PRS Kkaebsong & JustAFriend

Var det djurplågeri att slänga katten i sjön? Tja, nu när han började tänka lite närmare på den saken så hade nog Max rätt angående det där. Kiwi förtjänade ju inte att bli torterad eller så, utan det var mest det att Zhìyuan grämde sig något oroligt över hennes ohyfsade beteende. Å andra sidan var hon ju en katt, så vad hade han förväntat sig? Fotmassage och städning? Dröm vidare, korkskalle.
”Jo, det är väl sant det där”, muttrade sjuttonåringen och fångade återigen in kissemissen i sin famn. ”Hon är ju trots allt en katt, eller ser i alla fall ut som en. Det är inte hennes fel att hon är lite ohyfsad”, kuttrade han och började klia henne bakom öronen. Åh, Merlin vad han ville ha en egen katt att gosa med för jämnan. Kiwi var ju trots allt Max katt, och inte Zhìyuans. Visserligen hade han fått för sig att det var hans egen katt, men innerst inne så insåg han att det inte var mer än falskt.
”Du råkar inte ha tillgång till prefekternas badrum eller?” Frågade slytherinaren och vände de tindrande ögonen mot den andre. ”Jag har varit där en gång och det berodde bara på att Lei var försteprefekt. Sedan dess har jag inte lyckats komma in igen..och jag kanske har råkat slå till väggen några gånger av ren frustration..men bara kanske”, fortsatte han skamset och försökte se totalt oskyldig ut.

Jo, tillgång till prefekternas badrum hade han ju faktiskt. Yosef, en av de vänliga, men än så olika honom själv, själar som han delade sovsal med var en av årets nya prefekter. En uppgift som den jämnårige skulle klara galant. Det var sällan som Max lyssnade noga på kamraternas pladder, men just det var något han snappat upp. Lösenordet. Han hade inte direkt använt sig av det dock, med tanke på att bad kändes lite som att lägga sig i en hav bland brännässlor. Men det kanske skulle ändras nu, med den nya salvan?
Ett svagt leende uppenbarade sig återigen på läpparna. Slå i väggen? Jösses.
"Jag har lösenordet", svarade Max och nickade för sig själv. Jo, dit kunde de väl gå.

”Men du ska väl ändå inte bada?” Undrade Zhìyuan och släppte ner katten på golvet - hon var ju ganska så tung. ”Jag menar..gör inte det typ jätteont?” Fortsatte han och styrde stegen mot den stora ekporten. För slytherinarens del var ju varmt badvatten världens lyx, men han tvivlade på att den jämnårige kände likadant. Han hade ju nyss påpekat hur ont det gjorde att duscha pågrund av såren. De mörka ögonen sneglade gång på gång mot Max, försökte att förstå sig på dennes tankesätt och resonemang. Men äsch då, sjuttonåringen kunde mycket väl ha fel angående det där. Hufflepuffeleven kanske inte ens hade några planer på att bada, så varför gjorde Zhìyuan en så stor grej av det hela?
”Eller har jag uppfattat det fel? Betyder det att du tänker sitta och glo på mig när jag badar? För helt ärligt vet jag inte om jag är helt bekväm med det, plus att det är grymt orättvist om bara jag ska strippa hela tiden”.

