Not what I wanted [PRS]

Tystnaden lade sig mellan dem medan Zihao studerade den yngre eleven. Fingrarna böjdes för att sedan sträckas ut. Böja, sträcka, böja, sträcka. Det verkade nästan som om det var terapeutiskt för sextonåringen att hålla på med pojkvännens fingrar - och när han inte gjorde det antingen med håret eller den äldres kläder. Kanske var det ett sättet försöka hantera saker och ting, även om sjuttonåringen inte riktigt kunde förstå hur det kunde hjälpa. Å andra sidan visste han om någon att det fanns småsaker man kunde ägna sig åt för att komma på andra tankar. Han kunde mer än föreställa sig själv springa flera mil i sträck för att försöka få tankarna under kontroll, få kroppen att lugna ner sig. Förmodligen var det väl ungefär samma inverkan pillandet hade för gryffindoraren.
”Helt säker”, svarade han och bröt därmed tystnaden.
Den lilla kyssen besvarades fjäderlätt och mungiporna drog på sig. Jo, det hade varit rätt att inte fortsätta insistera på att de skulle gå ner till middagen. Panikattacken kanske inte var helt borta, men åtminstone askungen mer hanterbar. Zihao hade själv insett stigen av ångest den yngre dansat ner på och ville definitivt inte förvärra någonting. Med samma lilla leende på läpparna lämnade han en snabb kyss ovanpå de mörka lockarna.
”Jag ska bara gå ner och hämta lite mat åt oss, vill du stanna kvar här eller gå till mitt rum? Det är ditt val.” Sjuttonåringen höll upp dörren och sneglade osäkert på Joshua. Han kanske inte ville vara ensam med Zihao? Än mindre på dennes rum. Tanken kom utan förvarning och fick med ens modet att sjunka rejält. Varför hade han ens tänkt det där? Det vad väl ändå onödigt?

Joshua skulle ljuga om han sa att han inte känner någon lättnad. För det gör han verkligen, den där klumpen minskar försiktigt i storlek. Inte helt borta, långt ifrån, men han börjar återigen kunna andas lite bättre. Ett andetag i taget. Andas in, andas ut, in och ut. Att inte behöva äta framför en massa människor, förstöra atmosfären eller få panik pågrund av allt socialliv. Läskiga saker det där. Ett leende hotar att dyka upp över de fylliga läpparna, och än en gång stryker han fingrarna över de våta kinderna. Kom igen, sluta gråta nu. Bort. Dock verkar det som att tårkanalerna inte kan sluta när de väl börjat, väldigt underligt hur det där fungerar..
”Okej,” mumlar han. Han kan verkligen se hur någonting sjunker hos Zihao, kände han skuld? Var han rädd för att sextonåringen inte berättat allt för honom på direkten? Inte helt omöjligt, de har ju lovat varandra att dela med sig av alla dilemman, varje liten sak som gör dem ledsna. Så att de kan ta tag i det tillsammans, höra ihop. De små händerna kramar om de betydligt större innan han lutar sin panna mot pojkvännen. Det är så mycket lättare att kyssa och krama den ett år äldre nu när han sitter där på huk. Känns faktiskt lite konstig, att han för engångsskull är den längre av dem. ”Jag går till ditt rum om det är okej? Vill du äta med mig? Du kan såklart äta med de andra.. du får välja.”

Efter att ha suttit där på huk ett ganska bra tag, rätade sjuttonåringen slutligen på sig. Han drog försiktigt tummarna över de väta kinderna, försökte hjälpa till att torka upp de sista tårarna innan han nickade ut genom dörren, mot korridoren som sträckte sig genom våningsplanet. Av någon jävla anledning kände han sig lättad, trots att han inte riktigt visste varför. Det var inte det att han inte litade på Joshua, snarare att han inte litade så mycket som ett smack på sig själv. Båda två hade självkontroll som var i princip obefintlig och det skrämde helt ärligt den äldre. De borde hålla sig lugna, ta saker långsamt och försöka få lite mat i sextonåringen. Men ändå, ändå hade han bra gärna kastat den yngre ovanpå lakanen. I alla fall för några sekunder sedan. Han rynkade på ögonbrynen åt sig själv, med ansiktet vänt bort från gryffindoraren.
Sedan vände han sig så småningom, med ett blekt leende strykande över läpparna istället. Äsch, det hade ju gått bra, eller hur? Det verkade åtminstone som om Joshua börjat lugna ner sig lite. Någonting positivt, eller rättare sagt väldigt positivt.
”Klart jag äter med dig”, svarade Zihao och himlade lätt med ögonen. ”Men du, min mage klagar värre än någonsin”, fortsatte han och bet sig själv löst i läppen. ”Rummet är upplåst, så det är bara att gå in och göra sig hemmastadd..men egentligen måste jag väl inte ens säga det.” Med ett litet skratt tog han ett steg ut i korridoren, ungefär i samma veva som magen gav ifrån sig ett ilsket morrande läte.

