Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Du kanske tror att jag kommer märka, men min hjärna fungerar inte som en vanlig människas. Den är
Ganska självisk förstår du”, mumlade Zihao och sköt därmed bort alla hinder. Okej, det var väl helt enkelt då Joshua ville ha det, eller hur? Han ville inte att de skulle sitta där för resten av livet och älta det hela, utan ville istället att de skulle försöka glömma bort allting och återgå till hur det var innan. Ja, det var precis så han verkade vilja ha det. Och då skulle det helt enkelt bli så i slutändan. Artonåringens önskan var Zihaos lag. Alltid, för all framtid.
”Vet du vad förresten? De där små kyssarna är bara taskiga! Om du ska kyssa mig får du faktiskt ge mig en ordentlig kyss..eller två, eller hundra”, knorrade nittonåringen och pressade bestämt sina egna läppar mot den andres. Betydligt mer bestämt och direkt i jämförelse med den lilla mesiga pussen Joshua lämnat tidigare. Händerna fattade tag om några av de blonda lockarna och benen hakade sig så gott som fast i den kortares. Det var alltså så det skulle vara? Jahapp.

Kanske inte.. Zihao har en förmåga att tappa bort förståndet lite då och då, men det är något Joshua finner charmigt. Av någon konstig, främmande anledning. Det har ju trots allt hänt ett par gånger att nittonåringen rivit sönder hans tröja, men bortsett från det är han en riktig gentleman.
"Men tänk om jag vill vara taskig då?" Retas artonåringen och lämnar ännu en fjäderlätt kyss på de beroendeframkallande läpparna. Dock känner cm sig aningen chockad när den långa jättebebisen drar in honom i en passionerad kyss. Huvudet dunkar av minnena, mannen som bitit hål i hans läpp, tryckt ner honom mot en container. Joshua tvingar bort tankarna, försöker få hjärtat att klappa som den gjort under all skräck igår kväll. Fingrarna glider upp mot Zihaos kind, benen sammankopplade. Känslan av Zihaos kindben, hans bröstkorg mot sin och de mörka lockarna får hjärtat att lugna sig lite. Han är säker, kommer alltid vara i den äldres sällskap. Mycket mer romantiskt, välkomnande och värmande.

Om det nu var så att Joshua ville vara väldigt retsam och bara allmänt elak, var de där fjäderlätta kyssarna helt klart en perfekt taktik. Men Zihao var snabbare. Mycket, mycket snabbare i det här fallet. Han hade liksom attackerat den yngre så snart han blivit given chansen. Och det hade ju inre heller varit direkt svårt för honom att slingra sig fast omkring artonåringen, med både ben och armar. Läpparna satt väl i och för sig inte riktigt fast, men i den stunden kunde han verkligen inte bringa sig själv till att sluta. Joshua hade ju sagt att det var okej, right? Plus att han inte verkade känna någon alldeles hemsk förskräckelse angående situationen. Perfekt, med andra ord.
”Med tanke på hur längesen det var sedan vi hade en trevlig stund för oss själva, så tror jag inte att du vill vara jobbig och elak”, muttrade nittonåringen, när han slutligen lutade tillbaka huvudet en aning. ”Och om du nu vill det, så är det faktiskt bara att säga till!” Tillade han därefter och såg alldeles för loj ut för sitt eget bästa. ”Jag kan nämligen också vara ganska då taskig om jag väl vill.” Är du ens tvungen att säga det? Joshua hade troligen redan insett det lilla faktumet.

