PRS kickin' it

Kimberly

Lektionen gick ovanligt långsamt. Jag menar fysik är alltid en plåga, men vanligtvis så ringer inte den plågan i öronen med sin gälla röst, "Åh Jack, du är så rolig!". Jag slänger en blick ut på skolgården som är täckt av vatten. Eftersom att vi bor i Kalifornien och det inte regnar så ofta så har vi inte så bra brunnssystem, så när det väl regnar så kan man knappt ta sig ut.
"Kul väder, va?", Julia skrattar och grymtar till lite. Hon blir genast röd i ansiktet och ser ner i boken. Jag kan inte undgå att le mot henne, hon påminner väldigt mycket om Milton. De skulle nog passa som ett par. Par. Tanken får mig att vända mig om, vilket jag genast ångrar. Gracie sitter så tätt inpå Jack som möjligt och fnissar åt allt han säger. Jag känner hur det kokar inom mig, och ska precis resa mig för att säga åt henne när jag blir avbruten.
"Vad säger ni, ska vi ge oss?", lärarens ord får alla att hastigt resa sig upp, men inte ens ljudet av stolar som skrapar mot golvet och högljudda elever kan stänga ute Gracie från mitt huvud.

Julie följer mig som en svans ut från klassrummet.
"Vad tänkte du göra nu? Vad är din nästa lektion? Vem äter du med på lunchen?", alla dessa frågor får mig att bara vilja skrika. Så jag gör just det.
"Snälla Julie! Bara håll tyst", jag låter all irritation och avundsjuka? Avundsjuka rinna ur mig och ut på henne. Hon blir helt stum och stelnar till.
"Fö-förlåt, jag menade inte att tjata... Jag har bara ingen att vara med och jag tänkte, eftersom vi är labbpartners, att kanske.. Det var en dum idé, förlåt", och innan jag hinner be om ursäkt eller ens svara så har hon vänt sig om och gått därifrån.
"Jösses, Kim, jag visste att du var aggressiv men lite kontroll trodde jag att du hade", Gracie skrattar belåtet till och drar handen över Jacks arm. "Kom, vi går", hon drar med honom och till min förvåning så följer han med, utan protester. Jag däremot, jag bara står där och stirrar gapandes på tomrummet framför mig.
"Ironiskt nog, Julie, verkar jag vara ensammare än dig", säger jag till luften och vänder på klacken för att leta reda på Ben.

Ben

Innan jag hinner komma fram till Colin och fråga varför hans attityd förändrats helt och hållet, så känner jag hur någon tar tag i min handled och drar med mig.
"Du vet, istället för att kidnappa mig så går det fint att bara fråga om vi kan prata," jag tittar på Kimberly med höjda ögonbryn och pekar mot henne. "Eller vill du ha drama? Jag kan vara duktig på det ibland."
"Åh, det vet jag mycket väl att du kan!" skrattar Kim och skakar på huvudet åt mig för att sedan sätta sig på en ut av sofforna i korridorerna. "Nej, jag behöver faktiskt prata med dig om någonting." Jag bestämmer mig för att hålla mina egna problem för mig själv ett tag till, då jag inte vill avbryta den irriterade flickan bredvid mig.
"Go for it, mina öron är dina." Jag sätter mig i skräddare på soffan med armbågen mot ryggstödet och kinden lutad mot handflatan.
"Okej så när Jack skjutsade mig hem för några dagar sedan så var ni kvar i skolan," börjar den blonda och jag nickar instämmande, det var dagen Jayden kom tillbaka. "Och jag vet inte hur det slutade upp som det gjorde, men vi kysste varandra!" hon säger det sista så tyst hon kan, och antagligen ser hon mitt ansiktsuttryck på direkten och skjuter upp händerna i försvar. "Jag hade inte tänkt att det skulle bli så, jag lovar! Det bara hände.."
"Vänta, så du och Jack är liksom a thing nu? Eller vadå?" frågar jag med rynkade ögonbryn. "Du har bara känt grabben i några dagar!"
"Jag vet, jag vet. Om jag skulle vilja ha en uppläxning så skulle jag ha pratat med mamma! Men det är inte ens det värsta," hon skakar förbryllat på huvudet och suckar djupt. "Så idag, på labben, så hamnade Gracie och Jack i samma duo. Och hon kan inte hålla sina händer borta från honom. Och Jack verkar inte ha något emot det heller, jag menar, han säger ingenting. Det är som att han helt glömt bort vad som hände.."
"Okej, Kimberly. Jag ska ställa dig en fråga och jag vill att du ska vara uppriktig, okej?" Kim ser skeptiskt på mig, men nickar enkelt som svar. "Hur har du bettet dig kring honom? Har du skrivit något med honom, har du ringt honom, pratat med honom?"
"Nej.. men jag har en bra anledning för det," säger hon och gnager på sin läpp. "Jag blev förvirrad, okej? Jag menar jag känner mig nästan kär i honom... men jag är rädd för att han inte känner detsamma."
"Som den kärleks gud jag är, Kim. Så kan jag mycket väl säga att Jack kan känna precis samma sak." jag flinar enkelt mot henne och nickar. "Killar är inte emotionless, vet du, även om det kanske verkar så på Jack. Han är antagligen lika förvirrad som dig, och du har ju inte skrivit till honom heller. Så ni är egentligen på samma sid," Kim avbryter mig tvärt.
"Jag kanske borde försöka göra honom avundsjuk? Two can play this game," säger hon och sträcker på armarna. Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet.
"Eller, så kanske, kanske du bara kan prata med honom? Eller ska ni leka tolv hela året?" frågar jag.