Efter ett litet missnöjt grymtande skuttade Kiwi iväg framför dem. Som för att visa vägen. Helt ärligt skulle det inte förvåna Max om det var så, att hon förstått vart dem skulle. Den där katten, eller vad hon nu var, kunde ju för tusan allt.
"Nej, eller jo...", började Max tveksamt. "Alltså ja, det känns ju typ som att någon sticker nålar överallt. Men jag...alltså, de på St Mungos har skickat med en massa salvor och så. Det blir ju lite som att jag är en försökskanin, för det är bara jag som har symtomen, så det är inte säkert att det funkar. Men jag har fått en som ska göra att jag kan bada...", förklarade han. Det var självklart fantastiskt att de la ner så mycket resurser på att underlätta för Max. Däremot var det inte så att det där alltid lyckades. Nej. Han kunde fortfarande minnas när han började ömsa skinn under sommarlovet, från brygden som skulle underlätta läkningsprocessen. Eller den där salvan som faktiskt gjorde att lite blod försvann, men några timmar senare gjorde så han tvingades spy upp det…
Fast annars hade han väl tänkt att sitta bredvid. Vilket, när den jämnårige beskrev det på det där sättet, nog inte var speciellt schysst egentligen. Egentligen hade dock inte Max tänkt bada tillsammans med Zhìyuan. Var han verkligen bekväm med det? Tveksamt. Fast han tänkte ju inte lämna den andre i prefekternas badrum heller. Inte någonstans. Men om den där salvan typ skulle...ja, vad som helst. Ughhh, svåra beslut.
"Så...om jag vågar prova den så kanske vi kan bada tillsammans", avslutade han kluvet. Var det dumt att ge eventuellt falska förhoppningar? Kanske. Ughhh.

Av någon underlig anledning kunde Zhìyuan inte hålla sig för skratt och började därför kackla något alldeles hysteriskt. Det var så extremt uppenbart att Max inte var komfortabel med tanken att det bara skrek om det. Och det, det tyckte sjuttonåringen var väldigt roligt. Uppenbart var det också, då kacklandet inte slutat och verkade fortsätta i all evighet. Till och med när de passerat ut genom ekportarna, ut i skyfallet, skrattade han så att tårarna sprutade.
”Åh, Max”, snyftade Zhìyuan och greppade tag om den jämnåriges axlar. ”Jag tror inte att du inser det här själv, men du är jävligt underhållande ibland”, hickade han fortsättningsvis och sjönk ner mot det stenbelagda underlaget - fortfarande med både gråt och skratt i halsen. Det hade blivit så pass illa vid det laget att han nästan inte kunde andas, varken ta andetag eller andas ut. Han kunde verkligen inte få slut på det, trots att magmusklerna skrek efter vila. Shit, var det såhär Zhìyuan skulle dö? Av att han inte kunde sluta skratta?
”Fan..jag k-kan verkligen inte s-sluta”, utbrast slytherinaren tillslut och dunkade huvudet löst mot ett av trappstegen. Jo, nu började det faktiskt lugna ner sig. Merlin vilken lättnad! Med en flämtning, gled han ihop ännu mer över trappsteget och greppade krampaktigt tag om kanten. Naglarna grävde sig halvt om halvt in i steget och de kommande sekunder blev allting komplett svart. Det var lite som om resten av omvärlden försvann, tillsammans med alla lukter och ljud.

Vad hade Max nu missat? Någonting roligt eller konstigt hade han uppenbarligen sagt. Däremot kunde han verkligen inte förstå vad, bland alla salvor, smärta och bad. Det om något gjorde honom osäker.
"Vad är det?", försökte han utan någon vidare respons. Nej, när den andre fortsatte kackla på så blev Max istället irriterad. Såg inte något humoristiskt över huvud taget i det där. I en liten protest tittade han bort från den jämnårige, med näsan i vädret. Förstör stämningen du. Jadå, kör på. Kanske var det ett gemensamt projekt.
Fast sedan blev det tyst och den längre försvann totalt ur Max synfält. Vad nu? Var det här någon skum lek av något slag? Nej, när han slutligen blickade ner och såg Zhìyuan i en hög på den våta marken - först då förstod han att allt nog inre stod rätt till. Självklart satte paniken igång direkt. En av många konsekvenser från traumat, hade någon psykolog på sjukhuset förklarat för honom.
"Zhìyuan? Hallå?!", utbrast han med panik i rösten. Han mer eller mindre kastade sig ner mot kroppen som låg där. Skakade om den. Vad hade ens hänt? Hjärnan försökte koppla allt med otroligt bristande framgång.

