Not what I wanted [PRS]

Det var faktiskt lite skrattretande att deras tungor utförde denna lilla dans medan bådas respektive föräldrar satt två trappor ner. Och bröder för den sakens skull. Fast ändå kändes det inte direkt fel, åtminstone inte för den äldre av de två ungdomarna. Han kanske var helt jävla rubbad, men om sanningen skulle fram hade han inte haft något som helat problem med att slänga den där nätta kroppen över en av madrasserna och slita kläderna av honom. Nu hade han förvisso inga planer på att göra det, inte med tanke på omständigheterna.
”Jag är visst hopplös”, envisades den äldre med ett litet flin strykande över läpparna. ”Hopplös när det kommer till dig”, fortsatte han menande och blinkade oskyldigt några gånger, innan all fokus lades på deras synkade rörelser. Joshuas läppar smakade så ljuvligt, nästan som godis. Världens bästa godis. Äsch fy på dig, din stora tölp. Du vet mycket väl att du inte får äta upp Joshua, varesig han smakar godis eller ej. Rodnaden över kinderna blev ännu starkare och när den andre talade igen, ville han nästan vrida bort ansiktet och gömma sig. De hade nämligen antagit en alldeles tomatröd färg, främst beroende på alla förbjudna tankar som rörde sig bakom pannbenet.
”Mhm, laga mat tillsammans”, upprepade Zihao med ett litet mumlande och försökte ta några djupa, diskreta andetag. Seså, lugna dig själv. ”Vi kan prova på en massa nya maträtter och försöka hitta någon du både gillar och är komfortabel med att äta”, fortsatte han och log ett av de där strålande leendena. Det fick honom att se betydligt yngre ut, nästan som en glad liten unge som precis fått tillåtelse att gå och köpa glass. ”Om vi åker hem, alltså till Kina, kan vi röja omkring i trädgården. Det är jättemysigt.” Ögonen blev runda och fyllda med längtan. Det vad så otroligt längesen han besökt hemlandet, ätit med alla släktingar och sovit i sin gamla säng. Han saknade det, något förskräckligt enormt. Framförallt var det något han ville dela med människan han älskade - Joshua.
”Åh, försök inte ens!” Utbrast slytherinaren efter den där lilla slingrande meningen. ”Du vet mycket väl att de inte kommer döma dig. Ingen har ju dömt mig, eller hur? Och då åt jag ändå upp ditt finger och tappade mänskligheten helt en tid”, predikade han bestämt och nickade beslutsamt. Den där ursäkten skulle sextonåringen inte komma någonvart med. Nu ville han verkligen stötta den yngre, men det där hade bara varit ett tamt försök till en ursäkt.
”Mhm, det är oartigt”, fortsatte den äldre efter att tungorna utfört sin lilla dans en tid. ”Men är det inte bättre att gå ner nu så att de slipper vänta? Om du verkligen inte vill så förstår jag, men kom inte med några ursäkter.” Zihao lutade sig tillbaka en aning så att han kunde fästa på blicken på gryffindoraren, fortfarande med händerna omkring de smala låren. Att bära omkring på pojkvännen var typ det bästa han visste, det var ju så förbaskat mysigt.

Fingrarna är nergrävda i det tjocka håret, pillar med det förfulat medan tungorna rör sig i sin egna lilla tango. De stora händerna om låren får värmen att sprida sig ytterligare över kroppen, får hjärtat att dunka hårt. Den där klyschiga kommentaren får ett leende att stryka sig över Joshuas fylliga läppar, han kan inte undgå att fnissa till.
”Dito,” i samma viskande ton pressar han sig än närmre den äldre, som att han har brist på värme. Vilket han verkligen inte har vid ett läge som denna. Där tungorna sammanflätade, kropparna pressade mot varandra. Jisses. Varmt, väldigt varmt. När de väl drar sig bort från varandra lite grann kan sextonåringen inte undgå att lägga märke till den tomatröda färgen över Zihaos ansikte. Än en gång, fullständigt bedårande. Så jävla söt.
”Mhm.. och du kanske kan prova lite vegetariska alternativ?” Verkligen bra att ta upp det där nu, men vem vet. Pojkvännen skulle kanske tycka om det, det är både mer hälsosamt och snällt mot de små djuren. Men men, det är verkligen ingenting som han tänker tvinga på sjuttonåringen. Verkligen inte. Att gå runt i deras lilla trädgård i Kina låter verkligen frestande. Lugnande, inga problem som de bägge två lever med där och då. Helt fria helt enkelt. Men däremot tystnar han direkt på höjningen i Zihaos röst. Skyggt ser han tillbaka mot sina händer istället. Det är svårt att inte tro att de skulle döma honom, alla han stött på hittills har gjort det, i princip varje människa förutom Samuel, modern, Hayley och Aeron. Det är någons han måste vänja sig vid. Tvekandes ser han ner i golvet, undviker slytherinelevens ögon och gnager sig i underläppen. Alltid har han gått efter principen att han aldrig borde vara oartig, verkligen aldrig. Spelar ingen roll hur gärna han bara vill äta i lugn och ro, utan att ha några ögon på sig.
”Jag vill verkligen inte.. men det borde inte spela någon roll,” de små händerna glider ner till de breda axlarna istället, osäker på vad han egentligen borde göra där och då.