Kimberly

"Tolvåringar har inga pojkvänner", påpekar jag och reser mig upp. "Tack för snacket", säger jag och ser hur Ben suckar och himlar med ögonbrynen, men jag är för upptagen med mina tankar att jag inte bryr mig om det. Jag börjar gå mot mitt skåp för att hämta mina böcker inför nästa lektion samtidigt som jag tänker på potentiella låtsaspojkvänner. Jag är så fångad i mina tankar att jag inte märker att jag går rakt in i någon.
"Ursäkta mig", killen böjer sig snabbt för att ta upp mina böcker. "Det var inte meningen, jag trodde att du såg mig... Eller ja, det är klart att du inte gjorde, du är ju Kimberly, men ja...", han famlade efter orden och jag log generat mot honom.
"Nej, det var mitt fel. Ursäkta. Vad heter du, förresten?", jag tar tacksamt emot mina böcker och börjar gå mot lektionssalen tillsammans med honom.
"Dylan", säger han och ler lättat mot mig.
"Jaså? Vi går i samma spanskaklass va?", frågar jag och ser hur han höjer på ögonbrynen, vilket får mig att fnissa till. "Vadå?"
"Jag trodde bara inte att du skulle lägga märke till mig", han ser ner i marken och jag puttar lekfullt till honom.
"Det är klart, det är ju du som kan svaret på alla frågor", flinar jag och han skrattar till lite. Jag skulle precis till att säga något mer till min nya vän när jag ser Jack och Gracie. Jack sitter på en bänk med Gracie så nära som möjligt. Hon skrattar åt något han precis har sagt och han lägger sin hand på hennes ben. Jag känner hjärtat sjunka och klumpen i halsen kommer tillbaka. Då tittar Gracie upp och får syn på mig.
"Så, vad säger du? Bio ikväll?", hon ler sitt äckliga leende och pillar lite på Jacks hår. Han ser från henne och till mig.
"Absolut", säger han utan att vika med blicken från mig. Hur kunde han? Jag känner ilskan och tårarna bränna inom mig och allt jag kan tänka är att jag måste härifrån.
"Vi ses på spanskan", säger jag hastigt till Dylan och skyndar sedan därifrån, med böckerna hårt tryckta mot bröstet. Jag hinner in på en toalett i närheten precis innan tårarna väller över. Jag slår mig ner på toalocket och släpper böckerna. Tårarna rinner snabbt och tyst ner för mina röda kinder. Hur kunde han? Varför kysste han mig? Scenariot från igår snurrar runt i mitt huvud och jag kan inte tänka klart. Allt jag ser framför mig är Jack och Gracie i samma situation som jag och Jack igår. Jag biter mig hårt i läppen och torkar bort floden av tårar som rinner.
"Jag hatar honom", säger jag tyst för mig själv.
"Kimberly?", den välbekanta rösten hörs genom dörren. "Kan du öppna?"
"Inte nu Jerry", jag försöker hålla rösten stabil, men den spricker.
"Kim, vad händer? Släpp in mig", Jerry börjar rycka i dörrhandtaget och jag torkar snabbt bort mina tårar innan jag låser upp dörren. Jerry ramlar in och får syn på mig. Det rinner inte längre tårar längs mina kinder, men ögonen är röda och svullna.
"Kim...", han suckar och drar mig intill sig, vilket får mig att börja gråta igen. "Säg vem som sårat dig så lovar jag att slå ihjäl honom"
"Det är ingen...", jag känner knappt igen min egen röst, jag brukar inte gråta såhär. Jag trycker ansiktet mot Jerrys bröst och drar in ett långt andetag. "Det är inget".