Jo, hur länge sedan kan det ha varit? Åtminstone mer än en månad.. Zihaos schema och Joshuas stränga bror hade inte riktigt funnit varandra, så ensamtiden för de två ungdomarna hade dragits tillbaka en hel del. Och med tanke på det som hänt under gårdagen så hade en liten del av artonåringen trott att det aldrig skulle hända igen, så fort de höll i honom. Det hade varit som en blixt som slagit mot hjärnan, ingen mer kroppskontakt. Tillits förmågan som han sakta men säkert byggt upp under alla åren efter faderns fängelsetid föll likt ett vattenfall. Men kanske det var rätt åt honom. Män har på något sätt alltid funnit det roligt att göra Joshua illa på ett eller ett annat sätt, fadern, och de två främlingarna. Dock har Zihao alldeles rätt, han vill ju inte vara jobbig eller elak.. bara återgå till deras glöd hetande förhållande som de haft för drygt en månad sedan.
"Hmh, jag tror dig." Joshua stryker försiktigt tummen över det vackra leendet som pryder nittonåringens ansikte. Allt med den äldre är så vackert, fascinerande på något sätt. Som att han faller för varje lite födelsemärke, varje lilla hårstrå. "Och du har nog rätt, jag vill inte slösa en sådan tid på att vara jobbig och elak."

”Precis, Mr Zihao har alltid rätt”, vidhöll nittonåringen och betraktade Joshua, trots att ögonlocken var halvt slutna så att de tjocka ögonfransarna dansade mitt framför synfältet. Hur i helskotta hade någon som Zihao lyckats fånga in någon så löjligt perfekt som Joshua egentligen? Det var en ganska bra fråga, enligt den äldre av de två ungdomarna. För hur han än vred och vände på saken, kunde han inte för sitt liv förstå sig på det hela. Inte nog med att han betett sig som ett rötägg i flera veckors tid under början, utan han hade ju även fortsatt med sina tvära fasoner. Ingen kunde väl finna sig i att älska någon som bokstavligen var ett rent helvette att älska? Men å andra sidan var de båda två ganska komplicerade när det kom till kärlek och bla bla bla. Fast på två helt olika sätt såklart. Joshua hade sina hjärnspöken och Zihao likaså. Allt som handlade om sånt där var ju mer än komplext för vem som helst - inte minst för lilla Zihao som knappt kunde förstå sig på någonting alls. Bokstavligen. Vad var fotosyntes? Varför faller äpplet mot marken? Äsch, han hare väl för fan inte den blekaste aning om sådant tjafs.
”Jag tycker att vi kan bosätta oss i den här sängen”, sade han tyst och fortsatte med sitt stirrande. ”Och aldrig lämna den. De andra får städa och laga mat och allt det där..eftersom jag aldrig kommer släppa taget om dig. Tyvärr så är du fast här för all framtid.” Ganska romantiskt? Jo, det kunde man nog kalla det för. Och en gnutta psykopatiskt,

Även om omständigheterna inte riktigt är optimala, med Joshuas dumma rädslor och faktumet att de bägge två har problem att handsaks med, så kan artonåringen inte hindra ett skratt. Skrattet är tyst, men genuint. Bröstkorgen brinner av smärta av rörelsen, men han är riktigt tacksam över att glädjen inte är fullständigt borta.
"Mr Zihao?" upprepar han och skakar roat på huvudet. Försiktigt lutar han sin haka mot nittonåringens bröstkorg, blickar upp mot Zihao. Den andres stirrande får en djup rodnad att stiga över kinderna, men det är inte som att Joshua tänker vika undan. Nej hans stora ögon ska vinna i deras lilla ögonkontakts tävling. "Helt ärligt har jag ingenting emot det, alls. Att ligga kvar här med dig verkar som en förskräckligt tilltalande ide." Försiktigt stryker Joshua bort en liten hårslinga från de kolsvarta ögonen framför sig. "Du.." börjar han och gnager sig i underläppen, osäker på om det är en bra ide eller inte. "Skulle du vilja gå och ha någon fika med min mamma och Samuel någon gång? Mamma vill verkligen träffa dig.."

