Yehet och Kkaebsong [PRS]

Nu när Joshua väl påpekade det, så var det nog faktiskt så. Zihao talade väldigt sällan om sin familj, av en hel del olika skäl. Nej, uppväxten hade inte varit otrivsam och föräldrarna hade alltid varit så närvarade som möjligt. Men ofta hade nittonåringen funnit sig själv ensam i rucklet de kallade hem. Eller ensam och ensam - han hade fått ta hand om Weimin när Yaosu inre var hemma. Och när den äldre brodern väl varit det, hade både han och den tre år yngre krabaten klagat förfärligt mycket över Zihao. De hade väl haft sina anledningar, men samtidigt hade det resulterat i djupa skåror i mellanbrodern. Han hade ju verkligen, verkligen försökt. Däremot hade det tydligen inte räckt till.
”Jag vet”, svarade han tillslut och riktade ögonen upp mot taket, samtidigt som en liten rynka uppenbarade sig mellan ögonbrynen. ”Min familj har aldrig haft det speciellt gott ställt..mamma och pappa driver ett lunchstånd i centrum, nästan två timmar hemifrån. Yaosu pluggar och Weimin följer i hans spår..och under tiden jag bodde hemma så spenderade jag all min tid med att skapa trubbel”, förklarade Zihao trevande och vände blciken mot den yngre igen. ”Vilken överraskning va?” Inte.

Lika tyst som innan lyssnar Joshua uppmärksamt på den äldres ord. Han har fått det klart för sig att Zihao inte haft en särskilt lycklig familjebakgrund, men det var endast pågrund av att Euijin berättade. De två turturduvorna har aldrig pratat om det tillsammans. Försiktigt stryker artonåringen sina fingrar över Zihaos arm, kramar om de betydligt större händerna.
"Jag är mer överraskad över att dina bröder inte gjorde det." säger han med ett svagt leende. När familjer har såpass dåligt ställt är det väl ändå förståeligt om barnen agerar ut på ett eller ett annat sätt. Ja, Joshua hade nästan förväntat sig att de alla tre bröderna skulle ha agerat likadant. Men det visar väl hur mycket det spelar roll vilken position man har i syskonskaran. Dock är det inte nödvändigtvis bra att ta upp det, Joshua kan knappast förstå sig på en sådan situation. Och att låtsas som att han gör det är bara fel. "När träffade du dem senast?"

Återigen en ganska bra fråga. För något år sedan kanske? Han hade ju hugfästa bra kontakt med både modern och fadern via telefon, men det var väldigt sällan han ringde och hällde ut sitt hjärta inför varken Yaosu eller Weimin. Det enda Zihao kunde säga helt säkert var att kontakten med familjen inte var ens i närheten av förhållandet hade till sina nära och kära. Den yngre verkade faktiskt ha väldigt bra kontakt med både sin mamma och bror - troligen även med en hel del vänner. Men helt ärligt ville nittonåringen inte få nys om dem, då han ändå bara skulle gå och bli löjligt avundsjuk. Inte för att han ville vara det eller så, utan avundsjukan kröp sig långsamt fram och satte stryptag på honom. Extremt trevlig känsla. Eller inte.
”Mina bröder har alltid varit kloka och smarta när det kommer till sina val. Jag har däremot mest gjort precis allting för att krossa mitt liv i bitar..” började Zihao - ett försök till en liten förklaring inför det oundvikliga svaret. ”Jag kommer inte ihåg när jag träffade dem senast..mamma och pappa träffar jag ju så snart jag får chansen dock! De ger mig mat.” De ger mig mat. På riktigt? Herregud.

Även om nu Zihao är väldigt noga med att inte ge ett exakt datum på den sista gången han träffat föräldrarna, så är det uppenbart att det var länge sedan. Ett halvår? Mer? Kanske till och med ett år.. försiktigt sätter sig Joshua i grensle över den äldres höfter, kupar kinderna i sina händer och håller upp nittonåringens ansikte. Ögonen i kontakt med den andres. Zihaos ögon är så vackra, mörka, djupa. Joshua älskar dem.
"Jag tycker du gjort ett bra val att ha kommit hit.. du skulle inte ha stött på någon av oss annars, och vi skulle inte ha funnit varandra." påminner artonåringen med ett värmande leende, tummarna stryker sig över den tunna, fläckfria huden. Det är annorlunda för de två ungdomarna. Joshua har ju varit hemma väldigt länge, sjukskriven och träffat sin mor och Samuel i princip varje dag. Kanske resten av medlemmarna skulle behöva en långhelgs ledighet de också. "Vad säger du om att prata med Mr Song att få lite ledighet? Tror alla kan behöva åka tillbaka till sina familjer ett tag."