Ben

Jag stoppar inte Kim från att lämna mig, eftersom att jag inte direkt har någon större lust att ha en diskussion med en sur och irriterad Kim. Jag låter helt enkelt blicken följa den blonda sextonåringen med blicken innan jag ställer mig upp för att leta reda på den personen jag faktiskt vill prata med. Konstigt kanske, men jag känner ett behov att kolla upp om Colin mår bra eller inte, eftersom att sättet han bettet sig på inte direkt är hans vanliga attityd. Efter en liten stunds letande - det är hemskt bra att vi har såpass lång rast vid såna här lägen - så hittar jag två bekanta bakhuvuden, och två nya. Colin står med ryggen mot sitt skåp och pratar med Jack, vars arm blivit attackerad av Gracie. Visst, jag har aldrig riktigt into allt tjejdrama som händer i skolans korridorer, men jag vet att Gracie alltid på något sätt är i centret av det hela. Och även om jag inte bryr mig om henne, så har hennes dryga påpekningar och lösögonfransar varit tillräckligt för att officiellt skrämma bort mig. Det jag lägger märke till mest är handen, som tillhör den fjärde personen i den lilla samlingen, som vilar vid Colins arm. Jag skakar bara på huvudet, jag ska ignorera kärleksdramat som händer, ingen kommer må bättre om jag lägger mig i hur som helst. Med lätta steg går jag fram mot Colin, Jack och Gracie.
"Hej," säger jag och lyckas få Colins uppmärksamhet med ett svep. Jag hör hur Jack harklar sig lite, vilket får den blonda bredvid honom att förvirrat se sig omkring. "Så, hade du tänkt behandla mig som e-" jag blir avbruten av rösten jag aldrig riktigt tyckt om.
"Du är Ben va... eller Ben Ben som nästintill alla börjat kalla dig, inte sant?" frågar Gracie med ett påklistrat leende över läpparna. Hon sträcker av någon anledning fram sin hand mot mig, och det tar en stund för mig att förstå vad det är hon vill. Vill hon leka med mig som att jag är en jävla hund eller något? Det var tanken som dök upp i min hjärna tills jag förstod att folk i omvärlden faktiskt skakar hand när de möter varandra, jag antar att hon är ännu en sån där rik bortskämt flicka vars nummer en regel är att vara artig.
"Ben, bara Ben." säger jag och skakar hennes hand, i ögonvrån kan jag se hur ett flin gör sin väg upp över Colins ansikte, vilket får mig att känna mig underligt lättad. Han kanske inte är helt supersur på mig iallafall.
"Okej, bara Ben!" hon smackar med tungan medan hon lägger håret bakom örat, bara för att sedan trä en arm runt min egna arm. "Jag kommer ihåg när du dejtade den där Jayden, vad hände med honom egentligen?" jag vet inte om hon tror att jag bara ska börja prata om min kärlekshistoria med henne, för det tänker jag verkligen inte göra. Gracie är inte bara en riktig damaqueen, utan hon startar nästan alla rykten och sprider de löjligaste lögnerna. Och jag hatar henne för att hon tog upp det, eftersom att jag ännu en gång kan se hur Colins roade leende blir till en vass och skarp blick, som att han kan döda vem som helst, vilken sekund som helst. "Min nya bästa gay vän!" Hon säger det med en överdriven honungslen röst. Och faktumet att hon nyss lagt en label på mig, utan att ens veta något om mig får mig att bli ännu mer skrämd av henne. Plus så är jag ingens bästa gay vän, jag är rätt mycket mer än det.
Men jag håller det för mig själv, då jag aldrig vill vara med om en dramatisk scen i skolan någonsin igen.
"Nej, jag är inte din gay bästa vän," jag drar bort min arm från henne och blickar mot Colin och sedan mot Jack, som ser en aning besvärad ut. Jag undrar om han ens vet vad som är fel med de orden som Gracie nyss sa.
"Hon menar inte så, Gracie har alltid varit lite dålig med att hålla koll på vad hon säger," berättar en okänd röst, och jag vänder blicken till tjejen bredvid Colin. Herregud. Likadana lösögonfransar, likadan röst, likadan hållning. "Vi brukar bara inte stötta på sådana som dig." att jag tappar hakan är en understatement, för jag svär på att min haka åker ner mot golvet.
"Okej, då kan ni ta bort det från er bucket list, för nu har ni sött på såna som mig.." säger jag med rynkade ögonbryn. "Och jag antar att du är upptagen eller?" jag ser upp på Colin som hållit sin mun tyst hela konversationen. Jag som trott att de här två killarna faktiskt kunde vara några nya vänner att behålla. När Colin precis ska öppna munnen, så pratar den andra tjejen åt honom.
"Nej, han har lovat att rita av mig, eftersom att han sa att jag var vacker, romantiskt inte sant?" tjejen slänger lite med håret och jag ser skeptiskt upp mot Colin. När Colin öppnar munnen på nytt efter han fått syn på mitt ansiktsuttryck, så är det min tur att avbryta honom.
"Låter jätteromantiskt, då ska jag låta er turturduvor vara ifred!" jag kollar på Jack som startat en ny konversation med Gracie medan jag pratat med de andra två, för att sedan gå därifrån. Det blev mycket mer drama än vad jag trott, tanken att fråga Colin om han blev okej blev helt plötsligt attackerad av verkligheten där två fjortisar pratar alldeles för mycket för deras egna bästa.