Situationen började glida dem ur händerna, åtminstone för Zihaos egen del. Det skulle nog inte dröja så förfärligt länge innan begären tog över helt och tja, om det visade sig att Josuas självbehärskning också for åt skogen, skulle de nog aldrig lyckas pallra sig ner till matsalen. Läpparna som pressades mot varandra, tungorna som fäktades och värmen som spred sig mellan de två kropparna gjorde hela atmosfären oemotståndlig. Först när det där lilla mellanrummet bildades mellan dem lyckades han återvända till verkligheten. Däremot var det inte direkt någonting han suktade över. Åh, den där dumma middagen förstörde verkligen allting, trots att det var han själv som planerat den. Såhär på efterhand insåg han hur dumt det varit, i alla fall nu när kroppen skrek efter mer uppmärksamhet och Joshua Lewis i största allmänhet. Förbaskat.
”Vegetariska alternativ?” Upprepade sjuttonåringen med en liten harkling och fuktade frånvarande läpparna. ”Visst, jag har ingenting emot vegetarisk mat”, fortsatte han med ett snett leende och blåste bort en liten test med hår som kittlade i ögonen på honom. ”Däremot kanske min mage blir sur, men det beror nog mest på vargen som jag rent tekniskt sett måste mata dag ut och dag in.” Vargen? Tja, det var ett sätt att se på det. Även om den där så kallade vargen fortfarande var samma gamla Zihao. Äh, förhoppningsvis förstod Joshua vad han menade.
Han lutade försiktigt pannan mot den andres respektive och slöt ögonlocken. Det kändes fel att tvinga ner sextonåringen till matsalen, speciellt om han verkligen inte ville. Även om det inte spelade någon roll så kändes det helt enkelt fel. Var han för snäll nu? Förmodligen, men han kunde inte hjälpa det. Den yngre kunde lätt be honom att klättra ut på taket och bygga ett monument, bara för att sedan kunna stå och titta på när slytherinaren faktiskt gjorde detta. Han avgudade pojkvännen och det var väl egentligen där hans svaghet låg när det kom till att se över maten. Jösses, han skulle nog få be Samuel om assistans.
”Jag kan gå ner och säga att du inte mår bra? De kommer förstå, det är jag helt säker på”, mumlade Zihao tvekande och började gnaga sig själv i underläppen, halvt febrilt. ”Det känns hemskt att bara låta bli att gå ner men...det är precis vad jag egentligen vill göra. Maten kommer inte att försvinna, det kommer definitivt finnas rester.” Oj så smidigt.

