Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Smärtan var utan tvekan något av det absolut värsta som Philip varit med om. Åtminstone vad gällde fysisk smärta, det var i princip som om en kroppsdel skulle slitits ifrån honom med våld. Och på ett sätt så slets ju runorna bort ifrån hans kropp så den känslan var väl inte helt felaktig heller. Det kändes som om det varade i en evighet, och när det till sist äntligen var över blev han otroligt lättad för Aubreys stöd. Ibland undrade han vad han skulle tagit sig till om de två aldrig funnit varandra. Utan ett ord lade han bara tyst - och nästan något svagt efter den där otroliga smärtan - armarna om henne också.

Hade Aubrey inte haft en orsak att ogilla konsul Penhallow tidigare, så hade hon definitivt en nu efter smärtan som Philip blivit utsatt för. Hon kramade länge om sin älskade innan hon släppte taget om honom för att söka ögonkontakt.
"Kom," uppmanade hon honom med mjuk röst och sträckte ut sin hand mot honom. Hon ville inte stanna kvar i där i Alicante längre än vad hon var tvungen. De hade gjort fel som tagit runorna från Philip och hon var säker på att de en dag skulle inse misstaget.

Philip försökte samla tankarna igen, mötte Aubreys blick och nickade lätt innan han tog hennes hand. Han ville definitivt inte behöva stanna längre än vad han var absolut tvungen till efter det här. Han log lite svagt emot Aubrey, kramade lätt hennes hand.
"Tack", sade han mjukt, hon var ett väldigt stort stöd för honom, större än hon nog själv visste om.

En portal öppnades för dem som Aubrey klev in i. Ögonblicket därefter befann hon sig på institutet igen. Hon stannade upp för att vänta på Philip, drog besviket en hand över ansiktet. Hon kände sig väldigt skuldmedveten. För på ett sätt var det ju hennes fel att han blivit av med runorna. Det spelade ingen roll vad Philip sa heller. Han kanske hade gjort det för hennes skull och framför allt för att han velat, men hon skulle ändå känna sig skyldig.

Philip klev igenom portalen strax efter henne, märkte hur hon verkade skuldmedveten. Och han kunde på ett vis förstå henne, han hade antagligen känt likadant. Men samtidigt så behövde hon inte känna så, han lade inte den minsta skuld på henne utan tvärtom. Han hade gett henne runorna tillbaks, så det var han som fick sota för det. Då han var hos henne på institutet igen lade han utan ett ord mot hennes kind.
"Aubrey, det är inte ditt fel. Jag betalar gärna det här priset för att du ska få ha dina runor igen", sade han uppriktigt, hon betydde mer för honom än han själv.

Runorna betydde mycket för henne. Hon kände sig hel, som om hon var personen hon var menad att vara. Men de hade tagits från henne av en anledning, och det hade varit fel att gå mot Klaven. De hade straffat Philip och hon skulle inte bli förvånad om något straff väntade henne runt hörnet. Då han lade sin hand mot hennes kind sneglade hon mot den innan hon tog ögonkontakt med honom igen.
"Jag borde inte ha bett dig göra det." Hade det varit meningen att hon skulle få runorna tillbaka, så hade Klaven kontaktat henne så småningom. Nu hade hon gått över gränsen.

Philip såg på henne och suckade lite. Han förstod henne helt, han skulle med största sannolikhet ha känt likadant, men samtidigt så ville han inte att hon skulle behöva känna skuld för det. Han hade trots allt valt att ge henne runorna tillbaks, så det var inte mer än rätt att han också fick ta straffet för det.
"Det är ingen fara", sade han uppriktigt, tog mjukt hennes hand igen.

Aubrey log svagt mot Philip innan hon pussade honom på kinden, ursäktade sig och gick iväg. Hon behövde några minuter för sig själv. Då hon rundat hörnet blev hon tvungen att luta sig mot väggen, pressade fingertopparna mot sina tinningarna då det kändes som om huvudet skulle explodera av trycket som från ingenstans tagit sig in i hennes huvud. Hon kände sig alldeles yr och det dröjde inte ens en minut förrän hon ramlat omkull på golvet.
Plötsligt lättade trycket och hon mådde betydligt bättre. Aubrey rynkade lite på pannan, undrade vad det var som egentligen hade hänt där. Nu kom hon inte ens ihåg vad hon varit på väg att göra. Med en liten axelryckning vände hon sig om för att leta upp Philip igen.

Philip - dock inte den riktiga Philip - hade precis fått höra att det kommit någon ny dit, något han inte tyckte spelade någon större roll. Förutom det faktum att han tydligen skulle åka på att träna henne, varför skulle dem sätta honom på det? Det fanns en hel del saker han mycket hellre ägnade sin tid åt. Men vad han tyckte verkade inte spela den minsta roll, så nu hade han ändå fått skickats iväg för att träna med henne. Och hon hade inte dykt upp i tid heller, så just nu gick han genom korridoren på jakt efter henne. Han hade aldrig sett henne förut, men han fick väl bara anta att ifall han inte kände igen någon borde det vara hon.

Då Aubrey fick syn på Philip sken hon upp i ett leende då hon fick syn på Philip längre fram i korridoren. Det gjorde henne glad att hon slapp ägna längre tid än så åt att leta upp hennes älskade.
"Hej igen snygging," hälsade hon och la armarna om hans nacke, ställde sig därefter på tå för att pussa honom. Undrade han varför hon så snabbt kommit tillbaka fick hon helt enkelt skylla på att hon saknat honom. Inte för att det var någon ursäkt utan sanningen.