Kimberly

Jag suckar och tittar upp på min vän.
"Tack", säger jag och ler. Han rufsar till mitt hår, som jag hatar när han gör, och ler tillbaka.
"Inga problem Kimsan", flinar han och tar upp mina böcker. "Matte?"
"Tyvärr", suckar jag och vi börjar gå ut från toaletten tillsammans. Han bär mina böcker medan jag prompt ser ner i marken, jag vill inte att någon ska se att jag har gråtit. Det tar inte en lång stund förrän det når Gracie och då startar hon ett vidrigt rykte, antagligen om mig och Jack. Herregud, Jack. Han får inte veta det här. Jag stannar upp och vänder blicken från golvet och upp till Jerry.
"Du berättar väl inte...", börjar jag men han lägger en arm om mina axlar och hyssjar mig.
"Chilla, din hemlighet är säker hos mig, yo", han ler mot mig och höjer på ena ögonbrynet. "Men bara om du lovar att inte berätta för någon att jag faktiskt har känslor", han ser menande på mig och vi börjar gå igen.
"Självklart inte, det skulle ju vara för hemskt", skrattar jag och tänker för mig själv att jag har sådan tur som har så fina vänner.

Mattelektionen går trögt, nästan lika trögt som det går för mig att räkna. Algebra är bara inte min grej. Jag släpper ut en lång suck och ser ut genom fönstret. Det har slutat regna, men de mörka molnen finns kvar. Jag gnager på skaftet på pennan och låter blicken glida genom klassrummet. Vissa räknar, vissa viskar, vissa är precis lika borta som jag. Men läraren märker då ingenting. Såklart. Hur kommer det sig att alla mattelärare är 60+? Jag fnissar åt tanken, men harklar mig direkt efter för att inte fånga någons uppmärksamhet. Jag vänder mig mot klockan och suckar återigen. En halvtimme kvar till lektionens slut. Det är en halvtimme för mycket.

Ben

Efter en lång psykologilektion, - tillsammans med en pratglad och ivrig Milton - så är det äntligen dags för lunch. En och en halvtimma brukar gå som ett svep, men just idag var det den längsta timman och halvtimman jag någonsin stött på. I alla fall så går jag till mitt skåp tillsammans med Milton, som av någon anledning pratar om någon dokumentär han såg. Jag har ingen aning om hur vi kom in på det ämnet, det bara hände. Verkar som att han tar för givet att vi är bästa vänner nu när vi går i samma dojo, vilket jag inte håller med om.
Lunchen är aldrig god, om personalen är snälla så låter de oss ta till oss gratis frukter i kiosken för att vara säkra på att mätta våra magar, ingen lärare vill ha ett hundratals hungriga ungdomar i ett kvavt rum. Ingen. När jag kommer in till matsalen ser jag två bekanta gestalter tillsammans med två gestalter, som jag så önskar inte vore bekanta. Till min lycka ser jag Kimberly stå med en tallrik vid kön, och gör min väg fram till henne, jag själv vill inte ha något av maten som serveras.
"Hej," säger jag bara och snor till mig ett äpple för att sedan följa henne för att hämta dricka. Lite vatten hälls upp i hennes glas, innan hon heller upp lättmjölk i mitt.
"Hej," vi båda stannar upp och tittar på gestalterna. "Vill du inte heller sitta där Bennie?"
"Inte direkt, nej," vi tittar på varandra innan vi brister ut i skratt. Det är en aning roligt, även om vi blir irriterade på varandra så tar det bara en glans mot den andra, och allt är förlåtet. Fast egentligen vet jag inte vad hon blev irriterad över, men jag bestämmer mig för att inte fråga om det. "Så, hur har din dag varit? Jag lät dig inte prata förut." Jag tar hennes arm i min och drar med henne mot ett bord i hörnet, så att vi inte behöver sitta så tätt intill killarna som kommit in i våra liv.
"Ärligt talat? Mer drama än vad jag någonsin velat, förstår inte ens hur allting bara blev till alla tonårsserier på en natt," jag skakar på huvudet. Det är som att mitt liv bara innehållit kärleksdrama sen Colin kom in i mitt liv, och Jayden kom tillbaka.

Kimberly

Vi sätter oss tungt vid hörnbordet, och ser ut över matsalen. Gracies skratt hörs genom hela rummet, det låter som en skrikande katt. Jag suckar och tar en tugga av vad mattanten påstod skulle vara lasagne.