Självbehärskning, vad är det? Ett fenomen som ingen av de två turturduvorna verkar vara bekanta med. Lite tragiskt ändå, hur de två ungdomarna inte kan hålla sig borta från varandra en endaste dag. Men även rätt romantiskt ändå, hur de inte kan få nog av varandra. Det är väl så ung kärlek är, nytt, passionerat och kärleksfullt. Någonting som Joshua inte kan få nog av.
”Åh.. men du kan prova iallafall, om din lilla mage behöver kött så får du ta det efteråt, eller?” Undrar den yngre av de två och börjar återigen att pilla med det vita, silkeslena tyget av tröjan. Egentligen skulle han verkligen vilja förflytta sig till sängen, dra pojkvännen tätare intill sig och inte släppa taget. På så sätt skulle de bägge två bli nöjda. Men.. det är väl toppen på oartigheten, någonting Joshua verkligen inte kan gå med på. Med en liten, besvärad suck glider han ur Zihaos grepp, och låter fötterna komma i kontakt med golvet. Det är så uppenbart att han gjort bort sig, att han gör det hela mycket svårare för slytherineleven, och tillåter allihop där nere att vänta ännu längre. Saken är däremot att han aldrig förklarat hur jobbigt det är för honom. Hur bröstkorgen gör alldeles ont, hur klumpen i magen byggs upp och han inte vill att någon ska se honom. Inte bara när han äter, utan hela tiden. Han vill inte ha några ögon på sig, han känner sig bara äcklig och otillräcklig. Med samma ledsna ansiktsuttryck ser han ner på sina små fötter, och tårna som viftar på sig under strumporna.
”Nej, jag borde gå ner.” Viskar Joshua trevandes och backar från pojkvännen lite grann. Än en gång stryker han envist bort resterande tårar och sväljer hårt. Jösses vad besvärligt det är, men det spelar ingen roll om han skulle försöka förklara för Zihao eller inte, det kommer liksom inte gå att förstå sig på. Alls.

Joshua hade rätt, de borde gå ner och sitta med resten av familjen. Vid det laget hade de låtit dem vänta på tok för länge och det skulle bara vara extremt respektlöst att tvinga dem vänta ännu längre. Speciellt utan att säga någonting. Nej, det var helt klart dags att röra sig mer till matsalen och ta del av middagen. En liten suck rymde Zihao och han drog händerna genom de fuktiga lockarna. Håret hade börjat torka och luggen ville leta sig tillbaka ner i ögonen. Förr eller senare behövde han se till att klippa det, kanske även färga det.
”Jo, det är nog bäst att gå ner”, mumlade sjuttonåringen och torkade bort några sista tårar från den yngres kinder. ”De kommer bli jätteglada om alla är med”, fortsatte han och drog försiktigt på munnen. Därefter flätade han ihop fingrarna med den andres och sneglade ner mot deras händer. Storleksskillnaden var nästan skrattretande, precis som den generella kontrasten mellan de två turturduvorna var. För de var verkligen varandras raka motsatser, både när det kom till utseendet och personligheten. Det var någonting Zihao aldrig skulle kunna släppa. Av någon skum anledning fascinerade det hela honom något alldeles ofantligt, hur fjantigt det än lät.
Ögonen gled mot dörröppningen, där korridoren sträckte sig. Huset var massivt när allt kom omkring. Han brukade inte riktigt tänka på det, men nu blev det plötsligt väldigt uppenbart för honom. Den yngre skulle behöva gå hela vägen över de lackade golven, ner för två trappor och sedan bort till matsalen - trots att han kände sig så nerstämd. Usch, det kändes verkligen inte bra, ingenting av det.
”Ska vi gå? Det är bättre att få det överstökat”, sade han tillslut och rätade på sig.

Helt ärligt hade Joshua innerligt hoppats att den äldre låtit honom stanna där uppe, insisterat på att inte göra någonting som väcker så mycket obehag längs den magra ryggraden. Men det händer inte. Han inser själv att det är deras första middag tillsammans, att föräldrarna har höga förhoppningar.. men han kan inte ens tvinga sig själv att le. Det går inte. Kroppen känns som bly vid det här läget, och faktumet att han ska sitta där bredvid allihop, det gör ont i bröstkorgen. Han själv vet att han inte kommer kunna svälja något utan att magen tvingar upp det igen. Han själv vet att han inte kommer vara något bra sällskap överhuvudtaget. Men ändå känner han sig tvungen. Gnagandes i sin underläpp ser sextonåringen ner mot de sammanflätade händerna. Den här gången ler han inte av storleksskillnaden, han kan inte förmå sig själv att göra det. Tårarna fortsätter medan klumpen i magen blir allt större.
”Ja, de kommer bli jätteglada.” För i grund och botten är det det som betyder någonting, eller hur? Spelar ingen roll om tårarna kommer hota mot murarna eller Joshua innerligt inte vill lämna rummet eller socialisera sig.. det viktigaste är att göra föräldrarna lyckliga. Han förstår att Zihao inte tänker så, att det är långt ifrån sanningen. Men tankarna är så troliga, spelar ingen roll hur mycket det gör ont. Spelar ingen roll hur nedstämd, sjuk, eller panikartad han är. Att inte gå ner dit och hålla sig igenom allting är bara oartigt. För visst är anledningarna korkade? Visst har han ingen som helst ursäkt till sitt beteende? Det är åtminstone så han känner sig. Joshua låter sin hand glida ifrån slytherinelevens grepp, atmosfären ändrat på mara en millisekund.
”Visst, vi går,” viskar han, knappt hörbart och lika panikfullt som innan. Än en gång stryker han händerna över kinderna, tvingar tårarna att sluta. Han vill verkligen inte, han vill låsa in sig på badrummet och aldrig öppna dörren. Han vet att det är oartigt, verkligen inte socialt accepterande. Men där och då är ögonen puffiga, kinderna rödflammiga, och hela kroppen i panik. Tvinga bort det nu, kom igen du. Så hemskt töntig.

