke for in i mig, vad höll jag på med? Jag skulle inte följa hans order, det var löjligt! Mina krafter kunde förgöra honom, sänka dem till botten av Karibiska havet. Emma hade sagt att hon var skyldig Svartskägg att stanna. Hon skulle inte följa med mig, utan lipa vid hans sida.
Men jag visste att det här skulle hända för eller senare, att i tre skulle splittras. Det händer alltid.
"Em, jag tänker spola svartskäggs skepp"
Jag landade på relingen, spanade efter kaptenen. Han stod vid rodret, stirrade på mig med sina mörka ögon som om han visste precis vad jag tänkte.
"Will Nej!"
Så knep jag ihop ögonen, sträckte jag ut armarna och befallde Havet att göra som jag ville. En sekund senare var Queen Annes revenge full av strömmande vatten som drog med sig Svartskäggs matroser ner i vattnet. Alla förutom Honom.
Framför mig stod en den långa muskulösa gestalten av Kapten Edward Teach, genomblöt och morrande i vrede.
Vågen hade tömt mig på energi och när han träffade sin näve på min kind och jag föll mot däck, kunde jag inte försvara mig längre.

Jag fick se en massa snabba minnen om min uppväxt innan jag kom till minnet där min styvbror och styvfar bott i mammas och mitt hus i en vecka. Det här var alltså minnet där jag äntligen skulle hata min familj.

Min styvbror, Jack McFee, satt soffan med sina vänner i mitt hus. När han såg åttaåriga Ally gav han mig ett vänligt leende som inte alls nådde de blå ögonen. Att jag inte märkte det var oförståeligt fast jag var liten då så jag kunde inte riktigt skylla på mig för det.
“Ally, kom och sätt dig med oss”, sade han och jag skyndade mig att sitta bredvid honom. “Vill du leka en lek?”
Jag nickade flera gånger och såg glatt på honom med de stora grå ögonen. Han var på den tiden 14, alltså 6 år äldre än mig men hade aldrig riktigt gillat mig av någon anledning. Jag hade varit så glad då över att han äntligen ville se mig som min syster.
“Okej, Ally. Jag vill att du gömmer dig i garderoben.”
Jag såg nyfiket på honom. “Varför det, Jack?”
“Du ska se, Ally. Det kommer bli jätteroligt”, svarade han och log ett brett illvilligt leende som jag var dum nog att inte se.
Lilla Ally sprang och gömde sig i garderoben och jag såg hur Jack och hans vänner låste rummet. Jag gick igenom dörren och såg hur mitt yngre jag var i ett rum fullt av en massa dockor och clowner. På den tiden hade det varit min största rädsla. Och att vara i ett rum fyllt med sin värsta rädsla i ett trång utrymme gav bara en klaustrofobi. Jag hade redan upplevt det här minnet flera gånger men det fortsatte att ge mig rysningar av att se mig själv skrika av rädsla och ropa på hjälp. Tillslut ramlade lilla Ally med slutna ögon. Jag såg mig själv andas ut och in och försökte lugna ner mig själv vilket jag misslyckades med. Jag kunde höra hur min styvbror och hans äckliga vänner skrattade genom dörren och yngre Ally såg nu att det fanns en kamera i garderoben som alla i det andra rummet kunde se vad hon gjorde. Dörren till garderoben öppnades och min mamma, Susen och min styvfar Johan såg på mitt yngre jags rödgråtna ögon.
Jag såg hur jag skyndade mig att krama mammas midja och snyftade. Min mamma hade aldrig gillat att jag var känslomässig, särskilt inte framför en massa människor. Hon stirrade kallt på mig och gjorde ingen rörelse för att trösta mig, istället puttade hon bort mig.
“Sluta gråt, snorunge. Varför är du i rummet med en massa dockor och clowner?” frågade Jack och stirrade med avsmak på mig.
“Ja-jag… det va-va-var…”
Johan började imitera mig på ett patetiskt sätt innan han gav mig ett hånleende. “Sluta stamma och börja prata som en normal människa, freak.”

Jag fick se i en massa snabba minnen om mitt liv från 9 till nio innan jag kom till ett minne där jag nu satt vid middagsbordet med en massa gäster. Mitt yngre jag såg ut att vara lite äldre och jag visste att det här var scenen då jag skulle rymma. Till skillnad från minnena innan de hade flyttat in så hade jag en glans i ögonen vilket jag inte har då. Jag tog ett djupt andetag innan jag kollade uppmärksamt på scenen som nu skulle ske.

