Rollspel: A love story (3 pers)

"Hej grabbar." säger jag och möter deras frågande blickar.
"Inget att prata om.." svarar jag på en fråga de inte ens har ställt till mig, men deras blickar återgår till böckerna.
"Hur tråkig, på en skala mellan 1-10 tror du att lektionen i Trolldomshistoria blir?" frågar Seamus med ett glin, som får alla hans tänder att visa sig.
"Jag tror faktiskt att den blir ganska intressant!" svarar Dean med ett skratt och en röst som låter precis som Hermiones. Jag skrattar med och kastar en blick bort mot Harry och Hermione, och till min förvåning har Harry också flyttat på sig.
"Tack för idag mina kära elever." säger Umbridge med sin flickiga röst och tar tillbaka alla böcker med hjälp av en viftning med hennes trollstav.
"Tack för idag proffessor Umbridge." svarar alla grötigt och reser sig upp.

((Skriver senare, men det är ju inte Umbridge som har Trolldomshistoria, Annikz? Det är Binns...))

((De hade försvar mot svartkonster först ))

((Hahaha jag ber om ursäkt! Jag spelar Hermione i ett annat rollspel, och där bråkar Harry, Ron och Hermione också, därför blev jag förvirrad))

((Aha, okej..))

Hermione, jag och Ron sammansluter oss igen efter lektionen, men stämningen är fortfarande spänd.
Utan att riktigt veta varför, lovar jag mig själv att prata allvar med Hermione ikväll och med ens får jag bättre samvete.
"Hej!", Ginny släntrar elegant upp vid sidan om oss och avfyrar ett stort leende, "jag lyckades utföra min första riktiga patronus idag!"
För att undvika den nervösa tystnaden blir Ginnys patronus samtalsämnet resten av vägen till trolldryckslektionen.
Vid trapporna ner mot fängelsehålorna skiljs vi åt med Ginny medan vi fortsätter ner.
"Roligt att Ginny äntligen klarat det!" Säger Hermione glatt medan hon tar några hårslingor bakom örat, dock avslöjar hon sin nervositet.
"Jaa, jättekul.." Ron verkar lite avlägsen där han går och tittar framåt, nästan som om han letar efter något bakom kurvan. När vi passerat den, återgår han till sitt normala jag som om han glömt all drama på föregående lektion.

Dagen blir till kväll och alla gryffindorare drar sig till uppehållsrummet efter lektionerna. Mitt löfte sitter som inskrapat på hjärnan, dock vill jag helst glömma bort det.
Jag slänger en blick på Ron och Hermione, några meter ifrån mig, där de spelar en omgång med knallkort. De skrattar och verkar ha roligt.
Jag börjar fundera på hur jag ska ta mig an den svåra uppgiften att prata tjejsnack, något som inte är min starka sida. Efter en stund går jag fram mot dem och slår mig ner vid sidan om Hermione, som snabbt och nervöst fladdrar till med blicken.

((Vi stryker quidditchlektionen och säger att de har den nästa dag istället..))

Harry slår sig ner vid bordet bredvid Hermione.
"Ron.." börjar han och tittar på mig.
"Visst, jag går!" säger jag och släpper allt jag har för händerna och börjar gå upp mot pojkarnas sovsal.
"Men jag menade inte..." försöker Harry och ställler sig upp. Men jag är redan långt uppe i trappan och Harry inser tydligen att det inte är någon idé att följa efter mig eftersom han inte kommer. Jävla halvblod tänker jag och slänger mig på min obäddade säng.
"Imorgon.." mumlar jag för mig själv och drar på mig min pyjamas.

((Harry har ju dock inget emot halvblodar? Hm..))

Harry sitter framför mig, med blicken fäst vid marmortrapporna som leder till killarnas sovsalar. Ron har precis med ilskna steg försvunnit upp för dem, och lämnat sina ord kvar hängandes i luften. Jag betraktar Harrys spända ansiktsform; ser hur han pressar ihop käkarna, granskar hans gröna, nu sorgsna, ögon. Jag harklar till lite lågt; jag låter inte tankarna vandra till Ron, utan just av den anledningen att Harry har kommit hit för att prata med mig. Harry reagerar på mitt harklande och kollar hastigt på mig.
"Du ville prata, antar jag?", börjar jag.
Jag försöker göra min röst stadig, men jag hör hur den darrar ändå.
Harry nickar.
"Alltså...", börjar han. Han kollar ner på sina händer och slår inte upp blicken när han forsätter. "Jag vill inte att det ska vara såhär mellan oss."
"Vad menar du?", frågar jag tyst. Ett obehag sprider sig in i min kropp, bosätter sig där; jag känner hur hjärtat bultar hårt i bröstkorgen.
"Det jag menar är att...", det märks att han, liksom jag, är nervös. Ingen av oss vill ha det såhär, och jag ångrar redan nu att jag talade om mina känslor för honom. "Det jag menar är att jag vill inte att någonting som kärlek ska förstöra våran vänskap."

Det är någonting i det han säger som får mig att bli småirriterad - "någonting som kärlek" - vad menar han med det? Kärlek är någonting viktigt, någonting varje indvid behöver. Jag vrider mig där jag sitter i den röda fotöljen, fortfarande med ett försök att ha en sådan stadig röst som möjlig - men denna gång för att jag inte vill att den arga stämman ska ta över.
"Och vad menar du med det?"

((Ron menade att Harry är halvblod, för Lily var ju mugglarfödd..))

"Och vad menar du med det?" Frågar Hermione, med avslöjande irritation.
Jag tittar på den lekande elden i brasan vi en gång pratat med Sirius i. Om han bara kunde varit här och gett mig råd om hur jag skulle säga..
Jag harklar mig. "Jag menar att jag vill inte förstöra det vi har med kärlek, Hermione. Inte för att jag vet hur högt du värderar vår vänskap, men jag vill iallafall inte riskera att förstöra den som sagt", jag vänder blicken från brasan och tittar intensivt in i hennes ögon. Plötsligt känner jag ett styng av irritation och fortsätter med en lugn, kall röst, "du kanske vill ta den risken. För att såra Ron verkar ju inte betyda något för dig. Eller Ginny. Och om vi skulle göra slut, hur hade du tänkt dig då? Vi förblir bästa vänner i ett patetiskt förhållande, dumpade av vår starka länk pga att vi varit egoistiska?"
Mitt tonfall chockar henne, och förskräckt öppnar hon munnen för att kasta sig ur något som kan tänkas trösta, men inte ett ord kommer ut. Hon tittar generat ner på sina händer så att håret faller ner i ansiktet och lika snabbt som min irritation dök upp avlägsnar den sig och jag får ett så dåligt samvete av mina ord att jag vill kräkas. Vi sitter tysta en stund, medan uppehållsrummet töms på folk. När den sista personen gått tar jag mod, flyttar mig närmare och drar bort en hårslinga från hennes ansikte. Tårar har i tystnad gjort en bana ner för hennes bleka kinder. Hon kollar fortfarande ner och jag vet återigen inte vad jag ska säga.