"De ska gå på bio", mumlar jag mellan mina tuggor, så tyst som möjligt. Jag gör allt jag kan för att inte se upp på Ben, inte visa hur sårad jag är.
"De?", han lyfter sitt mjölkglas mot munnen och jag känner hur han tittar på mig.
"Gracie och Jack", muttrar jag och med ens ligger glaset upp och ner och mjölken utspridd över hela bordet.
"Ursäkta mig, vilka ska göra vad?", han stirrar på mig med ögonen så vidöppna att jag är rädd att de ska hoppa ur huvudet på honom.
"Jag stod och pratade med Dylan, en kille i min spanskaklass", inflikar jag snabbt när jag ser att han inte har någon aning om vem denna Dylan är. "Gracie frågade hur det blir med bion, och Jack tittade rakt in i mina ögon när han sa absolut med sin fåniga jävla röst"
"Kim...", Ben drar ett djupt andetag medan han föser undan all mjölk från bordet. "Du tror inte att det kan ha att göra med hur du har betett dig?"
"Jag? Vad har jag gjort?", jag ser förnärmat på honom medan jag tänker tillbaka på gårdagen. Allt hade varit bra, väldigt bra, och sen när de blev labbpartners så var det Jack som betedde sig konstigt.
"Jag menar bara att du kanske kunde ha varit lite mer, jag vet inte, intresserad?", han var försiktig med sitt ordval, vilket var alldeles i onödan för jag var redan sur.
"Varför ska jag kasta mig över en kille som inte ens vill ha mig?", utbrister jag högt samtidigt som jag reser mig upp så hastigt att stolen ramlar omkull.
Blickar vänds mot mig och jag känner hur ögonen tåras.
"Kim...", Ben suckar och försöker ta tag i min handled för att få mig att sätta mig ner igen, men det är försent. Alla har redan hört, och sett, den lilla scen jag ställt till med. Inklusive Jack, som sitter blickstilla med ögonen fästa vid mig. Gracie var den första som tog till orda, med ett hånflin som fastklistrat på sitt fula ansikte.
"Se så, Kim, varför skulle någon gå för den herrelösa jycken när de kan få en renrasig, prisvinnande pudel? Voff voff", Gracie skrattar högt, och några elever backar upp henne. Jag tittar från henne och ner på Jack, som snabbt viker bort blicken. Men han gör ingenting. Jag skakar på huvudet och stormar ut ur matsalen.

Jävla Jack. Jävla Gracie. Jävla, jävla skit. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag stannar upp för att hämta andan. Hjärtat slår fort och hårt, och jag blir tvungen att ta flera djupa andetag innan jag kan lugna ner mig. Jag drar upp mobilen ur fickan, jag har fått ett sms från Ben men ignorerar det, och kollar klockan. En halvtimme kvar tills alla lektioner börjar. En halvtimme kvar tills alla elever fyller upp de just nu tomma korridorerna. Jag biter mig i läppen, men ångrar det genast när det får mig att tänka på Jack. "Du är så söt när du biter dig i läppen". Jag blundar och andas långsamt ut. Jack är bara ännu en douchebag, en oväsentlig kille som jag klarar mig utan. En oväsentlig kille som jag har sovit med. En oväsentlig kille som har hjälpt mig när jag varit skadad, flera gånger. En oväsentlig kille som jag gjort mer med än någon annan, någonsin.
Mina tankar avbryts abrupt när jag hör fotsteg i korridoren bakom mig. Jag vänder mig snabbt om och får till min stora fasan syn på Jack. Han kommer gåendes mot mig och - chockerande - utan någon Gracie fastklistrad vid armen.
Han saktar in när han kommer närmre mig, vi står ett par steg ifrån varandra. Jag vägrar möta hans blick.
"Kim, jag...", börjar han, men uppenbarligen vet han inte vad han ska säga.
"Ingenting", säger jag kort och möter hans blick. Han höjer på ögonbrynen och jag suckar djupt. "Du, jag, vi är ingenting"
"Kim...", han tar ett steg mot mig men jag backar snabbt.
"Ingenting", upprepar jag innan jag vänder mig om och snabbt rusar därifrån, innan han får chansen att se tårarna som väller upp i mina ögon.

