PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Snälla? Vadå snälla? Snälla vad?” Undrade Zhìyuan och vände sig om, just som han skulle svänga runt en av bokhyllorna. Åter var naglarna ingrävda i huden, försökte att sänka nervositeten och hetsen som sköljde över sjuttonåringen. Vem betedde sig så barnsligt egentligen? Sjutton hela år och han jagade upp sig över något sådant litet? Fast det grundade sig i någonting - i att han var rädd att bli av med sin mänsklighet själv. Det hade ju hänt folk förr, till exempel när en blodsförbannelse tog över, eller när ett försök till att bli en animagus gick fel. Med andra ord var det ingenting som sa att det inte kunde gå lika illa för Zhìyuan. Då skulle han ju aldrig kunna hjälpa Max med de där såren, inte vara där som ett stöd i de svåra stunderna.
”Jag är rädd, Max, okej? Och det känns som om jag kommer bryta ihop vilken sekund som helst..vill inte råka ha sönder någonting eller hindra dig från att plugga..alltså..äsch, jag vet inte ens.”

Det där var dock en bra fråga. Max visste inte vart han tänkt ett 'snälla' skulle leda. Troligtvis betydde något i stil med 'snälla stanna, gå inte, jag får dåligt samvete', men det gick ju faktiskt inte att förvänta sig att allt här i världen var underförstått.
Efter att ha varit handlingsförlamad ett par sekunder plockade han snabbt ihop böckerna och slängde ner de i tygpåsen. Ett misslyckat försök till att fiska upp Kiwi ledde till att fluffbollen störtade iväg efter Zhìyuan istället. Nåväl, rätt håll åtminstone. Halvt om halvt springandes var han snart hack i häl med den längre.
"Jag vet inte. Förlåt. Jag förstår att du är rädd. Jag är också rädd, men det går inte att jämföra för jag kommer aldrig förstå och det var inte meningen, jag tänkte inte. Det var dumt. Jättedumt. Det gör inget om något går sönder, du behöver inte vara rädd för det. Det går att laga. Och jag kunde verkligen inte bry mig mindre om plugg just nu...", babblade Max. Visserligen babbel, men det var sant babbel. Även om det var ostrukturerat och kom ut lite som en sörja så framgick väl poängen.

Åh jösses vad de två ungdomarna höll på och krånglade hela tiden. För det mesta var det väl Zhìyuans fel, men ibland var det faktiskt Max som råkade ta ett felsteg. Men det var okej, för alla kan göra misstag. Till och med den mest perfekta personen på jordklotet kunde ju det, så det var ingen tvekan om det hela.
”Nej, jag överreagerar bara”, försäkrade slytherinaren och sköt upp axelbandet lite högre på axeln. ”Det gör jag typ hela tiden däremot, så det kanske är lika bra att du vänjer dig”, fortsatte han med ett litet skratt och försökte sig på ett blekt leende. Zhìyuan sträckte ut en hand mot Max och betraktade honom med ögon fulla av både sorg och varsamhet. Fan, nu hade han ställt till det, utan att det ens varit nödvändigt. Folk tänker sig inte aldrig för och det måste vara svårt för andra att föreställa sig hur det är - att inte kunna skilja på rätt eller fel, att för enkelt förlora sig själv. Och sjuttonåringen hade ju också vissa svårigheter med att förstå sig på hur den andre eleven fungerade och tänkte.
”Kan vi gå ut? Jag vet att du föreslog det innan och att jag sa nej..men det känns typ rätt.”