Det var ingen idé för Zhìyuan att försöka röra eller resa sig upp. Nej, det var han alldeles för feg för. Kroppen verkade inte riktigt ha lust att vara med och leka längre, utan den hade tydligen egna planer. Sjuttonåringen slog långsamt upp ögonlocken och stirrade blankt framför sig en stund, tills dess att synen slutligen återvände. Kusliga grejer det där, även om han inte direkt svimmar eller så.
”Du vill inte bada med mig, eller hur?” Kraxade han och vände blicken upp mot Max. ”Men du vågar inte säga det to my face, så du typ tvingar dig själv. Har jag fel?” Undrade han sedan och slöt ögonlocken igen, försökte bitvis lirka loss naglarna som fastnat i ett lager med sten. Kunde han inte ens skratta längre utan att världen skulle gå halvt under? Så vad det alltså? Han fick varken lov att vara kär, bara för att hans släktingar haft för sig en massa skit för flera århundraden sedan, och han fick inte heller skratta. Var livet ens värt att leva längre?
”Det känns typ ständigt som om fullmånen står och glor på mig, får typ kalla kårar..”, knotade han buttert och putade med underläppen. Inte ens stämbanden ville hänga med ordentligt i svängarna. Kanske började bli dags att låsa in honom i fängelsehålorna för gott? En ganska bra idé faktiskt. På så sätt skulle han inte vara tvungen att oroa sig över att råka göra någon illa, vilket skulle vara en enorm lättnad..om inte de hade dykt upp runt hörnet. De där kalla kårarna Zhìyuan talat om, kom genast tillbaka och spred sig genom kroppen. Ex vänner - otrevliga ex vänner som han råkade dela sovsal med.
”Fan håller du på med, Huang?” Ljöd en av de spydiga rösterna, som närmade sig med världens hast. ”Fig också? Har du sjunkit så lågt att du hänger med någon från hufflepuff? Ha! Jag tror jag måste kräkas”, fortsatte rösten med en så pass släpig ton att slytherineleven själv fick lust att kräkas. Ta det lugnt, Zhìyuan, de försvinner förr eller senare. Precis som alltid! I den stunden skulle han faktiskt inte haft någonting emot att råka göra en hel skock med elever illa. Tvärtom faktiskt.

"Du skrämde mig", mumlade han och släppte taget om den jämnåriges kropp. Puh, ingen anledning till panik Max. Andas. Det var väl ändå ganska typiskt honom, att jaga upp sig i onödan. Men vad skulle en liksom göra om någon bara kollapsade sådär? Det var kanske en hyfsat normal reaktion, trots allt. Fast även om Zhìyuan nu verkade vara oskadd så kunde det väl inte direkt vara hälsosamt, att bara kollapsa sådär? Nej, förhoppningsvis höll det inte till vardagligheterna. I sådana fall borde det väl kollas upp, hmm, kanske ironiskt tänkt sett till var de två pojkarna befann sig rent hälsomässigt.
Var det det som allt handlat om? Om att Max inte verkade så sugen på att bada? Jösses. De två hade helt klart olika syn på humor. Och på vad som var värt att bli irriterad på.
"Jo...eller alltså, jag vet inte. Jag har inte badat på nästan tre år hur konstigt det än låter. Och de där salvornas bieffekter är inte alltid så mysiga", förklarade han och satte sig på huk istället. Blöta knän, blöta skor. Härligt. Fast det var ju troligtvis inte ens i närheten av hur slytherinelevens kläder var. Så sluta var en idiot Max, det torkar.
Blicken riktades genast mot personerna de spydiga kommentarerna kommit ifrån. Fy. Även om Max inte till hundra procent visste vilka de var eller vilken koppling de hade till Zhìyuan så bådade detta inte gott. Bara hur snabbt och hotfullt de kom närmre. Vad skulle han göra? Tja, inte sitta kvar där åtminstone! Han ställde sig upp, så att han stod mellan Zhìyuan och de andra. "U-ursäkta?", frågade han. Alltför osäkert. Alltför mesigt. Fan.