Det enda jag kan göra är att låta en djup suck lämna mina läppar, borde av trötthet och irritation. Blicken följer Kim som gör sin väg ut ur matsalen, och den här gången bestämmer jag mig för att inte försöka få tag på henne. Jag finner mig själv sitta där ensam, lämnad av min bästa vän i matsalen, lekandes med maten med gaffeln. Aptiten har sjunkit och helt plötsligt känns det som att alla sömnlösa nätter kommer och drar ner mig på en och samma gång. Jag sväljer hårt efter jag tagit mig samman och går för att slänga maten, en lektion kvar på dagen och sedan är jag färdig. Det är tur att det är onsdag, min tidigaste dag. Med lätta steg går jag mot skåpet, öppnar den med lätta fingerrörelser. En liten lapp dalar ner ur skåpet, landar på golvet. En kort stund tittar jag bara dumt på den, undrandes om det var meningen för någon annans skåp, eller om den legat där länge och beslutat sig för att komma ut nu. Dumt skakar jag på huvudet åt mig själv, böjer mig ner och tar upp lappen. Jag paxar dig ikväll! står det med slarvig, men fin handstil. En handstil jag känner till allt för väl. Ett leende träs över mina läppar, känner hur kinderna blir svagt rosa med tanke på alla lappar som skickats mellan mig och Jayden. Även om det är svårt att tro, baserat på hans spydiga och dryga attityd, så är han väldigt romantisk.
"Du är min ikväll Ben ben," hör han den bekanta rösten säga, och kollar upp på killen som lutar sig mot skåpet bredvid. "Jag tänker mig en kväll i biosalongen, vi ser en komedi för vill inte skrämma ihjäl dig, och sedan kanske vi kan gå till hamnen, äta på den där indiska restaurangen du så mycket tycker om?" Jag känner hur en klump i halsen bildas, dunkar och förhindrar mig att kunna yttra ett enda ord. Leendet är fortfarande fast på mitt ansikte, skrattar tyst. Helt ärligt hade jag glömt hur det känns med sådan romantik, och jag är rädd för vad jag ska svara.
"Jayden.." börjar jag, men innan jag kan fortsätta avbryter han mig.
"Vi är vänner Ben, jag försöker mig inte på något annat än, vill bara spendera tid med dig. Plus, vi kan köpa varsin popcorn, och varsin läsk," ett lekfullt flin klär hans ansikte, och jag nickar instämmande. Förr när de gick på bio delade de alltid popcorn och drink. "Du kan få betala din egna biljett också, och din kvällsmat." Båda två börjar skratta tyst, och än en gång nickar jag.
"Okej," viskar jag och Jayden höjer roat på ögonbrynen.
"Okej?" upprepar han, vilket får mig att blygt nicka än en gång, biter mig försiktigt i läppen.
"Hämtar du mig innan bion?" frågar jag med tyst röst, blicken fäst på den äldre. Det brukade han alltid göra.
"Jag hämtar dig vid fem, ja," svarar Jayden och trycker bort sig från skåpet med ett genuint leende över läpparna, ett leende som fått mig så generad hela min uppväxt. Jag ser hur dennes blick granskar mig från topp till tå. "Har alltid gillat dig i mina tröjor, hur du gör det förstår jag inte," innan jag hinner svara vänder han sig om mot utgången.