Överdrifter gick nog minsann att konstatera att de två hade gemensamt. Att de båda var bra på det. De nog olika orsaker till det dock. Zhìyuan kunde ha ett hett temperament och bristande impulskontroll medans Max kunde bli övernervös och allmänt osäker. Det var åtminstone hans egna lilla analys av det hela.
Max stod stilla ett par sekunder och bara blickade på den utsträckta handen innan han slutligen tpg ett kliv fram och greppade tag i den. Nu kände han sig sådär ruskigt osäker igen. Det var ju inte konstigt med tanke på felsteget innan. Om en hade så pass starka rädslor för att såra, missförstå och förlora personer, som Max hade. Ja, då blev det helt enkelt så.
”Jag menade bara att jag inte ville ha ont mer, men det var en dåligmetafor och jag tänkte mig inte för. Jag förstår varför du blev upprörd”, förklarade sjuttonåringen tyst, med blicken fäst i bärnstensögonen. Det kändes bäst att reda ut det direkt, mindre pladdrandes. Kiwi strök sig längs de två ungdomarnas ben. Runt runt, fram och tillbaka.
”Det kan vi”, svarade Max sedan och nickade. Om det var det den andre ville så sure. Men det regnade ju ute och hade de inte för bara några minuter sedan kommit överens om att ingen av dem tyckte om just regn? Hmm. Nåja, en liten stund skulle kanske inte skada. ”Fast vi får gå förbi sovsalarna, så jag kan lämna Kiwi först”.

”Alltså jag förstår, Max”, försäkrade Zhìyuan och sneglade ner mot deras sammanflätade händer. ”Och jag, som sagt, överreagerade. Om det hjälper så har jag bara behövt genomgå en vanlig fullmåne, och det var i mitten av sommarlovet”, fortsatte han och drog på munnen, så att det där lilla sällsynta leendet uppenbarade sig.
De trötta ögonen gled sedan ner mot katten, som slingrade sig runt de två elevernas ben. Hon var så förbaskat söt att slytherinarens stackars hjärta töade gång på gång, om och om igen. Ungefär som när han satt och glodde på Max lite för länge. Då agerade hjärtat på samma sätt, förutom att effekten var betydligt värre.
”Vadå? Tycker du inte att hon ska härdas lite? Jag tycker inte ens om att bli blöt, men den friska luften överväger det helt klart just nu”, sade sjuttonåringen och stannade till en kort sekund, så att han kunde fiska upp Kiwi med sin fria hand. ”Hon kan nog må bra av lite frisk luft faktiskt..men men, om du vill lämna henne i sovsalarna nära köket, så antar jag att vi gör det.” Bortskämda kattskrälle, hon hade ju för fan ett bättre liv än Zhìyuan själv någonsin haft. Själv hade han blivit utslängd i regnet ett flertal gånger, när modern fått nog av hans vilda fasoner. Eller rättare sagt när han råkat smutsa ner hennes polerade golv genom att gå in med ytterskorna på. Lera var inte hennes favoritprydnad. Slytherineleven brydde sig däremot inte speciellt mycket om det där - han fick ju ändå hålla sig nere i källaren hälften av tiden.

Fler nickningar fick besvara det. Du är förlåten, gå vidare nu innan Zhìyuan tröttnar på dig och dina ständiga ursäkter.
"Jo kanske, men hon blir så förfärligt tvär när hon blir blöt", svarade Max kluvet. Visst var hon bortskämd, men att släpa ut en katt i regn emot hennes vilja kändes inte bra eller rätt på något plan.
"Fast kanske om vi håller oss i närheten, för då kan hon stanna under tak, utomhus. Kan nämligen inte lämna henne ensam i korridorerna. Hon hade en liten dispyt med mrs. Norris förra året...", fortsatte han fundersamt och blickade ner på deras händer och sedan på katten. Hmm.

Fast förfärligt två blev ju även Zhìyuan när han fick en drös med vatten över sig. Däremot insåg till och med någon så korkad som sjuttonåringen att det var bättre att gå ut och rulla sig i gräset istället för att slå ett hål i väggen. Och helt ärligt hade han inte någon lust att råka bryta handen - ännu mindre krossa benen i den.
”Mrs Norris? Den katten är också jävligt skum”, sade slytherinaren fundersamt och höll upp Kiwi framför sig med stirriga ögon. ”Kanske till och med lika skum som du är..är du verkligen en riktig katt?” Fortsatte han kuttrande och såg allmänt misstänksam ut. Nej, drt trodde han faktiskt inte för så mycket som en sekund. Både mrs Norris och Kiwi var underliga. Minst lika skumma som Max och Zhìyuan, och de två filurerna var ju mer underliga än underligast.