Jag hade nätt och jämnt hunnit greppa tag i ett hängande rep innan vågen kom. Vattnet svepte ner alla i besättningen och jag höll på att hamna i strömmen men lyckades kämpa emot.
Sedan var det borta precis som besättningen, Svartskägg, jag och Wilma var de enda som fortfarande var ombord. Strömmen hade till och med lyckades få bort Davy Jones besättning.
Svartskägg stod framför Wilma, dyngsur och ögonen nästintill flammade. Han slog till henne och hon föll på däck.
" Vad gör du?" skrek jag in i hans huvud och han såg på mig.
" Hon gick emot mina order och kostade mig en besättning. Det där var för snällt att handskas med henne, hon borde få gå på plankan." han var rasande. Absolut rasande.
Wilma försökte ta sig upp igen men hennes krafter verkade ha tagit slut när hon kontrollerade vattnet så hon låg kvar men hennes gröna ögon var som en storm.
" Will, vafan tänkte du med?" sa jag i bådas huvud och hon stirrade rakt på mig.
" Jag tänker inte vara under nån i en besättning åt en Kapten som inte ens är skrämmande." Hon började få tillbaka sin krafter och lyckades ta sig upp i en sittande position men hon såg fortfarande utmattad ut.
Jag såg oroligt på Svartskägg, nervös för hans reaktion. Hans hand höll svärdet och han verkade kämpa emot för att inte dra det.
" Gör det inte, döda inte henne. Ge hellre henne till Davy Jones, då skulle hon också få deras förbannelse." Svartskägg såg ut att överväga det och Wilma såg ursinnigt på mig
" Em, du ska få för det här. Jag ska ta över The Flyin' Dutchman. Stanna du med Svartskägg, ni har saker att reda ut anyway." Hon gjorde det igen, bete sig om hon visste något jag inte visste. Jag försökte läsa hennes tankar men vad det än vad hon visste så dolde hon det med andra saker.
" Nåväl, jag ska begära parlay," sa han och såg ner på Wilma, " du ska se till att min besättning kommer tillbaka, jag bryr mig inte om du är för svag för det nu. Gör det eller dö. Jag tänker inte låta dig gå på plankan, du skulle bara överleva det." Wilma blängde på honom och fingrade på sitt svärd.
Min blick for mellan det andra skeppet, jag kunde se Davy Jones som kollade på Svartskägg och Wilma som såg mordisk ut. Fuck

Fan vilken jävel. Och nu tänker jag inte på Svartskägg, utan Emma. Vad var det man sa nu igen? Sådan far, sådan dotter.
Ändå undrade jag om hon hade en plan. Om allt bara var skådespel. Jag muttrade till, spädde på med så mycket ironi i orden som jag bara kunde förmå.
"Dö eller bli dumpad hos bläckfisken? Tack för din ytterst ömsesidiga vänlighet Mr Teach."
Svarskägg drog ut en sylvass dolk ur bältet och höll den mot min hals som han pratade. "Jag tänker inte fråga igen"
Han tvingade upp mig på ben, höll fast mig bakifrån så att jag inte kunde röra mig fritt. Jag försökte titta åt emmas håll men stelnade till när kniven skar rakt in i huden på mig.
"Man kan inte återuppliva dem döda. Det är för sent" Mina tankar for till Ally och jag fattade att Emmas oxå gjorde det. Jag drev iväg skulden över hens död.
Jag visste att Svartskägg skulle döda mig. Men innom mig hopades jag att Davy Jones skulle agera, skjuta Svartskägg nu när han hade så skortklart läge, även om jag visste att Jones inte var någon att leka med. For real.
Som om på order så hördes ljudet av en revolter som laddades från The flying Dutchman. Svartskägg spände sig och vände sig långsammt om, han också med en pistol riktad mot sin fiende (fortfarande med andra handen om kniven mot min strupe).
"Parley?" Den bläckfiskliknande mannen log ett slugt leende, och runt omrking honom hade nu hela hans besättning kommit tillbaks. "Ge mig flickan" Han sa det i en väg som tydde på att han tittade ner på piraten som nu höll mitt liv i sina händer.
Svartskägg och Emma verkade utbyta en overbal konversation mellan varandra, och sen så knuffade han mig frammåt mot relingen. "Parley" instämde han sammarbitet, och ett fyrtal havsgastar drog tar i mig bakifrån, för nu var båda skeppen sida vid sida. Jag fick ögonkontak med Emma, och innan Davy Jones skepp slöts av havet tänkte jag:
"Emma han är din pappa"