Kimberly

Jag springer bort från korridoren, bort från skolan, bort från skolgården. Ja, så långt bort från allt jag kan komma.
"Helvete", mumlar jag för mig själv när jag saktar in och börjar gå i en lugnare takt. Jag drar ett rossligt andetag och biter ihop käken. Jag försöker sortera alla tankar som flyger runt i huvudet, alla tankar som hånar mig. Varför händer allt helt plötsligt? Innan Jack kom hit så hade jag bara varit Kim, med sin bästa vän Ben och sin kära dojo. Visst, jag har aldrig gillat Gracie, men det har aldrig varit ett problem heller. Jag har alltid kunnat hålla mig ifrån henne och hennes gägng, och all övrig drama för den delen. Men nu helt plötsligt så känns det som att allt som händer, det händer mig. J
ag sätter mig tungt ner på marken, med benen utsträckta framför mig.
"Undrar vad för rykten Gracie startar igång idag", suckar jag trött för mig själv och börjar fantisera om morgondagen. Kanske är allt glömt? Knappast, hon kommer inte låta mig glömma den här dagen så länge jag lever. Men Jack då, viskar en liten röst i mitt huvud. Vad kommer han säga? Vad var det han ville säga alldeles nyss när jag avbröt honom och stormade iväg?
Jag suckar och skakar på huvudet, när blev jag en sån dramaqueen? Jag har väl alltid varit bra på att uttrycka mina känslor, jag (enligt Ben) klagar väl lite mer än genomsnittet, men jag har alltid kunnat kontrollera det. Jag är inte som Gracie och hennes gäng, jag håller mig för mig själv och mina vänner och är nöjd med det.
Jag drar en djup suck samtidigt som jag inser vad jag måste göra. Om jag inte ställer allt det här tillrätta snart så kommer det bara bli värre. Jag tar upp mobilen och går in på min och Bens konversation. Bennieboy, förlåt för att jag stormade ut sådär och lämnade dig i matsalen - not cool. Can I make it up to you med lite godis ikväll? Om du inte redan är upptagen. Love you ok, skicka. Jag börjar vandra tillbaka mot skolan, min nästa lektion börjar om en halvtimme, så jag har gott om tid att ta mig tillbaka till skolan och hitta Jack. Himlen har klarnat upp sen imorse, och nu lyser solen starkt. Det betyder att majoriteten av alla elever kommer att sitta vid utegården, och förhoppningsvis även Jack.
När jag närmar mig skolan så ser jag att jag har haft rätt. Stora grupper sitter vid de olika bänkarna och utspridda på gräset. Det tar mig en stund innan jag får syn på Jack, som sitter bredvid Jerry och viskar. Jag stannar upp, tänk om Jerry berättar vad som hände i förmiddags? Men innan jag hinner fortsätta tänka så skakar jag på huvudet åt mig själv. Nej, han lovade. Jag samlar mod och går mot pojkarna.
"Jack?", säger jag trevande och han vänder sig snabbt om. Det tar bara någon sekund innan han är uppe på fötter, bara någon meter ifrån mig. Och det tar mindre än den sekunden för alla på gården att uppmärksamt vända sina blickar mot oss.
"Jag vill bara säga...", börjar jag, men nu är det Jack som avbryter mig.
"Jag vet att jag gjorde fel, och det var inte meningen att såra dig sådär... Jag antar att jag bara ville göra dig avundsjuk. Efter det som hände så verkade du så, jag vet inte, trött på mig, och jag vet inte...", han kastar ur sig orden så fort som möjligt, som om han vill bli av med de. Jag tappar hakan, det här var inte vad jag hade väntat mig. Jag hade kommit för att be om ursäkt, och får istället ett förlåt från honom?
"Men du hade all rätt att göra det du gjorde, det var jag som ställde till med en scen", suckar jag och Jack skakar på huvudet. Han sträcker fram sin hand och fingrar på min. Jag skulle kunna svära på att jag hörde några tjejer sucka längtansfullt i bakgrunden. Men just då var allt som fanns bara jag och Jack.
"Jag sårade dig, det är inte konstigt att du betedde dig som du gjorde och ärligt talat gjorde jag det för att jag var rädd", han flackade med blicken mellan mig och vår lilla publik. "Jag var rädd att du inte ville... Jag menar, efter det som hände... Jag var rädd att du ångrade det". Tystnad. Det kändes som att alla höll andan fram tills att jag sa:
"Det enda jag ångrar är det som hände efteråt", jag drar mig en bit närmre honom. "Som jag återigen, ber om ursäkt för", la jag till när jag såg hans sorgsna blick.
"Missförstånd händer, det är inget att be om ursäkt för. Det är lugnt", hans händer glider upp för mina armar och ett leende sprider sig över våra båda läppar.
"Men Gracie då?", jag säger det i en viskning, men han hör mig klart och tydligt, hans ögon fixerade vid mina.
"Jag har redan sagt att jag inte vill ha något mer med henne att göra", viskar han och kommer ännu närmre, om det ens är möjligt. Jag kan känna hans andetag när han lutar sig fram och säger: "Det finns bara en tjej jag vill ha". Sen... Kramar han mig? Jag lägger förvånat armarna om honom, men kramen tar slut innan jag hinner reagera.
"Vad...", börjar jag men han avbryter mig snabbt.
"Hela skolan kollar, och om jag känner dig rätt efter den här dagen så är det inte värt att dra någon mer uppmärksamhet till oss. Dessutom gillar jag att vara Romeo, och ingen behöver veta att du är min Julia. Inte än", han viskar orden men de ekar ändå högt i mitt huvud. Han har rätt, vi borde ta det lugnt, långsamt. Och vad är mer romantiskt än hemlig kärlek? Och jag skulle verkligen inte orka med de andra killarnas kommentarer när de får reda på att Jack och jag faktiskt är något. Så istället ler jag stort mot honom och vänder mig sen mot Jerry.
"Så, ska vi sätta oss?", frågar jag och Jack nickar hemlighetsfullt.