Jo, Mrs Norris var allt en skum filur. Men det var ju som sagt alla andra i sällskapet med. Minst sagt en udda skara inkluderande en hel del fluff, även om den mängden pendlade från dygn till dygn. Timme till timme.
Kiwi gav ifrån sig en högt klagande jamandämnad försökte komma åt att gnaga på slytherinelevens fingrar. Om hon förstod vad han sagt? Nejdå?
"Mm, något lurt är det ju helt klart", konstaterade Max och studerade katten framför. Undra om de någonsin skulle få reda på var som gått snett med den där fluffbollen.

”Aj”, utbrast Zhìyuan irriterat och släppte med ens Max hand, så att han kunde använda båda händerna till att släpa på katten. ”Inte okej, Kiwi. Jag lovar att jag kommer bita tillbaks om du fortsätter sådär”, knotade han missnöjt och putade med underläppen. ”Först så river du upp mina händer, sedan klöser du mig över nosen och nu försöker du äta upp mina fingrar.” Väldigt orättvist och elakt, i sjuttonåringens ögon. Han hade ju aldrig gjort någonting ont mot kissemissen, men ändå blev han behandlad som en ondsint lakej. Snart skulle han kanske faktiskt börja bete sig som en.
”Din katt är ohyfsad”, muttrade Zhìyuan och höll upp Kiwi framför näsan på Max. ”Ohyfsad och tjock som en fotboll..” fortsatte han och placerade henne på huvudet istället. En väldigt vacker, pälsig hatt. Slytherineleven hade inte så många kläder utöver skoluniformen. Några tjocktröjor och mjukisbyxor, men det var allt - till moders stora förtret. Hon föredrog ju om sönerna såg anständiga ut, vilket både Ming och Lei gjorde. På tal om Lei så såg den råttan ut ungefär som en supermodell, trots att han verkligen inte uppskattade uppmärksamhet alls. Han var ju nästan värre än Zhìyuan själv.
”Jag vill bada, tror jag tänker ta med mig kattskrället, hon behöver uppfostras.”

Genast satte fluffbollen igång med ett högljutt klagande. På sätt och vis fick väl Zhìyuan skylla sig själv. Så svårt var det väl inte att räkna ut att Kiwi inte skulle uppskatta att bli uppburen sådär? Uppmärksamhet tyckte hon om. Att bli buren med. Men på det där sättet, som ur scenen i Lejonkungen, samtidigt som det talades om att hon var konstig och fet och så - nej, små nafs i fingrarna var det ju nästan som att han bett om. Katter gjorde som de ville och oavsett om Kiwi nu var en katt eller ej, så levde hon efter det mottot. Oftast var hon ju dock väldigt mysig och lydig.
"Nej, du ska inte trycka ner Kiwi i vatten - det är djurplågeri Zhìyuan", påpekade Max med rynkade ögonbryn. Nej, det räckte med att släpa ut henne i regn. Där gick gränsen. Ohyfsad eller ej. "Bad blir väl bäst efter att vi varit ute? Värme, tänker jag", fortsatte han efter en liten paus. Kanske skulle Max också ta ett dopp? Det var otroligt länge sedan, på förståeliga grunder. Men han råkade vara testperson på sätt och vis. De vid St Mungos höll på att ta fram diverse elixir, som skulle kunna tänkas hjälpa sjuttonåringen. Han hade en hel väska med sig. Hur som helst så skulle en av de senaste tydligen hjälpa till så att vatten skulle funka bättre med såren och inte få det att kännas som att huden skulle spricka. Kanske det var värt att testa?