Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip lade först inte riktigt märke till henne för att vara ärlig då hon dök upp i korridoren, såg sen på henne då hon pratade utan ett uns av igenkännande i blicken. Han öppnade munnen för att svara henne, rynkade sen pannan då han plötsligt fick hennes armar om sin midja. Vad i hela friden? Inte lite fräck var hon som kom och försökte kyssa honom direkt. Nog visste han att han var snygg, men att han hade sån här inverkan på tjejerna lät nästan lite orimligt. Nästan iallafall, det var ju trots allt Philip dem pratade om. Han drog bort hennes armar och backade lätt undan med rynkad panna.
"Och vem är du?", frågade han kort, kände inte alls igen henne.

Aubrey höjde lite förvånat på ögonbrynen då han för det första lät bli att besvara kyssen, men också lossade hennes grepp om honom. Vad var det frågan om nu då? Då han ville veta vem hon var brast hon ut i skratt. Försökte han vara rolig? Var det här något skämt han ville berätta?
"Aubrey," svarade hon i vilket fall som helst, precis som om det var världens mest självklara sak. En kyss hade han väl i alla fall kunnat ge henne först. Hon putade lite besviket på med underläppen för att visa sitt missnöje.

Philip såg på henne och höjde på ögonbrynen igen. Hon måste uppenbarligen tro en hel del om sig själv ifall hon trodde han skulle veta vem hon var bara av namnet.
"Och du tror jag vet vem du är, eller vadå?", frågade han, uppenbart något irriterad vid det här laget. Han granskade henne uppifrån och ner, fortfarande oförstående.
"Du är den där nya bruden, eller vadå?", frågade han.

Leendet bleknade långsamt bort från hennes läppar och det glada uttrycket ersattes istället av ett förvirrat, något besviket.
"Det här är inte roligt längre, Philip," påpekade hon och la lätt armarna i kors över bröstkorgen. Aubrey förstod inte alls varför han betedde sig på det här viset. Hon var ju van vid att han kunde vara en irriterande retsticka ibland, men det här var ändå någonting helt annat.
"Vadå nya bruden? Jag har varit här närmare två år."

Philip såg på henne och suckade, tänkte först inte på det faktum att hon visste vad han hette. Kanske hade någon av de andra berättat om det.
"Vadå, att en kvinna jag aldrig sett förr kommer fram och försöker kyssa mig får du erkänna faktiskt är något roande", sade han med ett lite retsamt flin, sånt var ju lite typsikt honom.
"Jättekul. Jag har varit här flera år nu och har aldrig sett dig förr", sade han med en axelryckning, helt ärlig nu vilket syntes.

Hon såg på honom en stund innan hon irriterat skakade på huvudet, vände sig därefter om för att gå därifrån. Om Philip skulle bete sig på det där viset så tänkte hon leta upp någon annan istället. Aubrey fick snart syn på en välbekant mörkhårig tjej som hon gick fram till.
"Hej Izzy," hälsade hon med ett leende. Isabelle vände sig om mot henne och såg fundersam ut.
"Känner vi varandra?" frågade hon med huvudet på sned.

Philip skakade lätt på huvudet och såg efter henne, det där mötet var minst sagt konstigt. Han började gå vidare och stannade dock till när han kom på sig själv med att han ju skulle ha tränat med henne. Med en suck vände han sig för att gå till henne igen.

"Är det här ett skämt?" frågade Aubrey och slog lätt ut med händerna, tyckte inte alls att det här var roligt. Hon hade trott att det bara var Philip som retades, men Isabelle behandlade henne också som om hon vore en främling.
"Jag vet inte vad du menar," mumlade Izzy mest för sig själv och kliade sig i nacken, "är du ny här? Vad hette du sa du?" Istället för att svara vände sig Aubrey om för att gå iväg. Hon kände sig så frustrerad att hon ville gråta, och det gjorde hon helst inte inför andra.

Philip suckade för sig själv, den där nya tjejen verkade redan ha sprungit iväg och gömt sig nånstans. Det var ju egentligen inte hans problem, så han beslutade sig för att istället gå till träningssalen så länge. Om inte annat kanske hon blev ditskickad senare, då det faktiskt varit meningen ju att dem skulle träna ihop.

Förtvivlat sjönk hon ner på golvet i korridoren och lutade huvudet mot väggen bakom sig. Underläppen darrade och tårarna brände bakom ögonlocken. Ibland krävdes det inte mycket för att dra fram den extremt känsliga sidan ur henne. Mycket hade hänt under den senaste tiden, och det här... Det blev bara för mycket. Hade de andra verkligen ingen aning om vem hon var? Hur var det möjligt? Allt hade ju varit precis som vanligt då de återvänt genom portalen från Alicante.