Nej, pojkvännen hade verkligen inte behövt påpeka att han skulle gå och göra sig hemmastadd eller bekväm. Joshua har lite av en talang att kunna gosa ner sig lite varsom och göra alla platser mysiga. Trots att benen gör ont om han ligger på golvet så skulle han definitivt kunna göra det mysigt på ett eller ett annat sätt. Sen så hjälper det om hela rummet bär samma doft som den äldre av turturduvorna utsöndrar. De mörka ögonen glider ner till den lilla magen på Zihao, och börjar frenetiskt att peta med fingrarna. Bland annat för att reta den hungriga magen, som skriker för fullt efter mat, men även för att kittla den nästintill dubbelt så långa killen. Peta, peta, peta. Nu är det inte mycket han petar på, månaderna i den där lurviga vargformen hade lett till att magen byggt upp konstigt mycket muskler, men ändå. Joshua gillar att peta, det får tankarna att glida bort från maten och tårarna en liten stund. Tårarna som förresten börjar lugna ner sig, skönt.
”Du behöver inte säga det nej, jag ska göra det mysigt för oss båda.”instämmer han med ett glatt litet leende. Vilket är lite underligt med tanke på att tårarna fortfarande rinner. Men men, hans hjärna är förvirrad och det är alldeles för mycket känslor inne hos honom vid det här laget. Riktigt jobbigt att gå igenom dem allihop. Gnagandes i sin underläpp följer prefekten med den ett år äldre ut genom dörren.
”Vegetariskt.. du tar med dig vegetariskt va?” Dum fråga, men det kan vara bra med en liten påminnelse då och då.

”Klart jag tar med mig vegetariskt, tror du att jag är helt glömsk eller?” Frågade Zihao med ett litet frustande och skakade på huvudet. ”Jag tar med mig lite av varje, låter det som en bra plan?” Fortsatte han med ett litet leende och stannade till lagom tills de nådde fram till trappan. Ett fånigt leende strök sig över läpparna på honom och händerna kupades snart runt Joshuas magra kinder. Visst, de var magra men samtidigt puffiga. Hur fungerade det där ens?
”Sluta peta på min stackars mage”, knorrade sjuttonåringen och lämnade en drös med kyssar över den andres ansikte. Över kinderna, näsan och sist men inte minst läpparna. ”Annars kanske jag råkar äta upp dig”, viskade han avslutande och höll kvar den där sista kyssen över läpparna lite extra länge. Det kändes hemskt att lämna sextonåringen för bara några ynka få sekunder - så pass desperat var han. Och klängig, vilket egentligen var ett betydligt mer passande ord. Sammanfattningsvis var han lite som en blandning av en väldigt irriterande människa som betedde sig mer som en glad hund. Väldigt komplicerat det där.
Försiktigt sköt Zihao Joshua ifrån sig och började ta sig nerför trappstegen. Det gick betydligt bättre än det gjort för några dagar sen. Benen började väl äntligen känna igen sig, vilket helt klart var en framgång. Innan hade han mest stapplat fram och sett allmänt förvirrad ut. Vad var ben liksom? Han vände sig om vid den första trappavsatsen och sneglade upp mot pojkvännen med tindrande ögon. Fånig? Det var hans mellannamn.
”Glöm inte att göra det mysigt för oss båda, annars kommer jag bli besviken.” Med ett sista leende skuttade han ner för resten av stegen, med en hand på trappräcket. Nope, här togs det minsann inga chanser.