En förskräckligt tilltalande idé? Enligt Zihao så var ju hela han oerhört tilltalande och svår att motstå. Nåja, det var i alla fall så han ville framstå, även om det mänga gånger misslyckades rätt så brutalt.
”Fika?” Undrade han och höjde på ett av de svarta ögonbrynen. ”...med din mamma och bror?” Fortsatte han och tillät det andra ögonbrynet att följa med upp i skyn. ”Din bror som jag träffat en gång och är pissrädd för?” Nittonåringen kände hur blodet lämnade anisiktet för en kort sekund. Den där Samuel hade han redan placerat på sin lilla männsikor-jag-inte-tycker-om lista. Ms Lewis kunde väl gå an, men den äldre brodern? Nej fy satan vad läskigt.
”Alltså..jag antar det..” mumlade Zihao efter en kort, inre debatt. ”Men bara för att du bad om det!” Skyndade han sig därefter att uttrycka, samtidigt som axlarnasjönk ihop och underläppen for ut. Knorr, morr, mutter. Nära och kära, det var läskiga grejer det. Väldigt skrämmande och sådär.

Kanske det är för tidigt.. Joshua ler svagt mot den äldre innan han lutar sitt huvud mot hans bröstkorg. Blickar in mot väggen, följer de vackra tapeternas linjer. Som en bergochdalbana, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Väldigt detaljerade, de som gjort om rummen hade väldigt fin smak.
"Zihao, du behöver verkligen inte." påminner artonåringen och flätar ihop sina fingrar med den andres. Han går nog för tidigt fram. Men efter allt som hänt under gårdagen så vill han finna lugn och ro en plats där han hör hemma. Zihao är en av de personerna som han gör det med, tillsammans med modern och Samuel. Är det så konstigt att vilja se dem komma överens? Aja, det får bli någon annan gång. Kanske det är Joshuas förra förhållande som kommer och spökar, med Noah, en gammal vän. De gick väldigt långt väldigt snabbt. "Jag vill att du ska vilja det, men förstår verkligen om det tar sin tid. Tror inte jag är redo för att träffa dina föräldrar."

”Det är lite svårt att träffa någon som aldrig har någon tid över”, mumlade Zihao och tryckte tillbaka en grimas, som annars gärna letat sig fram. Men nej. Det skulle bara förstöra stämningen om han började prata om allt det där. Så bort med alla sura miner och skit i det.
”Om du vill att jag ska träffa din mamma och bror, så visst. Jag har ingenting emot det så länge du lovar att inte lämna mig ensam för så mycket som en sekund”, sade han därefter och bet sig löst i underläppen, med en liten nickning. ”Det är väl lika bra att få den biten överstökad..vill inte vara en såndär pojkvän som inte är medarbetlig, om du förstår hur jag tänker?” Förklarade nittonåringen följningsvis. Bitandet slutade sedan tvärt och det lilla leendet letade sig tillbaka över läpparna. Medarbetlig? Jösses, du är väl för fan allt annat än medarbetlig. Sedan när har du varit villig att sammarbeta och följa någon annans vilja? Enkelt svar..sedan du blev kär i Joshua. Så enkelt var det. Innan dess hade ju den där samarbetsviljan varit så gott som icke existerande. På någon sånär nivå kanske den var det fortfarande? Det återstod helt enkelt att se.

Efter en stunds tystnad sätter sig Joshua upp, fingrarna ihop flätade med den andres. Ofta har de pratat om hur artonåringen mår, efter allt son hänt är väl det förståeligt... men Joshua vill fortfarande att den andre ska förstå att han alltid kan prata med honom.
"Du pratar väldigt sällan om dina föräldrar eller bröder.. arbetar de?" frågar han och pillar med de betydligt längre fingrarna där han sitter. Benen tvärsöver Zihaos vader. Med ett svagt leende nickar han, jo att vara mer samarbetsvillig är alltid positivt. Men det betyder inte att Joshua vill tvinga fram det, om Zihao inte känner sig redo är det hundraprocent okej. Att nittonåringen kallar sig för hans pojkvän, det får på något sätt hela hjärtat att dunka.. sån fin glädje. "Jag skulle aldrig lämna dig ensam med dem, men det kanske är bäst att vänta lite?" Jo, varken modern eller Samuel vet om vad som hänt under gårdagen, vilket kan vara rätt viktigt att få dem att förstå.