Vamäxen Nessie

Klart att du får ♥

*bevakar* jättebra!
Men det är väl år 1998 som kriget tar slut?

Kanske det är men jag visste typ inte när jag skrev... Och är lättare att skriva i nutid!
Men bra att du sa

Okej, jag förstår att det är lättare att skriva i nutid!

Jag har inte mycket ideer kvar! Skicka en uggla om DU har en ide!
Jag sätter ut kap. 9 när NI Vill!
Eftersom jag har det klart!

Du kan sätta ut det nu , om du vill!

Kapitel 9 Det ner brända huset.

Jag vaknade av att Alice lagade frukost och jag hörde ljudet av spracklande fläsk, som hon stekte. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde och sprang ner till Alice!
”God morgon, sömntuta! Du har sovit i 11 timmar nu. Fats jag antar att det är bra, för då orkar du längre!” Alice var på bra humör i dag och det var bra! Hon hade antagligen varit och jagat när jag sov. Man blev alltid på bättre humör när man jagade.
”Så vilken tid åker vi?” frågade jag medans jag tuggade p en bit fläsk, fast jag kunde knappt svälja den.
”Jag vet inte, när du är klar! Vänta nu lite, jag vet ju inte vägen dit!” Alice såg nu oroligt på mig.
”Men det vet jag. Kanske om vi först du nu kör oss till mitt hus. Och därifrån vet jag vägen!” jag nästan visste att Alice inte kunde se något fel med den planen, så det måste bli så!

När vi senar efter att ha letat efter brevet från Hogwarts, och sedan efter nyckeln till ”mitt gamla hus”, satt vi äntligen i bilen. Det hade blivit min plan som gällde, som jag sagt!
Alice körde alltid lite väl hårt, men jag var van för det gjorde... hade mamma också gjort. Jaja, Alice körde 150 nu och det var ganska lite för att vara en vampyr som kör! Efter 10 minuter (om man skulle kört i vanlig fart skulle det tagit 20 minuter) så var vi framme vid mitt gamla hus.
Jag steg ut ur bilen och såg ett hus som inte alls liknade det huset jag växt upp i. Minnena kom tillbaka och jag mindes än en gång hur dödsättare hade kommit och bränt ner vårt hus.
Jag försökte tänka på något annat när jag gick upp mot huset som än gång hade varit gult med rött tak och som nu var gråa sönderrivan väggar med knappt nått tak alls. Jag öppnade dörren och behövde ingen nyckel. Dörren föll mot mig men jag hann ta mig 4 meter bort från den innan den nuddade marken. Jag blixtrade tillbaka till platsen som jag hade ståt på för några sekunder sedan. Nu var Alice bakom mig och gick i mänsklig fart för att påminna mig om att det bodde mugglare här.
Sedan gick jag också in i mänsklig fart och när jag väl var inne så kände jag inte igen mig. Allt var sönder rivet eller upp brunnet. Jag gick in i köket med ganska stora svårigheter, det låg sönderrivna möbler över allt som man måste stiga över.
När jag väl kom in så såg jag mycket riktigt Dobby sitta på en sönderriven stol och vänta på oss. Dobby såg väldigt mager ut som om han inte hade jagat möss sen mamma och pappa och jag var hemma. Fast det kunde inte stämma, för det hade gått månader. Dobby hoade tydligt fast ändå svagt. Och den flög fram för att sätta sig på min axel. Jag sträckte fram handen och den satte sig på den.
Alice morrade tyst. Men Dobby verkade inte höra det, antigen så var den för lycklig för att märka Alice eller så var den för van. Jag menar mamma hade morrat åt den flera gånger, när den inte hade fått fram breven i tid eller något sådant.
Jag kliade Dobby under örat och sedan med honom på min arm började jag gå mot dörren. Alice följde med fast på avstånd från oss.
Jag satte mig i baksätet och väntade på Alice. Hon var i ena stund vid tröskeln vid dörren och i nästa sekund vid dörren till bilen.
------------------------------------------------------------
Kanske inte blev så långt nu! Men har nästan inte tid att skriva nu, så mycket att göra!
Och skriv gärna om ni har ideér!
Och "gilla" gärna detta inlägg om ni gillar kapitlet!

Jättebra!!!

Braaa!!

Jättebra! *tummen upp!* Jag har gillat för många inlägg idag också, men i morgon kan jag gilla det x)