”Ursäkta? Du är verkligen en liten mes, eller hur?” Undrade en av dem och fattade tag om Max krage. De var fyra stycken, den ena minst lika elak som den andre. Tänka sig att Zhìyuan hade umgåtts med dessa idioter, även om det var för närmare tre år sedan de sist hållit en någorlunda trevlig konversation varandra sinsemellan. Ezekiel Snider, Blake Harrison, Finlet Brown och Reed Pierce - det var fyra namn sjuttonåringen helst av allt ville förtränga, gräva ner i någon grop och täppa igen för gott. Däremot hade ju både han och Hufflepuffaren framför konstaterat att minnen inte fungerade på det viset. De fanns liksom där för gott, om någon inte rånade en på dem. Obliviate, det fanns väl en trollformel som löd så?
”Kom igen, Ez, varför muckar du gräl med dem? De är redan lowlifes”, klagade Finlet och drog löst i Ezekiel, som om det skulle hjälpa.
”Varför inte? Den ena förtjänar ingen sympati överhuvudtaget och den andra är så patetisk att det gör ont inom mig”, svarade den andre och skrattade till. Usch, återigen löpte de kalla kårarna ner längsmed Zhìyuans ryggrad. Det där
skrattet var bland det värsta han visste. Åtmsintone när det var riktat på det sättet, både mot honom själv och Max.
”Nej”, kraxade Zhìyuan plötsligt och släpade sig upp på fötter, med en ordentlig kraftansträngning. ”Ni rör varken Max eller mig. Visst, jag kanske inte förtjänar någon sympati, det har ni rätt i..men han är inte patetisk”, fortsatte han tyst och greppade tag om Ezekiels hand. Inte röra Max, inte röra Max, inte röra Max.

Åh, håll tyst Max. Du borde bara hållit inne det där. En mes? Jo, absolut. Patetisk? Jajamen. Att få liknande saker uppslängda i ansiktet av främlingar var det väl få som uppskattade. Det var nog ytterst ovanligt. Fast ofta gick det nog ändå att distansera sig från orden. Främlingar kom ju sällan åt på ömma punkter. De visste inte vad som tog hårdast. Vad som väckte minnen och fick personen i fråga att må skit. Men givetvis skulle de där komma åt något känsligt. Givetvis. Mes. Mes, är vad du är Max. Mes mes mes. Och patetisk. Ja, herregud vad patetisk.
Det där med att ta tag om kragen på någon med klaustrofobi? Dålig idé. Ruskigt dålig idé. Om en inte ville få personen ifråga att förlora all förmåga till logiskt tänkande och lugn och bara fokusera på överlevnad. Nu kanske det varit det eleverna varit ute efter ioförsig, eller tja, troligtvis bara glömt ett par hjärnceller i sovsalarna. Nåväl, hur det nu än var så fick Max panik. Inte sån där 'falla ihop i en hög och börja gråta'-panik, utan 'hjälp, jag kommer dö, nu viftar och slår jag allt vad jag kan omkring mig för att komma loss'-panik. Och viftade och slog - det gjorde han. Träffade någon? Det med. Dessvärre bara den enda personen som stod på hans egna sida, personen han ville försvara med sitt liv - Zhìyuan. Osis. Och pinsamt. Och blä. Det hade de andra kanske inte räknat med. Vem hade egentligen det?
Kvickt fick han grepp om sin stav, men höll den bakom ryggen tills vidare. "Gå härifrån", väste han sammanbitet. Nu var det väl så att Max lyckats hålla sig relativt lugn än så länge. En vanlig fördom var ju att hufflepuffare var mesiga och bla bla bla. Det stämde väl rätt så bra in på Max och angriparna omkring verkade ju uppskatta fördomar. Vad många dock lyckades glömma var att "mesarna" även stod upp för sina vänner, om så deras liv hängde på det. Det kunde brista, även för Max. Gränsen var bara inte riktigt nådd ännu.