Rollspelare & Wolfy prs

"Mig och Philip bara. Ibland sover dom andra killarna där med deras flickvänner. Åh, dom vill jag att du träffar." log Jason och skrattade sedan åt hennes reaktion. "Det är inte min bil så du får köra." log han.

"Och Philip är?" Han hade ju haft sällskap av flera killar under kvällen, hur skulle hon kunna veta vem som var vem? Hon hade i och för sig en känsla av att hon skulle få träffa alla så småningom. "Så jag hade inte fått köra om det varit din bil?" Leah höjde på ögonbrynen innan hon tog nycklarna ifrån honom. Lika bra att det inte var hans bil, då skulle hon ha varit så nervös över att någonting skulle hända så att hon garanterat skulle ha råkat köra in i något.

”Han lilla söta som hämtade ut dig. Det är min son,” flinade Jason och rynkade sedan på pannan. ”Jag har tre bilar. Du får köra en av dom, dom två andra är mina barn.” Sade han och ryckte på axlarna. Han la väskan i baksätet och öppnade dörren åt henne med ett flin på läpparna. ”Nejmen Philip blev utslängs från sitt hem när han var tio för han är gay och jag var väl typ sexton då kanske och bodde hos nån fosterfamilj så jag lät honom sova i mitt rum medan jag var ute.” Förklarade han och granskade henne lite snabbt.

Leah himlade med ögonen åt hans såkallade skämt innan hon lätt putade med underläppen. Hon kunde inte ens tänka sig vilken svår uppväxt Philip måste ha haft. Och hon som trodde sig ha haft det besvärligt under en tid. Hennes förhållande med Damon var ingenting jämfört med vad den stackars killen fått gå igenom. Hurdan uppväxt Jason haft var hon nyfiken på men hon visste bättre än att fråga. Han var ju oberäknelig och något vredesutbrott ville hon inte skapa. Hon satte sig ner tillrätta bakom ratten och drog bänken framåt så långt det gick eftersom hon annars inte skulle nå pedalerna.

”Men ärligt nu, du får bete dig hur du vill mot vem du vill hos mig men om du gör Philip ledsen åker du ut. Han är verkligen som min bror.” Sade Jason en aning seriösare innan han satte sig i bilen. Han drog handen över ansiktet och följde hennes rörelser med blicken. Han fuktade sina läppar och drog händerna över sina lår lite då han var väldigt rastlös och behövde göra något nästan hela tiden.

Jason hade ingen anledning att oroa sig, det skulle inte ens falla henne i tanken att reta upp någon av hans vänner. Som person var hon heller inte någon som med mening sårade någon annan. Men om det var någon som skulle bli ledsen så var det väl hon: hon var lättsårad.
"Bra att veta," kommenterade hon ändå och kastade en snabb blick på honom.

”Men jag tror ni hade kommit överens ganska bra.” Log Jason och kollade på henne. ”Okej, åk vart du än vill,” log han och ryckte på axlarna. Han drog handen genom håret och pillade med sin mobil istället. Han satte på musik efter nån sekund då det blev för tyst.

Åka vart hon än ville? Och hon som hade tänkt fråga Jason om en mer exakt adress. Hon borde ha låtit honom köra istället. Men hon tänkte göra som han sade. Då han satte på musik slappnade hon för en stund av. ”Är du bra på att sjunga?” undrade hon nyfiket.

Jason rynkade förvånat på pannan åt hennes fråga och kollade på henne.
”Va?” Fick han bara fram och svalde hårt. Han skrattade sedan till lite och ryckte på axlarna. ”Jag tror inte det, alla vill väl vara bra på att sjunga? Inte många som är det.” Log han och ryckte på axlarna.

Jason hade en poäng i att alla väl, mer eller mindre, ville vara bra på att sjunga. Hon själv älskade att sjunga men det gjorde hon bara då hon var ensam, eftersom hon starkt var av den åsikten att hon skulle skrämma bort de som lyssnade.
"Sjung något," bad hon.