Helt glömsk är han då inte, men det kan vara lätt för den lilla informationen att glida undan när de har så mycket annat att fundera över. Joshua skulle då inte döma honom åtminstone.
”Men jag gillar din stackars mage,” gnäller han förtvivlat, som återfunnit sitt barnsliga sätt. Det känns bra. Att även om han fortfarande är ledsen, och hjärtat klappar i en hastig fart, så kan han fortfarande le lite grann. Tack vare Zihao. Alltid tack vare Zihao. En av många anledningar till att sextonåringen funnit sig så förskräckligt förälskad i honom. Det kommer antagligen aldrig att förändras. Han håller kvar vid den där kyssen länge, låter sig fokusera på värmen som sprider sig över bröstkorgen innan de dras ifrån varandra. Det är inte förrän nu som han inser att detta kanske är något väldigt jobbigt för den äldre också.. kanske det är svårt att smyga sig in i matsalen och plocka åt sig en massa mat, när de låtit alla vänta sådär länge. Det där odjuret börjar gnaga inne hos honom igen, och det är verkligen ingen bra känsla.
”Om du inte vill gå ner Zihao behöver du verkligen inte det.. jag kan skriva till Samuel och be honom om en tjänst, du ska inte behöva gå ner dit om du inte vill.” Den äldre Lewis brodern har alltid varit lite mer psykiskt hälsosam i jämförelse med de två. Förutom bristen på impulskontroll. Så att plocka upp lite mat och berätta för föräldrarna vad det är som står fel till skulle vara betydligt mycket lättare för honom än den sjuttonåriga slytherineleven.
”Åh, jag är en riktig fena på att göra det mysigt. Det borde du ju veta vid det här laget.”

”Skriva till Samuel? Ska du skicka en uggla eller?” Zihao hade stannat mitt i ett steg och återigen vänt sig mot pojkvännen. Fötterna hade fört honom ytterligare några steg ner vid det laget, men han gnatade genast upp till avsatsen igen. Ögonen var stora, runda och bara allmänt nyfikna. Vad menade Joshua med det där? Tänkte han verkligen skicka en uggla med ett brev till Samuel? Stackars uggla. Däremot kunde han inte riktigt föreställa sig det scenariot och kom därmed till slutsatsen att den yngre säkerligen menade någonting annat.
”Vad menar du egentligen? Ska du typ..jag vet inte..? Hur ska du egentligen få fram det meddelandet?” Undrade han och skuttade tillbaka uppför stegen. Stegen var verkligen stabila i jämförelse med hur de varit innan och han kunde inte riktigt låta bli att känna sig stolt. Stora framgångar. Han drog på munnen och nöp tag i kinderna, trots att han mer än väl visste att sextonåringen inte uppskattade detta. Men de var ju så fina, hur skulle han kunna låta bli? Och varför i all världens namn var han plötsligt så exalterad?
”Mhm, jag vet att du kan göra det riktigt mysigt”, svarade han kuttrandes och putade med läpparna. ”Men hallå, hur ska du be Samuel om en tjänst? Är det någon mugglar grej? Visa, visa, visa!” Uppspelt värre, det gick liksom inte att missta. Snart skulle Zihao väl börja klättra på väggarna också, som en ödla. Han var verkligen som en glad hund, någonting som var extremt ironiskt med tanke på att han inte gillade att bli jämförd med just hundar. Inte för att han inte tyckte om dem, för det gjorde han definitivt, utan mer för att det kändes nedlåtande med tanke på att han var hundra procent mänsklig. Host. Host, host, host.

Jösses, Joshua har nästan lust att brista ut i skratt över det chockerande ansiktsuttrycket som stryker sig över pojkvännens ansikte. Ögonen stora och nyfikna, plus munnen lätt öppnad på glänt. Att skicka ett meddelande med deras stackars lilla uggla skulle han verkligen inte göra. Hon förtjänar en lång ledig vecka, utan att flyga fram och tillbaka mellan hemmet och Hogwarts. Att hon skulle åka från fönstret på den här våningen, till matsalen skulle bara vara väldigt elakt. En liten grimas når sextonåringens ansikte när några stora händer plötsligt börjar dra o de små kinderna. Mer kärleksfullt och försiktigt än vad eleverna på skolan gjort, men det ger lite samma effekt på den lilla prefekten. Ingenting roligt eller bekvämt direkt.
”Lugna ner dig,” mumlar han med rynkade ögonbryn och ett frustrerat ansiktsuttryck. Så snabbt hela situationen förändrats. Paniken finns fortfarande hos honom, han mår fortfarande illa.. enda anledningen han tagit upp det hela med Samuel var så att Zihao skulle slippa gå ner och möta alla. Nu ångrar han sig nästan att han ens tagit up det. Den yngre av de två fiskar upp sin mobil ur fickan, skriver in sitt lösenord och håller fram Samuel och hans tidigare meddelanden framför näsan på pojkvännen. Detta påminner honom att han faktiskt har ett par internetvänner att återkomma till, vilket han faktiskt inte tagit upp med slytherineleven.
”Jag kan skriva in ett meddelande här, och det skickas till Samuels egna telefon. Så vi kan kommunicera på avstånd, utan någon ugglas hjälp.” Det måste vara lite förvirrande, när man verkligen inte har någon aning om alla mugglarprylar, men men.