Joshuas hand försvann plötsligt ur sjuttonåringens grepp och magen vände sig genast på sig. Det kändes ungefär som om någon fattat ett grepp runt magsäcken på honom och snurrat den fleratalet varv, sedan klämt åt den förfärligt hårt. Hade han sagt någonting fel eller gjort något dumt nu igen? Ögonbrynen rynkades och han gnagde sig febrilt i underläppen. Han hade försökt torka bort tårarna, försökt trösta den yngre och..tja, helt ärligt kunde han inte se någonting som var fel i det. Allt Zihao ville var ju att få pojkvännen på bättre tankar, att få de n där strömmen med tårar att minska och försvinna helt. Det gjorde ont att bevittna det hela.
"Nej", svarade den äldre efter en stunds tystnad och skakade på huvudet. Försiktigt drog han igen dörren till rummet och ställde sig mitt framför nosen på sextonåringen. Ingenting talade för att han arg eller liknande, bara orolig till det yttersta. Tvekande placerade han händerna på de taniga axlarna och böjde sig frammåt, så att de enkelt kunde se varandra i ögonen. "Vill du tala om för mig vad det är som är fel?" Undrade han tyst och gled ner med händerna över de smala armarna, vidare ner till de små händerna. Zihao gled ner på huk, fortfarande med ögonen fästa på Joshua, som om han fysiskt inte kunde vika undan med blicken. Den yngre filluren var så kort i jämförelse att det nästan kändes bättre att sitta på huk och tala än vad det gjorde att stå. Kanske lite underligt? Nåväl, syftet med det hela var ju att göra sig själv mindre och se mer tillmötesgående ut. Förhoppningsvis funkade det till viss del.
"Jag förstår att det känns jobbigt", började han långsamt och blinkade i en ännu segare takt. Öppna, stänga, öppna, stänga. "Och om du verkligen inte vill gå ner så måste du inte det? Jag stannar gärna med dig om du vill.." fortsatte han och gjorde små cirklar över den andres mjuka händer med tummarna. "Om du vill bli lämnad ensam förstår jag det också, men stöt inte bort mig, okej? Ingen dömer dig, Joshua, speciellt inte jag. Du är min gud, om du inte har förstått det." Kinderna blev en gnutta rosiga av orden men blossade samtidigt inte upp något alldeles förskräckligt. Han menade verkligen det där och det syntes förmodligen på honom.

Joshua känner sig som definitionen av en barnunge. Hela scenariot är löjligt, han borde bara kunna bita ihop och gå vidare med sin dag som vanligt, men den här gången går det inte. Panikattacken hade varit alldeles för omskakande för att det skulle gå, allt han vill är att gömma sig. Under täcket och inte låta någon se på honom, han måste vara en riktigt äcklig syn. De glassiga ögonen följer pojkvännen med blicken, när han sätter sig ner på huk framför honom och återigen kramar om de små händerna.
”Förlåt, jag vet inte.. det är mig det är fel på. Hade en panikattack och vill bara gömma mig, men vill verkligen inte göra dem besvikna.” Viskar han med ett snyftande, innan han viker undan med blicken. Han har redan låtit de vänta och det får hela honom att må ännu sämre. Så oartigt, patetiskt och oacceptabelt. ”Jag vill bara slänga det genom fönstret och gå ner utan några bekymmer, vara bra sällskap. Men jag kan inte,” händerna börjar försiktigt att darra, och prefekten tystnar med ens. Det känns som att en panikattack är påväg igen, och tårarna är verkligen omöjliga att kontrollera. Ett litet leende stryker sig över de fylliga, bleka läpparna av det där sista. Det känns bra att bli kallad något sådant, däremot känns det så fel som det kan bli. Hur kan han vara någons gud?
”Förlåt, jag förstör bara allt.. jag vet bara att jag kommer förstöra stämningen där nere ännu mer om jag går dit. Vill inte göra det värre än vad jag redan gjort.”