Några eftersläntrare smyger in genom dörren så tyst som möjligt, låter klassens uppmärksamhet glida till dem en minimal sekund innan den uttråkat återvänder. Naturkunskaps läraren står nerböjd över katedern, försöker göra insulin något av det roligaste samtalsämnena någonsin. Ingen bryr sig om det han säger, inklusive jag. Läraren har förlorat all min respekt, den starka röklukten, det ständiga smaskandet på tuggummit. Mr Schmidt pratar med så små bokstäver att jag slutat försöka sträcka på mig för att höra. I början av ettan var naturkunskap det roligaste ämnet för mig, framförallt när det var labb dags. Nu kan jag mycket väl säga att drömmarna krossats, jag har blivit ignorant och finner inte något intresse i det. Även om mitt A fortfarande står kvar utan att vingla, så är det pågrund av pluggandet jag lägger på det, för att jag vill hålla det uppe och komma härifrån inom sin tid. Egentligen skulle det inte göra någon skillnad om jag skolkade från de långa lektionerna jag valt till mig, om jag håller uppe pluggandet blir det ingen skillnad. Dock vet jag att min närvaro inte alls är på topp, och det är något jag vet att jag måste jobba på. Med en lät suck glider jag längre ner på stolen, låter musiken glida in genom trumhinnorna. In my veins av Andrew Belle spelas upp, låter mitt sinne lugna ner sig, samla sig. Låter mig bli döv, slipper höra Mr Schmidts eviga predika. Hans mun rör sig bara utan att några ljud kommer ut, jag finner det en aning roande. Hur han fått sin topp elev, som han gillar att kalla mig enskilt, alldeles emot sig. Jag låter mig bli döv, därför hör jag inte när han berättar att vi slutat för dagen. Det enda som får mig att förstå det är de andra elevernas drastiska rörelser, glada över att fått sluta en så hemsk lektion. Jag drar utmattat upp min väska, slänger den över ena axeln medan jag går med lätta steg genom korridoren. Låter Jaydens tjocktröja sluka mig så som den brukat göra, det ger mig en viss känsla av säkerhet. Inte nödvändigtvis på ett romantiskt sätt, men det ger mig en säkerhet Felix brukat ge. En säkerhet när han fortfarande la tid och oro på mig. Jämförelsevis med säkerheten hos mina föräldrar, och de två tjugoåringarna som jag spenderat nästintill hela min barndom ensam med, så är Felix och Jaydens så mycket starkare. Om jag nu ens känt en viss säkerhet från mina föräldrar, det är något jag inte kan komma ihåg. Handen rör sig in mot byxfickan, halar upp tuggummi paketet och slänger in två i munnen, låter mint smaken styra upp. Göra mig än mer fräschare. Väl ute på skolgården hör jag hur någon ropar mitt namn, känner den bekanta rösten och kan med ens förstå att det är Kim jag hör. Försiktigt drar jag ut en ut av lurarna ur mitt öra och tittar frågande på henne.
”Har du läst mitt meddelande Bennie?” Frågar hon där hon sitter, tillsammans med Jerry och Jack. De verkar vara på förvånansvärt bra humör. Osäkert tar jag upp min mobil, skriver in den säkra åtta fiffriga koden och går in på vår konversation. Håller mig tyst i väntan, låter en lätt gäspning fly från mina läppar. Ögonen läser meddelandet och återigen vänder jag blicken mot Kim, som väntar på svar. Jerry och Jack är alldeles uppslukna av sitt egna samtalsämne. ”Har du läs mitt meddelande nu?” Ett litet, halv roat leende kröker mina mungipor.
”Jag är van med det Kimberly, att du gör sådär. Så det är helt lugnt.” Berättar jag och låter mobilen läggas tillbaka i fickan igen. ”Hoppas bara att du börjar bli mindre påverkad av Gracie. Du vet redan vilken idiot hon är, hon är bara fylld med bullshit, och förut visste du också det.”
”Jag vet det fortfarande!” Protesterar Kim och putar med läpparna. ”Hon är bara så hysteriskt elak, och hon tror att hon får bete sig sådär! Hon är ingen jävla pudel.”
”Och definitivt inte prisvinnande,” påpekar jag, vilket får Kims läppar att hota med ett leende, innan hon börjar skratta. ”Hon är bara osäker, nöj dig med tanken att hon antagligen kommer jobba för dig om tio år.” Helt ärligt är det något jag själv ser framemot. Mer än hälften av eleverna kommer stanna i samma stad, med samma vänner och samma hus. Betygen är väldigt låga, och alla douchebags kommer få smaka på sin egna medicin förr eller senare. Karma är på riktigt.
”Tack, för att du står ut med all drama,” säger hon med genuin ton, jag kan endast nicka som svar. ”Så vad säger du, vill du träffas ikväll med godis? Jag kan bjuda!” Jag harklar mig försiktigt. Försöker gömma leendet som hotar att tränga fram.
”Jag kan tyvärr inte,” viskar jag och kliar mig på bakhuvudet. ”Jayden fråga om vi skulle på bio tillsammans, och käka..” Förklarar jag och genest blir Kims ögon dubbelt så stora, ena handen far upp mot den öppna munnen. ”Inte en dejt! Alltså han vill bara umgås som vänner.. och helt ärligt har jag saknat honom en hel del. Du vet, jag letar inte efter ett förhållande för närvarandet, och Jayden kommer inte bli ett undantag!”
”Okej, okej.. okej okej okej,” svamlar min vän och masserar sin tinning, nickar lite för sig själv. ”Har du tid att stanna med oss en stund, eller måste du sticka på direkten?”
”Nej, det är lugnt. Han hämtar mig vid fem, så har några timmar att döda faktiskt,” jag slår mig ner på gräset där Jack och Jerry tagit plats.
”Så, ehm.. ingen romantik alltså?” Undrar Kim sätter sig ner på gräset. Hennes ben ligger sluten över Jacks, vilket jag snabbt noterar.
”Inte från min sida iallafall,” lägger jag till och låter överkroppen lägga sig mot gräset den också. ”Jayden frågade om jag ville med genom att lämna en lapp vid mitt skåp, om du kommer ihåg de tusentals som skickades för ett år sedan?”