Om jag var du

Jätterbra ♥

Vi vill ha mer, mer, mer mera nu
Och mer det kommer det att bli
Vi vill ha mer, mer, mer flera kapitel
Se upp nu attackerar vi

Haha ♥

Åhh, du är så duktig?
Borde inte du skriva en bok? ♥

Tack så mycket allihop! ♥♥
Tänkte bara säga att jag håller på med nästa kapitel, men jag är lite fast, så det kommer nog inte i kväll. Men jag jobbar på det, så förhoppningsvis någon gång i veckan som kommer :3

Ok ^^

Goodie

När kommer det mer!?

Kapitel 2.

När Elsie kom in genom den dolda dörren var festen i full gång. Någon hade varit nere hos husalferna i köket och hämtat kakor, godis och bakelser, medan någon annan hade lyckats få tag i honungsöl och eldwhiskey.
Hon möttes av ett flertal kramar, ryggdunkar och klappar på axeln när hon försökte ta sig igenom massan av elever.
Snart såg hon en mörkröd hårman bland de andra, och hon armbågade sig fram genom massan till Catherine Carling.
Catherine slängde sig om hennes hals så att hon nästan ramlade baklänges.
”Du anar inte hur rädd jag blev när du föll av kvasten! Jag trodde… Jag vet inte vad jag trodde, men McGonagall stoppade dig med en besvärjelse precis innan du slog i marken. Tänk hur illa det hade kunnat gå!”
”Äsch, McGonagall hade säkert stenkoll på läget hela tiden. Jag går upp till sovsalen och fräschar upp mig lite.”
Hon nickade lite menande mot sina quidditchkläder, som hon fortfarande hade på sig. Catherine nickade och Elsie armbågade sig vidare genom massan, bort till sovsalarna.
Väl där stötte hon på Latanya som satt på sin säng och läste.
Latanya, Elsie och Catherine hade varit bästa vänner sedan första dagen på Hogwarts. Catherine var lång och blek med lång rött hår som nådde henne långt ner på ryggen, ofta uppsatt i olika fantasifulla frisyrer. Hennes ögon var klargröna och livliga, man blev pigg bara av att se henne. Hon var den sortens vän som alltid peppade när man kände sig nere, och som höll lågan uppe när det var mitt i natten och läxorna måste göras.
Latanya var hennes raka motsats, både till utseendet och till sättet. Hon var ganska kort, mörk och hade kort, kolsvart hår, klippt i page. Ögonen var mörkbruna och lugna. Latanya var en sådan person som tog det säkra före det osäkra och hon tänkte alltid igenom saker innan hon genomförde dem.
Elsie tyckte att de kompletterade varandra på något konstigt sätt. För trots alla deras olikheter kom de nästan alltid överens.
”Så Pomfrey släppte dig?”, sa Latanya, utan att titta upp från sin bok.
”Nej”, svarade Elsie och började leta reda på en handduk.
”Inte?”
Latanya släppte sin bok med blicken och lät den i stället möta Elsies. Elsie log. Hon visste hur man skulle få Latanyas uppmärksamhet.
”Jag smet iväg. Du tror väl inte att jag tänkte missa festen?”
Latanya skrattade till. ”Jag hade inte haft något emot att tillbringa resten av kvällen i en lugn sjukhusflygel.”
Nu var det Elsies tur att skratta. ”Så illa kan det inte vara. Jag tänkte gå ner dit när jag har duschat. Hänger du med?”
Efter lite lirkande fick hon Latanya att ge med sig, och en halvtimme senare var de nere i sällskapsrummet.

”Wright, kan jag få ett ord med dig?”
Elsie vände sig om med ett ryck. Det var Shane Ogden som hade tilltalat henne.
Han var sjundeårselev, quidditchkapten och storebror till Sheila Ogden. Elise hade ingen aning om vad han ville henne. Det enda de någonsin diskuterade var quidditch, och hon tvivlade på att han ville ha ett taktiksnack precis efter matchen.
”Den där dunkaren”, började han och gick rakt på sak. ”Du hade ju inte precis världens läge, så jag undrar om du vet varför Avery skickade den på dig?”
Det tog några sekunder innan orden sjönk in. Sedan öppnade hon munnen.
”Skickade Avery iväg dunkaren?”

Åh, super!♥

Åh love ♥
Rakt igenom.