”Det är inte fel på dig, Joshua”, sade Zihao och skakade på huvudet. ”Besvikna? Jag tror verkligen inte att de kommer bli det”, fortsatte han försiktigt och fortsatte göra små cirklar med tummarna. ”De är ju båda två ganska förstående och det är inte precis som om du ska åka till något land långt borta och aldrig komma tillbaka.” Nej, om det hade varit någon form av avskedsmiddag hade de kanske blivit lite besvikna, men nu var det faktiskt inte det och därmed kunde de ha en gemensam middag någon annan dag. Sjuttonåringen försökte att hålla sig positiv, mest för den yngres skull. Om de båda två föll ner i det där hålet skulle ingenting bli bra i slutändan, någon var tvungen att försöka bringa lite vett till samtalet. Och slytherinarens resonemang talade för att det var helt okej om pojkvännen inte ville gå ner till matsalen och känna alla blickar på sig. Han förstod även om han inte riktigt kunde sätta sig in i situationen själv. Däremot skulle han inte acceptera ett nej när det kom till ätandet. Sextonåringen behövde äta åtminstone någonting till middag, annat skulle han inte komma undan med.
”Då tycker jag att vi stannar här”, konstaterade Zihao slutligen och nickade för sig själv. Jo, han kunde kila ner och hämta mat till dem båda, kanske även förklara situationen för dem andra. Inte i detalj såklart, men åtminstone säga att ingen av dem tänkte äta nere vid bordet just den kvällen. För om Joshua inte gick ner, då tänkte den äldre va de två inte heller göra det. Aldrig i livet att han tänkte lämna gryffindoraren ensam - bara om han ville det såklart, men förhoppningsvis gjorde han inte det.
”Jag kan hämta upp lite mat, låter det som en plan? Eller vill du att jag typ ska gräva ner dig under täcket? För det kan jag också göra.” Hade den andre inte specifikt sagt att han ville gömma sig? De där orden hade nämligen varit fullkomligt seriösa på alla olika plan. Om Joshua ville gömma sig från omvärlden så skulle han få göra det.

Jo, helt ärligt är de två föräldrarna förvånansvärt förstående när det kommer till liknande problem. Eller ja, nu vet han inte om det är så med Mr Huaze, men modern har alltid varit väldigt förståndig med det där. Hon skulle antagligen skutta upp över trapporna för att se till att hennes yngsta son är okej, dra med sig alla katterna och stoppa om honom som hon brukar göra. Hon skulle inte ställa några krävande frågor om det inte är något som sonen skulle uppskatta just där och då. Så egentligen har Joshua inte så jättemycket att oroa sig över om han verkligen funderar över det, men än en gång.. under tillfällen som denna tänker han inte riktigt rationellt.
”Är du säker?”frågar han trevandes medan de små fingrarna på nytt börjar pilla med Zihaos stora händer. Vrida, böja, leka. Som att det ska hålla alla ondskefulla tankar borta från det stackars huvudet. Det känns fel att gräva ner sig under täcket när de två äldsta Huaze bröderna gjort en sådan fin middag åt dem allihop, och han på detta låtit hela familjen vänta. Men.. kroppen orkar inte med det, den orkar verkligen inte med paniken som kommer med att sätta sig vid matbordet och tvinga i sig någonting att äta. Med samma lilla leende kupar han händerna om de välformade kinderna, bara för att böja sig ner och lämna en lätt kyss på de där varma, välkomnande läpparna.
”Jag kan gräva ner mig själv..” Försäkrar sextonåringen och stryker tummarna långsamt över den sköra huden på den äldre av turturduvorna. ”Du blir inte besviken?”