”Skillnaden mellan oss två är att jag inte har någon lust att åka tillbaka hem. Isåfall får de komma hit istället”, sade Zihao tvärt och stirrade blankt in i den andres ögon, utan att blinka eller vika undan med sin egen blick. Det var fan inte underligt att många fann honom som både stirrig och underlig - det var ju liksom precis det han var. Och eftersom nittonåringen var just som han var, ville han inte ha ledigt någon längre tid. Då skulle allting bara bli alldeles för tyst och odrägligt i största allmänhet. Gillar man stök och stress så gör man, inget att direkt göra åt den saken.
”Eller..om du följer med så sure”, knorrade han efter en kort liten fundering och började peta på den yngres kinder. De var alldeles för underbara för att han skulle lyckas hålla sig borta någon längre stund. Om en längre stund var ungefär tio minuter alltså. Längre än så var ju absolut omöjligt, minst sagt. ”Men då kommer du behöva dela rum med både mig och Weimin.” Ja - det där var ett försök till ett avstötande av idén. Suck.

Av någon anledning börjar Joshua, som vanligt, analysera den blanka blicken och det tvära svaret. Kanske Zihao inte vill prata om det, vilket är fullkomligt förståeligt.. men förhoppningsvis berättar han det i såna fall.
"Varför har du ingen lust med det? Saknar du dem?" frågar artonåringen med de nyligen plockade ögonbrynen rynkade. Är det en dum fråga? Zihao har inte pratat om sin familj, och kanske det finns en annan anledning till det. Men vad är Joshua för pojkvän om han tvingar fram svar? Det kan han inte göra.. blicken glider ner mot deras fingrar, där artonåringen förstrött pillar med de större händerna, böjer, drar.. gulligt. När Zihao sedan börjar peta på de puffiga kinderna, som fått tillbaka sin form från all viktförlust glider de mörka ögonen upp mot den äldre igen. Träffa Zihaos föräldrar, och hans bröder? "Om det är vad som får dig att åka dit, följer jag definitivt med."

Vad hade Ziaho tänkt med nu? Naglarna? Tja, det verkade åtminstone som det, med tanke på att han just gett med sig och bett Joshua följa med honom hem. Till Kina. Till familjens ruckel till hus. Det stod ju för fan knappt upp längre och inte fanns det någon chans till lite privatliv inte. Alla delade på ett rum på övervåningen, medan köket tog upp den nedre delen. Dusch? Knappast. Nej nej, man var tvungen att gå ut och skölja av sig med trädgårdsslangen.
”Du inser att vi bokstavligen bor i ett skjul och inte har någon dusch inomhus?” Undrade nittonåringen tvekande och lät fingrarna lägga sig över kinderna istället. ”Och det är stökigt som fan”, tillade han snabbt därefter och vek undan med blicken. Föräldrarna skulle väl troligen försöka städa innan besöket stod på dörrtröskeln, men det kunde inte leda till lågor mirakel direkt.

Då Zihao lyfter händerna mot de rosiga kinderna istället, faller händerna mot den äldres bröstkorg, stry ler fingrarna över den. Kanske det inte vore nyttigt för Joshua att åka till ett sådant ställe, han skulle få panik, hur löjligt det än låter.. Men det är verkligen inget han kan göra åt, han kan verkligen inte kontrollera det. Om det gick så skulle han riva ut den delen av honom, gömma den under sängen eller i en garderob. Tyvärr är det inget lilla Joshua kan göra..
"Om du får träffa din familj så går det fint fint för min del." Försäkrar Joshua kluvet och gnager sig i underläppen, lutar sitt huvud mot Zihaos vältränade axel."jag kan hjälpa dina föräldrar att städa."

”Du inser att det inte kommer att hjälpa med lite städning va?” Påpekade Zihao dröjande, i samma veva som huvudet föll lätt på sned. ”Hela huset håller på att falla isär..och alla möbler är gamla och trasiga, för att inte tala om ugnen!” Fortsatte han med en liten rysning. Att beskriva kåken som ett gammalt ruckel var liksom inte tillräckligt, för det var helt klart värre än så. Betydligt, mycket, jävla värre. Det var snarare som att gå in i ett skjul än att gå in i ett hem. Ett ganska stort skjul förvisso, men ändå! Nittonåringen skulle ha ljugit om han sagt att han inte skämdes en gnutta. Men det var ju inte någons fel att det var så de bodde, då föräldrarna alltid gjort allt de kunnat för att göra saker och ting bättre. Dög gjorde det helt klart, till femhundra procent om inte mer.
”Äh, vi får väl se..det är inte ens säkert att vi får ledigt. Skulle mycket hellre åka hem till dig och bosätta mig i ditt badkar..”

Inte hjälpa med städningen? Nej, kanske inte det, men vad annars kan Joshua göra? Zihao hade varit väldigt noga med att berätta att huset i faktum var mer ett skjul, och med tvångssyndrom så är det väldigt lätt för artonåringens hjärna att koppla till många andra saker.. så många saker som kan kommer få fnatt över. Lite städning.. tror Zihao verkligen att det bara är lite städning för honom?
"Jaha, okej.." svarar han kluvet och glider ner från sin plats i nittonåringens knä, drar upp sina egna ben mot överkroppen. Ska han kanske försöka bygga en massa nya möbler åt Zihaos familj? Det är tråkigt det där, hur en sån älskvärd familj behöver bo i ett sådant skick, när de förtjänar hela världen. Och helt ärligt skulle Joshua ge dem den om han bara kunnat. "Du kan vara hemma hos mig när du vill, tror dina föräldrar gärna vill se dig.."