Okej, det var hemskt uppenbart att sjuttonåringen går över gränsen. Igen. Varför hade han ens blivit så exalterad över en sådan fånig liten grej? Wow, han var verkligen knäpp, eller hur? Det fanns inte riktigt något annat att säga åt saken. Ögonen fixerade sig i vilket fall på skärmen och ögonbrynen rynkades, samtidigt som han drog sig undan en aning. Nej, han hade ingen aning vad det där kunde tänkas vara. Någon konstig mugglargrej som agerade uggla fast ändå inte. Konstigt, förskräckligt konstigt.
”Förlåt, jag vet inte ens varför jag blev så uppspelt”, muttrade Zihao och kliade sig själv i nacken, tydligt skamsen över sitt lilla glada utbrott. Kontrollen var bristfällig och inte bara när det kom till lust. Han var inte någonting annat än ett komplett vrak när allt kom omkring. Pojkvännens frustrerade ansiktsuttryck och tonläge vittnade för det hela. Bevis är liksom bevis, oavsett om man vill ha dem eller ej.
”Tyckte bara att det lät häftigt..det är inte direkt någonting jag stött på innan. Hela mugglarvärlden är som ett helt annat universum för mig”, förklarade han tyst och började gnaga sig själv i underläppen, nästan lite maniskt. Fy skäms, Huaze Zihao. Nu har du skrämt upp Joshua med din påstridiga personlighet igen. Han vill inte alla gå till ditt rum och göra det mysigt för er, han gör det bara för att vara snäll. Tänderna borrade så småningom hål i läppen på sjuttonåringen och han slickade hastigt upp blodet. Det var okej, bara lite blod. Ingen fara.
”Tror du verkligen att han är okej med det då? Jag kan gå ner om du vill bli lämnad ensam och jag kan ju faktiskt gå i trappan och sådär”, sade den äldre tyst, tvekande som om han var rädd att råka göra bort sig igen. Harkel, han var rädd för att råka göra bort sig igen.

Nejmen åh, nu har Joshua gjort bort sig igen. Fått pojkvännen att känna sig dålig och medelmåttig, något han långt ifrån är stackarn. Med putande underläpp griper de små händerna försiktigt om de betydligt större, kramar om dem och svajar dem försiktigt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Väldigt mysigt och varmt.
”Be inte om ursäkt, jag blev bara irriterad av klämmandet i kinderna. Som du blev av mina fingrar i din lilla mage,” förklarar han kvickt, och börjar än en gång att peta i magen på pojkvännen, för varför inte liksom? Han vill aldrig få Zihao att känna något liknande, att han inte har någon rätt att bli uppspelt, eller att hans glädje är oönskad. För den är så önskad, de bägge två förtjänar att vara lyckliga, och det är något den sextonåriga prefekten blir nästan så fort den andre ler och blir glad.
”Jag förstår det, vill du prova att skriva ett meddelande?” Försiktigt glider han närmre den andre, ställer sig brevis så att han kan få en klar syn på meddelandena. Nu är det rätt skämt och kärleksfulla meddelanden, men förhoppningsvis börjar slytherineleven inte att snoka i den. Med ett litet klick får han upp skrivbordet, och håller fram mobilen till honom.
”Här skriver du bara det du vill ha sagt, och så kommer det plinga till i Samuels egna telefon!” Med ett glatt litet leende, och tårarna fortfarande mycket väl aktiva slingrar han armen om den äldres midja, som en ursäkt för sitt äckliga beteende. Inte okej. ”Du kan lägga till smileys också.. när man fått kläm på det hela är det faktiskt lätt.” Med stora ögon ser han upp mot Zihao och rycker lite lätt på axlarna.
”Jag vill vara med dig.. plus tror jag inte att Samuel skulle ha något emot det alls.”